Skriv utPOSSE, Knut
(omnämns 1452–1500)
Riksråd, slottshövitsman
Knut Posse är en av de mest kända medeltida slottshövitsmännen i Finland, genom att hans namn förbinds med den berömda Viborgska smällen. Han tjänade länge släkterna Tott och Sture i Tavastland och Viborg, samt utkämpade strider i Baltikum och mot ryssarna. På 1490-talet var Posse med om att fatta flera för riket viktiga beslut.
Knut Posse var av dansk-svensk börd. Hans far riddaren Jöns Lage Posse tillhörde en dansk släkt, som gjort sig hemmastadd i Västergötland. Där gifte han sig med dottern till en lagman, och äldste sonen fick namn efter sin mäktige morfar Knut Jonson. I sina politiska ställningstaganden var riddaren Jöns Posse försiktig, men närmade sig på 1460-talet en annan dansk ädling, Erik Axelsson Tott. När Tott var som mest inflytelserik erhöll Jöns Posse 1466 säte i riksrådet, medan Knut Posse blev väpnare i Finland.
Knut Posse förefaller att ha varit en flink ung man. Enligt vad rådet i Lübeck berättat hade han sommaren 1465 begivit sig till sjöss tillsammans med en annan av Totts tjänare och kapat två skepp från Reval. Angående bytet uppstod oenighet, varvid Posse och hans män delade upp det sinsemellan i Åbo skärgård. I själva verket var Posse utsänd för att skydda sjöfarten i Finland mot kapare på Östersjön, men han hade kanske allt emellanåt – som lübeckarna hävdade – handlat för egen räkning emot Erik Axelsson Totts instruktioner. Han behöll likväl sin husbondes bevågenhet, för genast i oktober 1466 när Tott blivit riksföreståndare utsåg han Posse till sin fogde på Stockholms slott.
Till Finland återvände Posse senast i september 1470. Då var han närvarande vid tinget i janakkala, kanske som personlig representant för ståthållaren i Tavastland Erik Axelsson Tott. När den politiska situationen i unionen skärptes sommaren 1471 befann sig Posse i Stockholm. I slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471 ledde Posse de skaror som från staden rusade mot danskarna, men sårades så svårt under den häftiga skärmytslingen, att det betraktades som ett under att han överlevde. Släkterna Stures och Totts gemensamma front vann till slut över Kristian av Oldenburg, och Posse var en av hjältarna på den vinnande sidan. Efter att ha tillfrisknat stärkte han ytterligare banden till släkten Tott genom att 1472 ingå äktenskap med Erik Axelsson Totts svägerska Birgitta Gustavsdotter. Hans hustru var även släkt med riksföreståndaren Sten Sture, kusin till dennes far. Posses bröllop var samtidigt en bekräftelse på samarbetet mellan släkterna Sture och Tott. Inte oväntat blev Posse 1473 ledamot av riksrådet.
Samma år, 1473, blev Finland det huvudsakliga verksamhetsområdet för Posse. Så skulle det förbli under resten av hans liv. Från hösten 1473 var han troligen Erik Axelsson Totts fogde på Tavastehus slott, och 1477 erhöll han Tavastland i förläning. Sålunda kom Tavastland att i många år bli Posses nya hemtrakt. Största delen av den förmögenhet han förvärvade i landskapet var Sairiala gård i Tuulos. Han kan tidvis också ha bott där, för på dess mark lät han uppföra åtminstone sakristian till Tuulos nuvarande församlingskyrka. I dess gavel infälldes en kalkstenshäll, med hans släktvapen. Också andra församlingar i länet bär vittne om hans närvaro. På korstolarna i Hollola kyrka finns Posses och hans hustrus Sturevapen vackert inskurna.
År 1483, efter Erik Axelssons och hans bror Laurens död, övergick de Tottska borgarna, med undantag av Raseborg, i riksföreståndaren Sten Stures ägo. Posse vistades som boutredningsman i Viborg både 1481 och 1483, och vid det senare tillfället fick han av den tredje Axelssonen, Ivar, fullmakt att överlåta alla krigsförnödenheter på Viborgs och Olofsborgs slott till Sture. Samtidigt övergick Posse själv i Stures tjänst och erhöll av denne Tavastehus slott i förläning.
Posse, som i fortsättningen begav sig vart än det behövdes en energisk krigs-insats, störde hösten 1485 Tyska ordens trafik vid den estniska kusten, sedan Sverige hade beslutat stödja ordens fiende, staden Riga. När Sture 1478 beslöt sig för att slutligt göra upp sina mellanhavanden med släkten Tott, belägrade Posse Raseborg och Borgholm på Öland, som var i Ivar Axelssons besittning. Hösten samma år utlöpte det stillestånd som slutits med Novgorod, och vid underhandlingarna gällde det att vara beredd på ett ryskt angrepp. Posse fungerade nu som slottsfogde på Viborg, till dess att läget stabiliserat sig.
Posse som var väl insatt i baltiska frågor fick förhandlingsuppdrag även i Baltikum. Han var medlem av den svenska delegationen när vapenstillestånd slöts med Tyska orden den 9 oktober 1487. Tillsammans med domprosten Magnus Nicolai (Särkilahti) hörde han även till den delegation som underhandlade om fred mellan Sverige och Orden i Reval den 17 november 1488. På så sätt avvek Posse från sin herres, Sten Stures politik och närmade sig Magnus Nicolai, Finlands övriga herrars och riksrådets fredspolitik gentemot Orden och ärkebiskopen av Riga. I Finland var man bekymrad över storfurstens av Moskva växande makt och tilltagande aktivitet i Östersjöområdet och önskade sig därför en bundsförvant i Tyska orden. Vid denna tid lades sannolikt grunden för vänskapen mellan Posse och Magnus Nicolai, som stod sig genom det följande årtiondets prövningar och som den finska biskopskrönikan ansett det värt att särskilt framhålla.
Hösten 1490 avstod Posse från Tavastehus slott och flyttade till Åland som hövits-man på Kastelholm. Redan fr.o.m. 1489 deltog han flitigt i riksrådets möten på den svenska sidan. Hans vistelse i området mellan Stockholm och Åbo kan ses som ett tecken på hans egen, kanske också riksföreståndarens och Magnus Nicolai önskan, att anlita honom som sakkunnig vid politiska avgöranden i frågor som gällde Finland, Baltikum och Ryssland. Från september 1489 till oktober 1494 deltog Posse i så gott som alla viktiga rådslag där rikets politiska linje utstakades.
På grund av den osäkra situationen vid östgränsen planerade man i Finland ett förbund med Livländska orden, och Posse var en varm anhängare av planen. Vintern 1493 förde han underhandlingar med ordensmästaren, och även Sveriges riksföreståndare hade man fått att ställa sig välvillig till saken. Efter en lång tvekan ratifierade Sten Sture fredsfördraget följande sommar, men riddarorden ansåg det trots allt vara bäst att så snart som möjligt sluta vapenstillestånd med Novgorod, vilket skedde 1493. Under sommaren samma år var danske konungen Hans sändebud i Moskva för att locka storfursten med i ett förbund riktat mot Sten Sture, vilket genomfördes vid följande årsskifte. Våren 1494 var ryssarna inte mera hågade att fortsätta vapenvilan med Sverige utan eftergifter i gränsfrågan, vilket innebar att man från hösten 1494 inte mera hade något fördrag i öster. Posse underhandlade i oktober en förstärkning av Finlands försvar och skyndade till Viborg före årets slut. Han stannade där under hela den efterföljande krisen, fastän han inte var den egentlige länstagaren. I sin egenskap av erfaren krigare anförtroddes han den högsta ledningen för försvaret.
I september 1495 inleddes de ryska huvudstyrkornas anfall mot Viborg och i början av december upphörde anfallet. Man har uppskattat belägrarnas antal till högst 10000 man och försvararna under Posses befäl till omkring tusen väpnare. Dessutom hade ca 800 bönder från Nyland hunnit infinna sig i borgen. Bortsett från de tyska soldater som riksföreståndaren avlönade försvarades Viborg i huvudsak av soldater från den östra riksdelen. De hjälptrupper Sten Sture uppbådat anlände över havet först vid årets slut, då belägringen redan hade upphört.
Som ledare för Viborgs försvar var Posse aktiv, energisk och oeftergivlig. Sedan man lidit ett nederlag vid Vatikivi den 12 oktober och följande dag med nöd och näppe avvärjt ryssarnas stormning mot stadens murar, betvivlade Posse och hans närmaste medarbetare i ett brev till Sten Sture den 14 oktober att de skulle kunna utstå en ny likadan prövning. Emot sig hade de Europas bäst utrustade trupper. De berättelser om trollkarlen och mirakelmannen Posse som senare gick från mun till mun, grundar sig säkert delvis på hans rykte som försvarare av borgen.
På Sankt Andreas dag, de ryska ortodoxas speciella beskyddares festdag den 30 november gick belägrarna till anfall. De hade redan erövrat ett av tornen, sannolikt det som senare kallades Sankt Andreas torn, och börjat rulla upp längs murens krön och komma ned på stadens sida. Försvararna förberedde sig för den sista striden inne i själva staden. Vid muren på stadssidan brann tjärfat och tjärbåtar och från dem spred sig elden till murens och tornets träkonstruktioner. I detta skede svek modet angriparna, och när de såg ett starkt ljussken på himlen flydde de. Ljustecknet har omtalats av tre personer: en munk som var med Sten Sture i Åbo nämner det i sin krönika, självaste biskop Magnus Nicolai omtalar i ett brev till ärkebiskopen den 6 januari 1496 och den senare slottsfogden på Viborg Erik Turesson Bielke i en anhållan till påven 1505. Biskopen och Bielke tolkade ljustecknet som S:t Andreas kors. Ljusfenomenet torde vara ett faktum, men dess naturliga ursprung har man inte helt kunnat förklara. Den berömda ”Viborgska smällen” förekommer första gången i litteraturen på Olaus Magnus karta över Norden 1539. Här avbildas nära Viborg ett muromgärdat torn som springer i luften. De som var med 1495 har dock inte i något sammanhang talat om en explosion eller en smäll. Olaus Magnus har sannolikt hört folksägner, som under tidernas gång gett händelseförloppet nya drag.
Ryssarna upprepade inte stormningen, och senare i december lämnade de landet. Orsaken torde ha varit bristen på livsmedel i lägret samt den pest, som hösten 1495 härjade åtminstone i västra Finland.
Av samtida uppfattades räddningen av Viborg som ett under åstadkommet av Gud och Sveriges samtliga skyddshelgon, men Posse tackades ävenledes. Den 15 maj 1496 fick han av riksrådet på livstid, och hans arvingar på 30 år, hela Åse gisslalag i Västergötland i förläning. Under sommaren samma år deltog Posse i erövringen av Ivangorod mitt emot Narva, varefter han fanns på sin vaktpost i Viborg ända till fredsslutet 1497 och därutöver åtminstone till juli 1497. Han deltog inte i den nye unionskungens kröning den 26 november 1497 men var i början av december i Stockholm för att den 5 december tillsammans med det övriga riksrådet förbinda sig att välja kungens son till efterträdare på tronen. I samband med kröningen dubbades ett flertal riddare, men av någon orsak tilldelades Posse, rikets främste krigare, inte denna värdighet.
Under unionskungarnas tid deltog Posse fortfarande i riksrådets möten och besökte även Finland. Den 27 juni 1499 förlänades han Kastelholms slott på livstid. Posse avled den 25 mars 1500; dödsorten är okänd, men det kan ha varit Kastelholm. I litteraturen nämns ofta att Posse begravdes i Åbo domkyrka. Detta påstående baserar sig på ett tillägg av krönikören i Finlands biskopskrönika, där Posses död omtalas samma år som biskop Magnus Nicolai: ”och så skildes de inte åt ens i döden”. År 1494 hade Posse för sin egen och sina föräldrars själamässa skänkt ett hemman i Kalvola till Allhelgonakapellet i Åbo domkyrka, där Magnus Nicolai gravlades.
Ingendera källan bevisar i sig att Posse fick sin sista viloplats i Åbo, men det finns ett gravstensfynd som ger skäl att anta att han verkligen kan ha lagts i samma gravvalv som biskop Magnus Nicolai. På 500-årsdagen av Viborgska smällen den 30 november 1995 avtäcktes i Åbo domkyrka en minnestavla som lyder: ”Riksrådet Knut Posse † 25.3.1500 vilar i Åbo domkyrkas Alla Helgons Kapell. Till åminnelse av Viborgska smällen för ett halvt årtusende sedan har denna plakett uppsatts av tacksamma invånare i det tidigare Viborg på Sankt Andreas dag 1995.”
Seppo Suvanto
Knut Posse omnämns 1452, död 25.3.1500. Föräldrar riddaren Jöns Lage Posse och Märta Knutsdotter. Gift 1472 med Birgitta Gustafsdotter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Hagnell, Sturekrönikan 1452−1496. Studier över en rimkrönikas tillkomst och sanningsvärde. Lund (1941); R. Hausen, Kastelholms slott och dess borgherrar (1934); M. Hiekkanen, The stone churches of the medieval diocese of Turku. Finska fornminnesföreningens tidskrift 101 (1994); E. Hornborg, Gränsfästet Viborg. Från korstågstiden till våra dagar (1942); E. Hornborg, Viborg 1495. Det svenska svärdet (1948); S. Kraft, Sveriges historia till våra dagar III:2. Senare medeltiden. Tidsskedet 1448−1520. Stockholm (1944); S. Kraft, Brunkeberg 1471, Det svenska svärdet (1948); G. Lagus, Ur Wiborgs historia I (1893); K.-G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen. Lund (1956); H. Pohjolan-Pirhonen, Olavinlinnan historialliset vaiheet (1973); J.W. Ruuth, Wiborgs stads historia I (1906); J.W. Ruuth & R. Rosén, Wiipurin kaupungin historia I (1982); P. Sjögren, Ätten Posse. Studier och undersökningar I. Uppsala (1950); S. Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sture vanhemman valtakautena 1483−1497 (1952); J. Teperi, Viipurin pamaus. Totta ja tarua puolentuhannen vuoden ajalta (1992).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4006-1416928956612