STEN STURE d.y. 

(1492/1493–1520) 

Riksföreståndare 

Sten Sture blev riksföreståndare 1512 trots hårda motsättningar i riksrådet. Konflikterna skärptes när Gustav Trolle blev ärkebiskop. Den oppositionella rådsaristokratin närmade sig kung Kristian II som ingrep med vapenmakt. I slaget vid Bogesund sårades Sten Sture och dog senare på väg till Stockholm, som försvarades av hans hustru. Äldre forskning har sett Sten Sture som en ädel riddare, men bilden av honom har senare nyanserats. Han var snarare en hårdför och hänsynslös realpolitiker. Han stödde sig i sin maktutövning på det lägre frälset, allmogen, Stockholms borgerskap och vissa riksråd.

Sten Svantesson Sture föddes i slutet av 1492 eller i början av 1493. Han blev som barn slagen till riddare av kung Hans och deltog redan som adertonåring i riksrådets arbete. Samma år ledde han tillsammans med Hemming Gadh en diplomatisk beskickning till Lübeck, och senare deltog han i krigshandlingarna mot Danmark. Efter hemkomsten fick han Örebro i Närke som förläning, och han ledde försvaret av Västergötland mot danskarna. 

Oppositionen mot hans far, riksföreståndaren Svante Nilsson, hade lyckats kräva ett möte i Arboga i mars 1511, men denne avled före mötet. Rådsoppositionen valde då omedelbart unionsvännen Erik Trolle till ny riksföreståndare. Svante Nilssons anhängare anslöt sig till unge herr Sten, som omedelbart försäkrade sig om innehavet av sin fars fataburslän, Stockholm, Västerås, Örebro, Borgholm och Åbo. Sten Sture lyckades upphäva valet av Erik Trolle och få ett nytt val uppskjutet. I stället företog han flera resor genom landet och lät då allmogen hylla honom som riksföreståndare. Rådet stärkte samtidigt sin position genom en uppgörelse med Danmark, och rådets majoritet utställde i juni 1512 ett s.k. sammansvärjningsbrev mot Sten. Efter mycket stormiga förhandlingar blev Sten Sture den 23 juli slutligen vald till riksföreståndare efter att ha gett löften som skulle säkra rådets makt. 

Viborgs slott innehades vid denna tidpunkt av Gunilla Bese sedan hennes make Erik Turesson Bielke avlidit 1511. Riksrådet befullmäktigade i juli Erik Trolle och Sten Turesson Bielke (bror till Erik Turesson) att förmå änkan att avträda slottslänet. Hon skulle i stället få andra förläningar. Sten Sture hölls utanför uppgörelsen och hade inga möjligheter att blanda sig i rådets beslut. Sten reste då till Finland och betonade faran från ryssarna. Han avsåg att personligen undersöka läget längs gränsen och befann sig i Åbo den 4 september. Därifrån fortsatte han till Tavastehus i slutet av månaden, där han fick en skrivelse av fru Gunilla. Hon var inte nöjd med den erbjudna ersättningen för Viborg och vägrade att överlämna borgen. Herr Sten erbjöd henne då en annan förläning och utfärdade ett nytt förläningsbrev. Resultatet blev att Sten Sture kunde förbigå rådet, och han fick också stöd av de andra hövitsmännen på de finska borgarna. 

Under hela sin regering försökte Sten Sture stärka sin ställning gentemot rådet för att bevara sin handlingsfrihet. Det politiska manövrerandet med Gunilla Bese visade hans skicklighet som politisk aktör. I början av sin regering var han dock försiktigare än under de sista åren, och genom sin agitation underblåste han den folkopinion som sedan gammalt vände sig mot rådsherrarna. 

Konflikten med rådet skärptes när rådets självskrivne ledare, den gamle ärkebiskopen Jakob Ulfsson, på hösten 1514 avsade sig ämbetet till förmån för Gustav Trolle, Erik Trolles son. Valet av Gustav Trolle stadfästes av påven, som också utfärdade några bullor, som bl.a. säkrade ärkebiskopens världsliga rätt att föra befäl över en styrka på 400 man för att försvara kyrkans egendom. När den nyvalde ärkebiskopen återkom från Rom till Sverige lät han bli att avlägga länsed till riksföreståndaren. Han inkallades då till ett rådsmöte för att förhandla om sitt län Almarestäket i Mälaren, men uteblev. Hösten 1516 inledde Sten Sture en belägring av Almarestäkets slott, där ärkebiskopen hade förskansat sig. 

Kung Hans av Danmark hade dött 1513. Han efterträddes av sin son Kristian II, som också hade valts till tronföljare i Sverige. I praktiken kunde Kristian inte nå den svenska tronen på fredlig väg. Diplomatiskt följde han sin fars exempel och försökte isolera Sverige genom förhandlingar med Ryssland. Sommaren 1517 skickade han en dansk flotta till Stockholm. Hans trupper led nederlag vid Vädla på Djurgården, och flottan återvände. 

Förhållandet till Danmark blev en av faktorerna i det inrikespolitiska spelet. Inom rådet försökte stormännen övertala riksföreståndaren att försona sig med ärkebiskopen. Sten Sture var beredd på en uppgörelse under förutsättning att ärkebiskopen gick med på att utrymma sin borg och ställas inför rätta. Gustav Trolles möjligheter minskade efter det danska nederlaget, och han infann sig till ett möte med Sten Sture i Stockholm i november 1517. Mötet fick formen av en domstol och ärkebiskopen fängslades. Han avsattes från sitt ämbete på grund av landsförrädiska handlingar, och Almarestäkets slott skulle jämnas med marken. Ärkebiskopen dömdes inte av rådet, utan mötet bestod av vissa rådsmedlemmar, borgmästare och råd i Stockholm, frälsemän, bergsmän och representanter för allmogen. De närvarande lovade också att bistå varandra ifall ärkebiskopen eller hans domkapitel skulle utverka bannlysning. 

Sommaren 1518 seglade ånyo en stark dansk flotta till Stockholm. Den leddes av Kristian II personligen och staden belägrades. Sten Sture lyckades dock genom segern vid Brännkyrka tvinga danskarna att dra sig tillbaka, och flottan fick än en gång återvända till Danmark. Sten Stures förhandlingar med Kristian bröt samman. Kristian hade förberett militärt angrepp på flera fronter, och en dansk här bröt in i Västergötland 1519. Danskarna erövrade också Borgholm och Öland. De inledde en belägring av Kalmar, men den måste uppges efter Sten Stures motanfall. Kriget fortsatte följande år. Sten bannlystes av ärkebiskopen i Lund, och på nyåret 1520 angrep Kristian med legosoldater Västergötland. Herr Sten ledde personligen försvaret och mötte danskarna på Åsundens is utanför Bogesund (nuvarande Ulricehamn). I slaget sårades riksföreståndaren allvarligt när han fick benet bortskjutet av en kanonkula. Trupperna drog sig tillbaka till Tiveden, och danskarna fortsatte sin framryckning. Sten Sture avled dock några dagar efter slaget på Mälarens is på väg till Stockholm. Han begrovs i gråmunkeklostret i Stockholm. Under Stockholms blodbad lät Kristian gräva upp liket och bränna det på bål. 

Sten Stures död ledde till att motståndet mot Kristian bröt samman, och i mars 1520 gjorde riksrådet en överenskommelse med de danska befälhavarna. I början av september kapitulerade Stockholm, där försvaret hade letts av Stens änka, Kristina Gyllenstierna. Händelserna efter Sten Stures bortgång visar hur beroende Sturepartiet var av sin ledare. Det var hans personlighet som hade dominerat den svenska politiken, och han hade ingen självskriven efterträdare. Sten Sture var en skicklig realpolitiker och en duglig militär befälhavare. I sin maktutövning fortsatte han att spinna på de gamla propagandistiska och nationella tongångarna från Karl Knutssons tid, samtidigt som han inte lyckades frigöra sig från ett visst beroende av rådsaristokratin. Den äldre historieskrivningen var färgad av Sten Stures egen propaganda och karakteriserade honom som ”den ädlaste och ridderligaste av Sturarna”. I början av 1900-talet omvärderades bilden av honom, och hans hänsynslöshet poängterades men också hans skicklighet som diplomat. 

Lena Huldén 

Sten Sture, Sveriges riksföreståndare 1512−1520, född 1492 eller 1493, död 3.2.1520. Föräldrar Sveriges riksföreståndare Svante Nilsson Natt och Dag och Iliana Erengisledotter Gädda. Gift 1511 med Kristina, dotter till riksrådet Nils Eriksson Gyllenstierna och Sigrid Eskilsdotter Banér. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Bergström, Studier till den stora krisen i Nordens historia 1517−1523. Uppsala (1943); G. Carlsson, Sten Sture den yngre. Scandia 1929; I. Hammarström, Finansförvaltning och varuhandel 1504−1540. Studier i de yngre Sturarnas och Gustav Vasas statshushållning. Uppsala (1956); G. Olsson, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut. Stockholm (1947); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956); S.U. Palme, Riksföreståndarvalet 1512. Uppsala universitets årsskrift. Uppsala (1949); H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema pohjoismaisen unionin loppuvaiheessa 1512−1523 (1953); R. Stensson, Peder jakobsson Sunnanväder och maktkampen i Sverige 1504−1527. Uppsala (1947); G.T. Westin, Riksföreståndaren och makten. Politiska utvecklingslinjer i Sverige 1512−1517. Lund (1957); G.T. Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige. Uppsatser och studier. Stockholm (1971); G. Wieselgren, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle. Lund (1949). 

BILDKÄLLA. Sten Sture d.y. Sigill. Hans Hildebrand, Sveriges Historia från äldsta tid till våra dagar 2. Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521. Stockholm (1877).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4019-1416928956625

Upp