SVANTE NILSSON 

(ca 1460–1512) 

Riksföreståndare 

Svante Nilsson inledde sin politiska bana som motståndare till riksföreståndaren, Sten Sture d.ä. Han deltog som befälhavare i det ryska kriget 1495–1496 och ledde anfallet mot Ivangorod. Fastän han medverkat till inkallandet av kung Hans samarbetade han med Sten Sture för att störta kungen år 1500. Sedan han blivit vald till Sten Stures efterträdare 1504 dominerades Svante Nilssons tid av kriget mot Danmark. Han motarbetades av stora delar av rådsaristokratin och ärkebiskopen, men trots motståndet lyckades han som skicklig pragmatiker hålla sig kvar vid makten.  

Svante Nilsson, som själv aldrig använde namnet Sture, omnämndes som riksråd redan 1482 och blev vid samma tid hövitsman på Örebro slott i Närke. Hans far, Nils Sture, som ledde resningen i Dalarna mot ärkebiskopen 1466, samarbetade senare med Sten Sture d.ä. Förhållandet mellan Svante Nilsson och den gamle riksföreståndaren var dock inte speciellt gott. När Stekeborgs slott stod ledigt efter fadern vägrade riksföreståndaren att överlåta borgen på sonen. 

Svante Nilsson debuterade som militär befälhavare i det ryska kriget 1495–1496. Han hörde till de riksråd som reste över till Finland, och sommaren 1496 ledde han tillsammans med Knut Posse ett anfall mot den ryska borgen Ivangorod. Den 26 augusti intogs fästningen och plundrades. Svante Nilsson seglade med bytet till Reval. I den svenska propagandan betonades segern och Svante Nilssons roll som krigshjälte. Fastän aktionen genomfördes effektivt och med små förluster hade den ingen större militär betydelse. Svante Nilsson försökte få Tyska orden att överta borgen och hålla den fortsättningsvis besatt mot ryssarna, men misslyckades. 

Enligt vad han själv uppgav fick Svante Nilsson ekonomiska problem på grund av sitt engagemang för försvaret av Finland. Konflikterna med riksföreståndaren Sten Sture ledde till att Svante plötsligt lämnade krigsskådeplatserna och återvände till Sverige. Riksföreståndaren anklagade honom då för att vara fanflykting och överge armén. Återkommen blev Svante Nilsson en av ledarna för oppositionen och verkade för att den dansk-norske unionskonungen Hans skulle erhålla tronen. År 1497 blev så också fallet. Kungens förhandlingar med riksföreståndaren ledde till att Sten Sture kunde behålla omfattande förläningar. Kungen hade därför inte möjlighet att belöna Sten Stures motståndare som de förväntat sig. Svante Nilsson fick visserligen värdigheten som riksmarsk men erhöll exempelvis Stekeborg först 1499. 

Under våren år 1500 ingick Svante Nilsson en överenskommelse med Sten Sture om att störta kung Hans. Sten Stures rådgivare Hemming Gadh arbetade nu tillsammans med Svante Nilsson för att organisera upproret, och Sverige lyckades under det följande året bryta sig ur unionen. Svante Nilsson gick med på att låta Sten Sture få behålla titeln som riksföreståndare. Det är inte troligt att motsättningarna mellan Svante Nilsson och Sten Sture försvann, men de två tycks ha samarbetat under Sten Stures sista år vid makten. Sten Sture avled i januari 1504, enligt illasinnade rykten förgiftad av Svante Nilssons hustru, och Svante Nilsson själv valdes till ny riksföreståndare. 

När valet ägde rum rådde krigstillstånd mellan Danmark och Sverige. Konflikten kom att dominera Svante Nilssons hela regeringstid. Inrikespolitiskt motarbetades han av den opposition som han tidigare själv hade företrätt. Som riksföreståndare fortsatte Svante Nilsson på sin företrädares linje och stödde sig på Dalarnas allmoge och Stockholms borgerskap. Oppositionen, som leddes av ärkebiskop Jacob Ulfsson, krävde en mera fredlig kurs, och deklarerade att fortsatt krig vore mera förödande för Sverige än danskarnas krav på tribut. En av orsakerna till oppositionens fredskrav var dock att det rådande krigstillståndet gav riksföreståndaren en helt dominerande ställning, eftersom han som överbefälhavare hade omfattande truppstyrkor till sitt förfogande. Följaktligen var oppositionens möjligheter att nå framgång i ett uppror radikalt förminskade. 

Svante Nilsson eftersträvade att bygga upp såväl rikets merkantila som militära makt till sjöss. Det finns flera uppgifter om hans skeppsbyggen, till exempel 1504 från fogden på Åbo slott. Ett par år senare meddelade Nils Bese på Stockholms slott att han lät tackla Svante Nilssons skepp. År 1507 lät Svante Nilssons fogde i Åbo tinga skepp av en bonde i Korpo. Riksföreståndarens behov av en stark flotta skall givetvis ses mot bakgrunden av att kung Hans hade övermakten till sjöss. Den danska övermakten ledde bland annat till att amiralen Otto Rud i augusti 1509 överföll och plundrade Åbo. 

Svante Nilssons närmaste rådgivare var inte födda inom rådsaristokratin. Hemming Gadh, som blivit tillförordnad biskop (electus) i Linköping, ledde armén vid belägringen av Kalmar. Han återvände dock aldrig till Rom för att få bekräftelse på biskopsvalet. Detta kom senare att bidra till hans avsättning. En annan omstridd person var Svante Nilssons kansler, Peder Jakobsson Sunnanväder. 

År 1509 drev riksrådet igenom ett fördrag med Danmark i Köpenhamn. Enligt fredsavtalet förband sig Sverige att årligen betala en betydande summa i tribut till Danmark, ända tills kung Hans eller hans son Kristian antogs som kung. Svante Nilsson lyckades i praktiken förhindra att fördraget förverkligades. En flotta från Lübeck löpte in till Stockholm och i oktober 1509 ingicks ett svenskt-lübskt fördrag, som utlovade tryggad köpenskap och vänskap mellan parterna. I mars 1510 bildade Svante Nilsson och andra riksråd en sammansvärjning mot kung Hans. Några veckor senare utbröt krig mellan Lübeck och Danmark. I september slöt Sverige ett förbund med den vendiska hansan. 

Under de sista åren av sin regering blev riksföreståndaren tvungen att ingå ganska kortsiktiga avtal med Lübeck. De många handelsbojkotterna ledde till att Svante måste trygga folkförsörjningen, men på längre sikt fick den danska förhandlingspartnern ett mera fördelaktigt läge. Svante Nilsson tvingades stödja Lübeck i kampen mot holländarna. Lübeck prioriterade dock inte alltid Sverige, utan beaktade alltid först sin omfattande handel med Danmark. 

Inrikespolitiskt blev de sista åren svåra för Svante Nilsson. Oppositionen krävde hans avgång i juni 1511. Han beskylldes för att ha handskats godtyckligt med länen och för att ha belagt allmogen med olagliga skatter. Allmogen i Dalarna och borgerskapet i Stockholm vägrade dock att gå med på hans avgång. Slutligen kom man överens om ett möte i Arboga i början av 1512. Några dagar innan mötet skulle äga rum avled riksföreståndaren. 

Svante Nilsson var riksföreståndare under åtta år. Hela den tiden präglades av kriget mot Danmark, handelsbojkotter och dyrtid, och han tvingades till en besvärlig balansgång med begränsad handlingsfrihet. Trots starkt motstånd kunde han hålla sig kvar vid makten och förhindra att unionskungadömet återupprättades. 

Lena Huldén 

Svante Nilsson (Sture), Sveriges riksföreståndare 1504−1511/1512, född ca 1458, död 31.12.1511 eller 2.1. 1512 i Västerås. Föräldrar riksrådet, riddaren Nils Bosson (Sture) Natt och Dag och Birgitta Tordsdotter Bonde. Gift med Iliana, dotter till riksrådet, riddaren Erengisle Gädda, 1504 med Mette dotter till danske adelsmannen Iver Jensson Dyre och Christine Pedersdotter Oxe. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Carlsson, Engelbrekt. Sturarna. Gustav Vasa. Lund (1962); G. Carlsson, Hemming Gadh. En statsman och prelat från Sturetiden. Uppsala (1915); G. Carlsson, Peder Jakobsson Sunnanväder. Lund (1949); I. Hammarström, Finansförvaltning och varuhandel 1504−1540. Studier i de yngre Sturarnas och Gustav Vasas hushållning. Uppsala (1956); G. Kellerman, Jacob Ulvsson och den svenska kyrkan II. Stockholm (1940); K.-G. Lundholm, Sten Sture d.ä. och stormännen. Lund (1956); G. Olsson, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut. Göteborg (1947); H. Pohjolan-Pirhonen, Eerik Tuurenpoika Bielke ja Suomen puolustuskysymys juuttivihan vuosina 1505−1509. Historiallinen aika-kauskirja 1955; H. Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten. Stockholm (1976); R. Stensson, Peder jakobsson Sunnanväder och maktkampen i Sverige 1504−1527. Uppsala (1947); G.T. Westin, Striden kring riksföreståndarvalen 1512. Scandia 1948−1949. 

BILDKÄLLA. Svante Nilsson. Sigill. J. Peringskiöld, Then första boken af Swea och Götha minnings-merken vthi Vplandz första del Thiundaland … Stockholm (1710).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4020-1416928956626

Upp