Per Brahe tillhörde en av de förnämsta svenska ätterna. Tack vare sin bakgrund och sin kompetens skapade han sig en betydande karriär i centralförvaltningen: han var riksråd i 50 år och riksdrots i nästan fyra årtionden. Brahe var generalguvernör i Finland i två omgångar, 1637–1640 och 1648–1651. Under hans ämbetsperiod grundades i Finland ett universitet och ett postväsende. Han grundlade också flera städer och effektiverade administrationen på alla sätt. Uttrycket ”i grevens tid”, som präglats som ett minne av Per Brahes tid i Finland, har genom århundraden bevarat sin positiva grundton.
Då Per Brahe föddes 1602 var släktens ställning oklar. Hans farfar Per Brahe hade haft kungahusets gunst och förlänats grevevärdigheten 1561. Av farfaderns söner levde fyra till vuxen ålder. De två äldsta tog kung Sigismunds parti i striden med hertig Karl och blev tvungna att fly till Polen när kungen besegrades. Också Per Brahes far Abraham hade tillhört Sigismunds anhängare, men hade avfallit från honom och lyckats övertyga den misstänksamme hertigen om sin uppriktighet. Karl belönade Abraham och dennes äldre bror Magnus genom att tilldela dem riksrådsvärdighet, och Magnus skötte senare det viktiga ämbetet som drots under nästan hela Gustav II Adolfs regeringstid. Också Abraham hade olika uppdrag i kronans tjänst.
Från sin mor Elsa Gyllenstiernas sida ärvde Per Brahe både inflytande och släktförbindelser. Hans morfar Nils Gyllenstierna hade varit rikets drots. Genom äktenskap var familjen Gyllenstierna släkt med riksföreståndaren Sten Sture d.y.
Under Per Brahes uppväxt befäste faderns släkt sin ställning och blev välbärgad. Abraham Brahe hade råd att sända sina tre söner på långa studieresor i Europa. Detta var en sed som vid den här tiden befästes som del av högadliga ynglingarnas uppfostran. Som den äldste av sönerna fick Per Brahe vistas den längsta tiden i utlandet: han gjorde två omfattande resor 1618–1621 och 1623–1626. Han vistades främst i det protestantiska Tyskland, men han besökte också Holland, Frankrike, Italien och England.
Brahe bedrev studier under längre tid bl.a. vid universiteten i Giessen och Strasbourg och rapporterade per brev till sina föräldrar vems föreläsningar han hade åhört och vilka viktiga tilldragelser som ägt rum i Europa. Tidvis var hans studier i så hög grad inriktade på teologi att hans far Abraham skrev för att tillrättvisa honom beträffande nyttan med detta eftersom sonen inte skulle bli präst. Tydligen ansåg Per Brahe själv ändå de kunskaper viktigast som han tillägnade sig i ridning, fäktning och dans, d.v.s. nödvändiga ridderliga dygder för en adelsman som siktade på en militär bana. Mer eller mindre medvetet tillägnade han sig under sina många år i utlandet en europeisk bildning och vidsträckta språkkunskaper. Betydelsen av dessa kom att bli stor under senare skeden i hans karriär, även om han personligen inte tilltalades av all den förfining som präglade hovlivet.
I slutet av den senare utlandsresan stod Per Brahe i beråd att ta värvning i Nederländerna, men hans far fick honom att ändra sig. Efter att 1626 ha återvänt till hemlandet gick han i Gustav II Adolfs tjänst som kammarherre. Hans militära karriär framskred, och som 26-åring utnämndes han till överste i hemlandskapet Smålands kavalleriregemente. Hans hälsa klarade emellertid inte av soldatlivet, och efter att ett flertal gånger ha varit allvarligt sjuk övergav han sin militära bana 1631.
Inom civiladministrationen hade Brahe redan 1628 blivit lagman i Värmland, Bergslagen och Dalsland – uppdraget skötte han visserligen med hjälp av ställföreträdare, vilket var brukligt vid denna tid. Att Per Brahe, trots sin ringa ålder, var lantmarskalk vid riksdagarna 1629 och 1630 visar att han åtnjöt kungens gunst. År 1630 utnämndes han även till riksråd. Efter att ha lämnat det militära livet bakom sig blev han assessor vid Svea hovrätt. Hans ämbetsmannabana gynnades i stor utsträckning av äktenskapet med Kristina Katarina Stenbock, som han ingick 1628. Bruden var kungens syssling.
Efter Gustav II Adolfs död överflyttades makten till förmyndarregeringen, som utgjordes av rikets högsta ämbetsmän. Brahe ingick inte i den, men han ansågs ändå höra till gruppen av inflytelserika riksråd. Förmyndarregeringen sände honom som sin representant för överläggningar med den i Tyskland verksamma Axel Oxenstierna. Åren 1633 och 1634–1635 var han representant vid fredsförhandlingarna i Tyskland och ledde den svenska delegationen i fredsförhandlingarna med Polen – stilleståndsavtalet i Altmark hade 1629 slutits för endast sex år. Till följd av fredsfördraget i Stuhmsdorf 1635 tvingades Sverige avstå en stor del av tullintäkterna från flodmynningarna i östra Östersjön, och rikets verklige ledare Axel Oxenstierna kritiserade delegationen – och naturligtvis främst dess ledare Per Brahe – för de alltför stora eftergifterna. Den allmänna åsikten bland riksråden verkar ändå ha varit att de eftergifter som gjordes i Stuhmsdorf var oundvikliga med tanke på den situation Sverige då befann sig i.
Axel Oxenstierna återvände till Sverige 1636 och övertog ledningen även för inrikespolitiken. På grund av fördraget i Stuhmsdorf och vissa motsättningar i riksrådet har man antagit att Oxenstierna för att bli av med Brahe 1637 placerade honom i Finland som generalguvernör. Initiativet togs av förmyndarregeringen, men Brahe betraktade inte nödvändigtvis sin förflyttning till Finland som en förvisning. Han höll hårt på sin ställning som rikets förste greve, och detta gjorde att han ansåg sig inte kunna stå som underordnad i förhållande till någon av lägre börd. På grund av sin inställning hade han t.ex. skött sitt uppdrag som assessor vid Svea hovrätt mycket sporadiskt.
Brahe trivdes bäst med sådana uppgifter där han själv fick ha den högsta beslutsrätten. Han utvecklade energiskt förhållandena i sitt grevskap Visingsborg vid Vättern. Han hade ärvt grevskapet då hans farbröder som flyttat till Polen hade mist sin egendom och arvsrätt i Sverige och hans farbror Magnus vid sin död saknade manliga arvingar. Också hans nya ställning i Finland erbjöd honom möjligheter till självständig verksamhet.
Brahe anlände till Finland i november 1637 och bosatte sig på Åbo slott, där ett kansli för de finländska ärendena inrättades. Han tog omedelbart itu med sina uppgifter och utfärdade sina första befallningar redan dagen efter sin ankomst. Till generalguvernörskapet hörde förutom de län som allmänt räknas till Finland också Kexholms län, men inte Österbotten. Brahe vistades i Finland fram till sommaren 1640.
Brahe sparade inga mödor när det gällde att bekanta sig med det område han fått i uppdrag att förvalta. Han företog fyra omfattande inspektionsresor. Nästan genast efter sin ankomst reste han via Tavastehus och Nyslott till Viborg, Kexholm, Nöteborg och Nyen. Under vintern 1639 reste han runt i södra Finland ända till Kexholm. Sommaren 1639 gjorde han sin mest omfattande resa, trots att det var betydligt svårare att ta sig fram på sommaren än på vintern. Efter att först ha besökt Helsingfors tog han sig längs vattenlederna i inlandet via Tavastehus och Nyslott till Lieksa och gjorde även en avstickare till Vitahavskarelen. Resan fortsatte till Kajana och Uleåborg (som inte ens hörde till hans förvaltningsområde). Han återvände därefter landvägen till Åbo. På våren 1640 gjorde Brahe en flera månader lång resa som sträckte sig från jama och Koporje i Ingermanland via Kexholm till Kuopio och Idensalmi. Därifrån reste han via Rautalampi och Ruovesi tillbaka till Åbo.
Under sina resor skaffade Brahe sig en bättre kännedom om Finland än någon motsvarande hög tjänsteman tidigare haft. Han lyssnade till allmogens klagomål, fällde domar i olika ärenden och löste många olika slag av konflikter. Då Brahe rapporterade om de finska förhållandena till regeringen, konstaterade han att det skulle vara möjligt att utveckla Finland till en blomstrande trakt som t.o.m. skulle kunna tåla jämförelse med en del europeiska kungadömen. Det fanns rikligt med fisk och vilt och goda förutsättningar för bergsbruk. Dessutom var invånarna flitiga.
Som verksamt medel föreslog Brahe en effektivering av administrationen. Jordeböckerna borde förnyas så att det i högre grad än tidigare skulle vara möjligt att få klarhet i bosättningens omfattning och invånarnas förmögenhet. Förvaltningen av länen och församlingarna borde reformeras genom uppspjälkning i mindre enheter. Brahe lät även dela upp ett ganska stort antal församlingar i framförallt Tavastland och Savolax. Också Nylands och Tavastehus län, Åbo och Björneborgs län och Viborgs och Nyslotts län delades, men delningen kom bara att bestå i några år.
För en effektivering av administrationen var det även viktigt att höja ämbetsmännens kompetens. Det bästa sättet att uppnå detta mål var att utveckla skolväsendet. På flera olika håll i Finland grundades trivialskolor och barnskolor. Den mest långt-gående betydelsen fick grundandet av Åbo akademi 1640. Sedan mitten av 1630-talet hade det funnits planer på att grunda ett universitet, men Brahes upprepade påminnelser om saken gjorde att projektet tog fart. Förhållandena för skolorna i östra Finland förbättrades på ett avgörande sätt då det grundades ett gymnasium i Viborg.
Även flera andra betydande insatser gjordes under Brahes tid. Helsingfors stad, som fört en tynande tillvaro, flyttades till sin nuvarande plats, vilket med tiden kom att bli av synnerligen stor vikt. Brahe organiserade också postverket i Finland: regelbundna postrutter togs i bruk 1638. Förutom de redan nämnda reformerna lade Brahe fram många förslag till förnyelser som vid denna tid inte genomfördes, t.ex. byggandet av Saima kanal, en förenkling av beskattningen genom en minskning av antalet skatteobjekt och en överflyttning av skyldigheten att rekrytera krigsfolk till bönderna i stället för de tidigare utskrivningarna. När Brahe stod i begrepp att resa tillbaka till Sverige i augusti 1640, några veckor efter Åbo akademis invigning, var han uppenbarligen nöjd med det han fått till stånd och optimistisk i fråga om landets utveckling. Det är möjligt att han då nedtecknade de sedermera ofta upprepade orden: ”jag var med landet och landet med mig väl tillfreds”.
Brahe hade för avsikt att återvända till Finland efter att i Sverige ha ordnat sådana egna affärer som hade varit svåra att sköta från Finland.
Situationen förändrades då drotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna avled i slutet av 1640. Brahe ansåg sig ha rättmätiga anspråk på drotsens ämbete och hävdade att ämbetet lovats honom av kung Gustav II Adolf. Dessutom hade hans farbror Magnus, hans farfar Per och hans morfar Nils Gyllenstierna skött detta uppdrag. Ämbetet stod i rikets hierarki direkt under kungen, men uppgifterna var relativt obetydliga innan de slogs samman med presidentskapet för Svea hovrätt. I riksrådens omröstning fick Per Brahe och Gabriel Bengtsson Oxenstierna lika många röster. Avgörandet överläts till den 14-åriga drottning Kristina som efter lottdragning gav Brahe befattningen.
I samband med att Brahe utnämndes till drots blev han också medlem av förmyndarregeringen. Uppgiften som generalguvernör i Finland fick i detta läge anstå. Brahe hade ändå band till Finland. Han hade fått ansenliga förläningar i Pargas och S:t Mårtens och i Pellosniemi socken i Savolax, närmare bestämt Kristina och Anttola. Utnämningen till kansler för Åbo akademi 1646 förstärkte banden till Finland.
Om Brahes utnämning till generalguvernör i Finland kan betraktas som fördelaktig för hans karriär, kan den nya utnämningen till generalguvernör 1648 (till generalguvernörskapet hörde denna gång inte Kexholms län, men däremot Österbotten) uppfattas som en marginalisering, från Stockholm sett. Brahe hade svårt att komma överens med drottning Kristina, som förklarats myndig och tillträtt sina befogenheter 1644. Han tog som en pliktmedveten ämbetsman emot uppdrag som tilldelades honom, och det är möjligt att han tack vare sina positiva minnen från sin tidigare period som generalguvernör gärna återvände till Finland.
Brahe anlände till Åbo i juni 1648 och fortsatte sina inspektionsresor. Den längsta resan sträckte sig via Helsingfors och Viborg till Nyslott, Kuopio, Kajana och Uleå-borg. Under återresan besökte han flera av kuststäderna vid Bottniska viken. Våren 1650 besökte han Tavastehus och Viborg, och efter att 1650 ha varit närvarande vid drottningens kröning i Sverige och arrangerat sin hustru Kristina Katarina Stenbocks begravning återvände Brahe till Finland den norra vägen runt Bottniska viken. Han reste även vidare till Kajana, Idensalmi och Kuopio.
Det mest bestående från Brahes andra period som generalguvernör var de städer han grundade. Ett utökat antal städer skulle skapa konkurrens, ökad flit och växande tillgångar. Han räknade även med städernas betydelse som spridare av bildning. Han grundade Villmanstrand, Nyslott, Tavastehus och Kristinestad och på sina egna förläningar Saloinen (Brahestad), Kajana, Kuopio och Brahea i trakten av Lieksa. De två sistnämnda förde emellertid en tynande tillvaro och upphörde snart.
Brahe påverkade även i stor utsträckning de nya städernas utseende. Som en föregångare i Finland förespråkade han en stadsplan med rutmönster, då en ny typ på väg att slå igenom. De nya städerna fick även utan undantag en på rutmönstret baserad stadsplan som inte tog hänsyn till terrängen, och när de gamla städerna byggdes upp efter de ständigt återkommande eldsvådorna tillämpades mönstret också i dessa fall, bl.a. i Åbo. Brahe lät även renovera slottet och plantera parker i Åbo. Kuopios stadsplan är egenhändigt ritad av Brahe.
Brahes andra period som generalguvernör var inte helt och hållet präglad av samma tillförsikt som den tidigare perioden. Hans hustru, som hade rest med honom till Tyskland och på inspektionsresorna i Finland, avled i Åbo 1650 efter en tids sjukdom. Den nästan 50-årige Brahe, som själv hela livet dragits med en vacklande hälsa, var också besviken på att det inte hade skett sådana förändringar i Finland som han ett årtionde tidigare hade hoppats på. I september 1651 lämnade han Åbo och satte inte mer sin fot i Finland under de återstående nästan trettio åren av sitt liv.
För finländarna har Brahes tid behållit sin prägel som en utomordentlig period. Uttrycket ”grevens tid” har genom många århundraden bevarat sin positiva klang. Brahes tid som generalguvernör inföll under en period då administrationen effektiverades i hela riket och inrikespolitiken förnyades. Tack vare honom kom utvecklingen i Finland att gå i samma riktning som i de centrala trakterna i riket. Det är ändå obestridligt att Brahes personliga insats var av synnerligen stor betydelse.
Brahe belönades av drottning Kristina med stora förläningar. Till grevskapet Visingsborg anslöts nya områden, så att det kom att omfatta 900 mantal. Därmed var det större än de viktigaste svenska ämbetsmännen Axel Oxenstiernas och Magnus Gabriel De la Gardies grevskap. De egendomar Brahe redan hade i Finland utvidgades och dessutom erhöll han 1650 det synnerligen stora men glesbefolkade friherredöme som omfattade Kajana, Idensalmi och Kuopio socknar. Brahe anslöt även sina egendomar i Pielisjärvi till friherredömet och skaffade sig också genom köp en stor del av Saloinens socken. Förutom förläningarna utökade han under återstoden av sitt liv sina landegendomar genom köp och bytesaffärer. Genom sitt andra äktenskap 1653, med Beata De la Gardie, utökade han viktiga släktskapsrelationer och sin egendom.
Såsom var brukligt inom stormaktstidens aristokrati bedrev Brahe ett omfattande byggande. I sin förläning Pellosniemi grundande han socknen Kristina och lät tillsammans med sin hustru – som givit namn åt socknen – uppföra dess första kyrka. I närheten av kyrkan lät han resa Brahelinna slott som ett centrum för administrationen. Också Kajaneborg fick under Brahes tid sitt ståtligaste yttre. På den svenska sidan tog hans byggande sig ännu större proportioner. Där höll han sig även med ett musikkapell och sysselsatte många bildkonstnärer. Brahe grundade även ett eget pappersbruk och ett boktryckeri. Sina finska förläningar utvecklade han genom att uppföra en salpeterfabrik i Siikajoki och kvarnar på flera andra håll.
Brahes finländska förbindelser förblev obrutna även sedan han lämnat Finland. Genom sina omfattande egendomar och uppdraget som kansler för Åbo akademi bevarade han sitt intresse för de finska ärendena. Akademins angelägenheter tog honom ofta i anspråk. Universitetets statuter bar Brahes namn och var i bruk fram till 1828 trots att de aldrig officiellt befästes. Förutom att befatta sig med akademins ekonomi, professorsutnämningar och andra ärenden var han tvungen att ingripa i de anklagelser om trolldom som lades fram vid akademin. Brahes friande dom räddade bl.a. en student som anklagats för trolldom från dödsstraff.
Även om det också under Brahes tid utnämndes nya generalguvernörer för Finland, behöll han sin ställning som expert på finländska frågor inom centraladministrationen. När Karl X Gustavs ryska krig bröt ut 1656 var Brahe beredd att komma till Finland för att leda försvaret vid östgränsen. De andra riksråden ansåg ändå att drotsen bättre behövdes i Sverige. Han blev tvungen att föra befälet vid fronten mot Danmark under kriget 1657–1658 eftersom Karl X Gustav stred i Centraleuropa och krigsmaktens befälhavare, marskalk Gustaf Horn, dog strax före avfärden till fronten. Även om Brahe inte framträdde som en egentlig militär ledare, lyckades han organisera försvaret så väl att det hotande danska anfallet kunde avvärjas och vändas till förlust för fienden.
Efter Karl X Gustavs död i början av 1660 stärkte Brahe ytterligare sin ställning i riket. Under hans ledning upphävdes kungens testamente som hade koncentrerat makten till hans bror och Brahes svärson hertig Adolf Johan. Efter de två riksdagarna 1660 koncentrerades makten på samma sätt som efter Gustav II Adolfs död till en förmyndarregering. I det inledande skedet var Brahe förmyndarregeringens mest synlige aktör. Inom diplomatin höll han i trådarna då Sverige efter ett år på acceptabla villkor slöt fred med alla sina fiender, d.v.s. Danmark, Polen och Ryssland. Ganska snart började Brahe emellertid förlora sin ställning – det är möjligt att hans höga ålder redan spelade in. Han koncentrerade därefter sina ansträngningar på att sköta sitt grevskap, sitt friherredöme och sina övriga egendomar.
Brahe var mycket ståndsmedveten. I de instruktioner som gällde grevskapet talade han om den regerande grevens rättigheter. Hans uttalande om att man inte skulle försöka utjämna skillnaderna mellan stånden eftersom alla stånd då skulle komma att likna varandra som ”fyra svinefötter” har blivit berömt. Brahe var inte alls ensam om denna uppfattning, men hans uttalande har kommit att leva kvar och styrka uppfattningen om Brahe som en omutbar förespråkare av högadelns privilegier.
Även om Brahe från 1660-talet ensam företrädde den gamla jordägaradeln och varje år tillbringade allt mer tid på sina ägor bevarade han en synlig ställning i ledningen för riket fram till mitten av 1670-talet. När Karl XI blivit myndig valde han dock sina rådgivare ur en yngre generation, och Brahe, som representerade uppfattningar som härstammade från Gustav II Adolfs tid, avskärmades från verkligt inflytande. Han bevarade ändå länge sin driftighet och ännu från 1680 finns många av hans brev och befallningar bevarade.
Brahe fick fyra barn i äktenskapet med Kristina Katarina Stenbock. Av dessa dog tre som mycket små. Dottern Elsa Beata gifte sig med den blivande kungen Karl Gustavs bror, hertig Adolf Johan, men avled snart, så också dottern som fötts i äktenskapet. Brahes andra äktenskap med Beata de la Gardie var barnlöst. Eftersom Brahe saknade bröstarvingar utnämnde han sonen till sin bror Nils, som stupat i slaget vid Lützen, till arvinge. Brorsonen hette också Nils och var född ett halvt år efter sin fars död. När Nils mor avlidit i början av 1640-talet hade ansvaret för hans uppfostran flyttats över till Brahe. Tack vare den stupade faderns insats lyckades Brahe ge sin brorsson arvsrätt också till sådana förläningar som enligt lagen borde ha återbördats till kronan ifall det saknades manliga arvingar.
Arrangemangen kring arvet var ändå inte av någon större betydelse. När Karl XI blivit myndig började man ordna rikets finanser på ett nytt sätt, och i början av 1680-talet genomdrevs den stora reduktionen i vilken den största delen av förläningarna gick tillbaka till kronan. På detta sätt förlorade Brahes dödsbo Visingsborg och friherredömet Kajaneborg. Dessutom började Karl XI granska förmyndarregeringens förehavanden, och till slut befanns dess medlemmar skyldiga till slöseri med rikets tillgångar. Vid denna tidpunkt var Brahe redan död, men hans dödsbo blev tvunget att betala stora ersättningar. Till följd av detta måste en stor del av de ägor som undgått reduktionen och en stor del av det omätliga lösöret säljas.
I Finland har Per Brahe hågkommits också på andra håll än i de städer han grundat. Han har fått ge namn åt vägar, gator och parker i bl.a. Helsingfors, Tavastehus, Kajana, Kuopio, Villmanstrand, Lieksa, S:t Michel, Brahestad, Kristina och Åbo. I Åbo (1887), Brahestad (1888) och Kajana (1954) har man även rest statyer till hans minne.
Ilkka Teerijoki
Per Brahe, född 18.2.1602 på Rydboholm i Uppland, död 12.9.1680 på Bogesund i Uppland. Föräldrar riksrådet, greve Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna. Gift 1628 med friherrinnan Kristina Katarina Stenbock, 1653 med friherrinnan Beata De la Gardie.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arkivalia i Riksarkivet.Bref från generalguvernörer och landshövdingar i Finland, förnämligast under drottning Christinas tid (1869); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling II:3. Per Brahes bref till rikskansleren Axel Oxenstierna 1633−1651. Stockholm (1890); Svea rikets drotset grefve Per Brahes Tänkebok. Stockholm (1806). R. Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede. En studie i Stora Kommissionens historia. Stockholm (1963); P. Englund, Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm (1989); B.J. Ignatius, De vita et meritis Petri Brahe comitis de Visingsborg (1816); M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat I−II (1956−1960); M. Klinge et.al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); P. Laasonen, Johannes Gezelius vanhempi ja suomalainen täysortodoksia (1977); J.T. Lappalainen, Finland och Carl X Gustafs ryska krig. Försvaret av den östra rikshalvan 1656−1658. Stockholm (1979); A. Losman, Vetenskap och idéer i Per Brahe d.y:s och Carl Gustaf Wrangels bibliotek. Lychnos 1971−1972; L.H. Niléhn, Peregrinatio academica. Det svenska samhället och de utrikes studieresorna under 1600-talet. Lund (1983); W. Nisser, Konst och hantverk i Visingborgs grevskap under Per Brahe d.y:s tid. Stockholm (1931); P. Nordmann, Per Brahe (1904); C.T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare. Stockholm (1865); N. Runeby, Monarchia mixta. Maktfördelningsdebatt i Sverige under den tidigare stormaktstiden. Stockholm (1962); C.M. Schybergson, Per Brahe och Åbo akademi I−II (1915−1940); K. Tigerstedt, Administratio Fenniae Petri Brahe, comitis, gubernatoris generalis et in Fennia primum commorantis (1846); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente. Den politiska striden i Sverige 1660. Uppsala (1908); C. Öhlander, Det egentliga Sveriges försvar mot Danmark-Norge under Carl den X:s danska krig 1657−1660. Uppsala (1905).
BILDKÄLLA. Brahe, Per. Oljemålning: C.W. Nordgren (kopia). Helsingfors universitets museum.