STEN STURE d.ä. 

(ca 1440–1503) 

Riksföreståndare 

Sten Sture valdes till riksföreståndare efter Karl Knutssons död 1470. Det skedde med stöd av de mäktiga Axelssönerna (Tott), och under de första åren samarbetade Sten Sture med dem. I början av 1480-talet växte dock motsättningarna, och stormannaoppositionen mot honom blev starkare. Ryssland anföll Karelen och Sten Sture blev hårt kritiserad för sitt bristande engagemang för försvaret och avsattes. I uppgörelsen med kung Hans 1497 erhöll Sten ett omfattande länskomplex. Efter några år växte dock oppositionen mot kungen, och herr Sten återkom till makten 1501.  

Sten Stures far dog tidigt, och han uppfostrades därför förmodligen av sin styvfar, dels på Kalmar slott, dels på Ekholmens gård i Uppland. Genom sin börd hörde han till rikets mest inflytelserika kretsar och stod i sin ungdom nära sin släkting Karl Knutsson (Bonde). Karl Knutsson gick 1457 i landsflykt till Danzig och Sten besökte honom där. Sten Sture omnämns som riddare 1462 och som riksråd 1466. 

Sten Sture stödde biskop Kettil Karlssons (Vasa) uppror mot Kristian I 1464, och var en av hjältarna i slaget vid Haraker, där Kristian led nederlag. Politiskt närmade han sig vid denna tid Axelssönerna (av den dansk-svenska ätten Tott). För att knyta närmare förbindelser med dem förlovade han sig med Ivar Axelssons dotter, som dock avled före bröllopet. I hennes ställe äktade han Åke Axelssons dotter Ingeborg. Vid denna tid samarbetade han nära med Erik Axelsson för att Karl Knutsson (Bonde) skulle kunna återbestiga tronen, vilket skedde 1467. 

När Karl Knutsson uppsteg på tronen var Sten Sture omkring 27 år gammal. Vid sidan av sin inflytelserika politiska position var han var en skicklig militär. När Erik Karlsson (Vasa) 1469 gjorde uppror mot Karl Knutsson mobiliserade han tillsammans med Nils Sture (egentligen Natt och Dag) dalkarlarna. Sten besegrade de upproriska vid Uppbo färja i Dalarna. Kort därefter angrep den danske kungen Kristian I med en stor här Västergötland. Sten Sture tågade söderut och besegrade danskarna vid Öresten. 

Karl Knutsson dog på Stockholms slott den 15 maj 1470. Sten Sture var närvarande vid dödsbädden och övertog Karls slott och län. Det är osäkert huruvida maktövertagandet ägde rum med Axelssönernas vetskap. Emellertid godtog de Stens åtgärder, och midsommaren 1470 valde riksrådet honom till riksföreståndare. Basen för hans maktutövning breddades följande år på ett möte i maj i Arboga, där valet bekräftades av borgare och bönder. 

Karl Knutssons död hade aktualiserat unionskungadömet, och kung Kristian kom i juni 1471 seglande med sin flotta till Stockholm. Förhandlingarna drog ut på tiden, och i september landsteg kungen på Brunkebergsåsen utanför Stockholm. På morgonen den 10 oktober avbröts förhandlingarna och slaget på Brunkeberg torg fick sin början. Kung Kristian sårades och danskarna med de svenska unionsanhängarna blev slagna. Till minnet av segern donerade Sten Sture och hans hustru tjugofem år senare en skulptur som föreställer S:t Göran och draken till Storkyrkan i Stockholm. 

Under 1470-talet samarbetade Sten Sture med Axelssönerna och de stödde i sin tur honom. Förhållandet till Danmark var relativt lugnt och Sten ägnade sig bland annat åt omfattande godsaffärer. När ärkebiskop Jakob Ulfsson tog initiativet till att grunda ett universitet i Uppsala medverkade Sten Sture ivrigt i förberedelserna. Universitetet inledde sin verksamhet 1477. 

Erik Axelsson dog 1481, och Sten Stures förhållande till Ivar Axelsson försämrades snabbt. I början av 1480-talet aktualiserades också unionskungadömet på nytt på grund av kung Kristians död. Stens motsättningar till rådsaristokratin växte, och i Kalmar recess 1483 erkändes Hans som svensk kung. Sten lyckades dock uppskjuta verkställandet av besluten från Kalmar. Konflikten med Ivar Axelsson eskalerade 1487. I januari samlade herr Sten en här i Östergötland för att inskrida mot Axelssönernas besittningar. Han ledde trupperna mot Kalmar och fortsatte över isarna till Borgholm på Öland. Samtidigt anföll Knut Eskilsson (Banér) Stekeborg medan Knut Posse inledde en belägring av Raseborg. Ivar Axelsson försökte försvara Borgholm men måste fly till Gotland. Han beslöt att överlämna Gotland till Danmark, men tvingades överlåta Borgholm med Öland till Sten Sture. 

Den danske unionskungen fick allt flera anhängare efter hand som rådsaristokratins motstånd mot Sten Sture växte. Danskarna försökte också få Sten bannlyst, men riksföreståndarens sändebud, Hemming Gadh, lyckades under sin mångåriga vistelse i Rom stoppa försöken. Politiskt prioriterade Sten Sture själv inrikespolitiken och förhållandet till Danmark, men tidvis försökte han också utnyttja de möjligheter som uppstod söder om Finska viken. Den tidigare militärt starka Tyska orden hade nämligen försvagats och hade betydande svårigheter. 

Kung Hans knöt 1493 ett förbund med storfurst Ivan III av Moskva riktat mot Sten Sture. År 1495 anföll ryssarna Karelen. Det ryska kriget blev snabbt en bricka i det inrikespolitiska spelet. Sten Sture vägrade att skicka förstärkningar till Viborg trots de hotfulla rapporterna från slottshövitsmannen Knut Posse. Oppositionen mot riksföreståndaren utnyttjade dennes ovilja att minska sin egen militära beredskap till förmån för försvaret av de finska slottslänen. I rimkrönikan betonades Sten Stures passiva roll. För Sten var det dock betydligt viktigare att hålla sina trupper beredda på uppror och ett eventuellt danskt angrepp. 

Sten Sture kritiserades hårt för sitt bristande engagemang. Han jämfördes med den unge Svante Nilsson (Sture), som genom ett framgångsrikt, men militärt tämligen meningslöst fälttåg mot den ryska befästningen Ivangorod, kunde framstå i en aktiv dager i motsats till riksföreståndarens passiva. Svante Nilsson inledde samarbete med ärkebiskop Jakob Ulvsson och riksrådet för att avsätta Sten Sture och uppsätta kung Hans på tronen. Herr Sten svarade med att uppbåda allmogen för att slå ner upproret. Då anlände kung Hans med sin flotta. Han slog en av Sten Stures dalahärar vid Rotebro den 28 september 1497, och också dennes utfall från Stockholm kastades tillbaka. I början av oktober inledde Sten Sture förhandlingar med kungen. Villkoren blev mycket förmånliga för herr Sten. Han erhöll bl.a. de finska länen och Nyköpings slottslän på livstid. Dessutom utnämndes han till kungens hovmästare, och när kungen återvände till Danmark var han medlem i den tillförordnade regeringen. 

För den opposition som kallat in kung Hans blev uppgörelsen en besvikelse. På grund av Sten Stures väldiga länskomplex blev den i praktiken utan belöning. Samtidigt låg det i kung Hans intresse att minska Sten Stures inflytande. Han drog därför in en del av förläningarna 1499. När Svante Nilsson förmodligen 1500 började planera en avsättning av kung Hans stödde därför Sten initiativet. Följande år valdes Sten Sture på nytt till riksföreståndare. I början av 1503 härskade han på nytt över hela Sverige med undantag av Kalmar och Öland. 

Sten Sture var en skicklig och hänsynslös realpolitiker, som i svåra situationer kunde fatta snabba, oväntade och framgångsrika beslut. Han insåg när det var bättre att samarbeta och när han kunde konfrontera sina motståndare direkt. Speciellt tydligt syntes detta vid hans avsättning 1497. För Sten Sture var det nödvändigt att snabbt komma till en förhandlingslösning med kung Hans så länge som han hade en stark militär position. Resultatet blev också synnerligen förmånligt. Samtidigt kvarstod oppositionens viktigaste källa till missnöje, men det riktades nu mot kungen. 

Hösten 1503 eskorterade Sten Sture kung Hans drottning Kristina, som lett försvaret av Stockholm, till Danmark. På hemresan avled han, omkring 63 år gammal. Han begrovs i kartusianklostret i Mariefred. Därifrån flyttades stoftet till Kärnby kyrka och 1576 till Strängnäs domkyrka. 

Lena Huldén 

Sten Sture, Riksföreståndare i Sverige 1470−1497, 1501−1503, född tidigast 1437, död 14.12.1503 i Jönköping. Föräldrar riddaren, riksrådet Gustaf Sture och Birgitta Stensdotter Bielke. Gift ca 1466 med Ingeborg, dotter till danska riksrådet, riddaren Åke Axelsson Tott och Märta Bengtsdotter Vinstorpa. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Carlsson, Engelbrekt, Sturarna, Gustav Vasa. Undersökningar och studier. Lund (1962); J. Gallén, Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns 1–3, (vol. 2–3 med J. Lind) (1968, 1981); H. Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden. Stockholm (1962); K. Hagnell, Sturekrönikan 1452−1496. Lund (1941); G. Kellerman, jacob Ulfsson och den svenska kyrkan under den äldre Sturetiden 1470−1497. Stockholm (1935); K. Kumlien, Maximilian av Habsburg och Sten Sture den äldre. Historiska studier tillägnade Folke Lindberg. Stockholm (1963); K.G. Lundholm, Sten Sture d.ä. och stormännen. Lund (1956); E. Lönnroth, Sturekrönikan 1452−1487. Scandia 1933; E. Lönnroth, Slaget på Brunkeberg och dess förhistoria. Scandia 1938; J.E. Olesen, Unionskrige og Staendersamfund. Aarhus (1983); S.U. Palme, Sten Sture den äldre. Stockholm (1950); H. Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten. Stockholm (1976); C.C. Sjödén, Stockholms borgerskap under Sturetiden. Med särskild hänsyn till dess politiska ställning. Stockholm (1950); P. Sjögren, Ätten Posse 1. Uppsala (1950); S. Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sture vanhemman valtakautena vuosina 1483-1497. Historiallisia Tutkimuksia 38 (1952); H. Yrwing, Sten Sture, Ivar Axelsson och unionsfrågan 1471−1484. Scandia 1968. 

BILDKÄLLA. Sten Sture d.ä. Sigill. J. Peringskiöld, Then första boken af Swea och Götha minnings-merken vthi Vplandz första del Thiundaland … Stockholm (1710).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4018-1416928956624

Upp