KRISTIAN I 

(1426–1481) 

Konung av Danmark, Norge och Sverige 

Kristian valdes till kung i Danmark 1448 efter Kristofer av Bayerns plötsliga frånfälle. I Sverige valdes Karl Knutsson, och de två konkurrerade om den norska kronan. År 1457 valdes Kristian till kung också i Sverige. Han förlorade den svenska kronan 1464 och lyckades aldrig återfå den. Det allvarligaste försöket gjordes 1471, då han förlorade slaget vid Brunkeberg mot Sten Sture. För Kristian var dock Slesvig-Holstein det viktigaste politiska problemet, och genom sin sydliga orientering representerar han många av de danska unionskungarna.

Kristian I förlorade tidigt sin far och ärvde tillsammans med sina bröder Oldenburg och Delmenhorst. Han uppfostrades av sin morbror, hertig Adolf VIII av Slesvig och Holstein. Avsikten var att han skulle efterträda morbrodern som hertig. När kung Kristofer av Bayern plötsligt dog 1448 erbjöds den danska kronan åt hertig Adolf, som avböjde. Då vände sig det danska riksrådet till Kristian. Denne valdes den 1 september 1448 till dansk kung av riksrådet och kröntes den 28 oktober 1449 i Köpenhamn. För att säkra sin ställning äktade han samtidigt sin företrädares änka, den nittonåriga Dorotea av Brandenburg. 

Kristofer av Bayerns plötsliga död ledde till en kris inom unionen. I Sverige hade släktgruppen Oxenstierna–Vasa byggt upp en stark position, när Bengt Jönsson (Oxenstierna) och hans bror Nils utsågs till riksföreståndare 1448. I februari följande år valdes Bengts son Jöns till ärkebiskop. Deras dominerande ställning bidrog säkerligen till att en del av riksråden stödde Karl Knutsson (Bonde) då denne med en beväpnad styrka infann sig i Stockholm. Efter långa förhandlingar valdes Karl till kung i juni 1448. 

Precis som Kristian strävade också Karl efter de tre nordiska kungadömena. De bägge kontrahenterna tävlade därför om den norska kronan. Karl valdes till norsk kung av de nordliga delarna och kröntes i Trondheim. Kristian blev i juni 1449 vald till kung av Norge av den södra landsdelen. Förhandlingar mellan danska och svenska riksråd ledde till att de i Halmstad den 13 maj 1450 enades om att de nordiska rikena skulle förenas under en unionskung och att Karl Knutsson skulle överlämna Norge till Kristian, som den 2 augusti kröntes till norsk kung i Trondheim. Följande år utbröt krig mellan Kristian och Karl. 

År 1456 erövrade Kristian både Älvsborg och Borgholm på Öland. Följande år utbröt ett uppror i Sverige och Karl Knutsson blev tvungen att fly. Den svenska riksrådsoppositionen inkallade i stället kung Kristian. Denne anlände till Stockholms skärgård med en flotta i juni 1457. Efter förhandlingar med det svenska riksrådet valdes han till kung och avlade en kungaförsäkran. Kristian kunde utnyttja den svenska splittringen, och hans militära övermakt tvingade också hansestäderna att ge vika. Han garanterade Sveriges lag, privilegier och gamla friheter. Däremot gick han inte med på rådets krav om hur slotten skulle förlänas. Den nye unionskungen började också omedelbart att stärka sin ställning. Drottning Dorotea återfick sin morgongåva, Örebro län. 

Hertig Adolf av Slesvig och Holstein dog 1459, och Kristian lyckades den 2 mars 1460 i Eibe att bli vald till hertig i Slesvig och greve i Holstein. Ett av villkoren var att han utfärdade de s.k. landsprivilegierna, som senare bekräftades. I dessa lovade kungen att i förhållandet till Slesvig och Holstein inte anse sig som kung av Danmark utan som vald arvinge till de båda länderna. Ridderskapet skulle också ha rätt att efter Kristians död välja en av hans söner eller arvingar till hertig och greve. Dessutom skulle Slesvig och Holstein ha en självständig styrelse och odelade hållas samman. För att kunna försäkra sig om Holstein måste Kristian betala sina bröder och Otto av Schauenburg, som var formell arvinge till grevskapet. Resultatet blev en serie extra skatter i Sverige. Det i sin tur skapade grogrund för den gamla agitationen från Engelbrektsupproret, då det klagades över att myntet fördes bort från Sverige. 

År 1463 blev situationen akut, och Kristian begav sig därför till Sverige. Kungen förlitade sig på ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna), som fick Stockholms slott. Kristian beslöt vidare att fortsätta till Finland, men före avfärden pålade han Upplands bönder en extra skatt. Dessa klagade inför ärkebiskopen, som efterskänkte pålagan. Kristian såg allvarligt på situationen eftersom ärkebiskopen hade stött den upproriska allmogen. Han fängslade Jöns Bengtsson, erövrade ärkebiskopens borg Almarestäket och slog ner de uppländska bönderna. På senhösten återvände Kristian till Danmark. 

Läget i Sverige var fortsatt oroligt. Ärkebiskopens kusin, biskop Kettil Karlsson (Vasa), gjorde uppror i januari 1464. Kristian kom med en armé men led nederlag mot de upproriska i Haraker i Västmanland. Oppositionen beslöt att återinkalla Karl Knutsson. Kristian släppte ärkebiskopen, som omedelbart gick till angrepp mot Karl Knutsson. Kristian återkallades dock inte, utan Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson blev bägge riksföreståndare. 

Kristians utrikespolitik medförde allvarliga ekonomiska problem, och när han 1469 gifte bort sin dotter Margareta med kung Jakob III av Skottland kunde han inte betala hennes hemgift. I stället lämnade han de norska Orkneyöarna och Shetlandsöarna som pant åt Jakob. Norge förlorade därigenom ögrupperna. 

Karl Knutsson återkom som kung i Sverige, och när han dog 1470 blev unionsplanerna aktuella på nytt. Kristian upprustade sin flotta och seglade sommaren 1471 till Sverige. Förhandlingar med den nyvalde riksföreståndaren Sten Sture misslyckades, och den 10 oktober 1471 utkämpade och förlorade danskarna ett slag mot Sten Stures trupper på Brunkebergsåsen utanför Stockholm. Kristian deltog personligen och sårades allvarligt i ansiktet. Han måste återvända till Danmark med grusade planer på en återupprättad union. 

Det misslyckade krigståget mot Sten Sture blev ekonomiskt betungande, och Kristian blev tvungen att bevilja hansestäderna omfattande handelsprivilegier. Trots den dåliga ekonomin beslöt Kristian att i januari 1474 resa med sin drottning och ett stort följe till kejsar Fredrik III, som befann sig i Rothenburg i Bayern. Kejsaren förenade då grevskapen Holstein och Stormarn till ett hertigdöme. Sedan fortsatte Kristian till Milano och vidare till Rom. Han besökte påven Sixtus IV, som tog emot honom med stora hedersbetygelser samtidigt som han förundrade sig över kungens klena kunskaper i latin. Enligt traditionen fällde påven följande omdöme: ”Pulchra bestia, si non careret loquela” (ett vackert ök, om bara det kunde tala). Påven gav tillstånd att grunda ett universitet i Köpenhamn. Efter besöket i Rom reste Kristian till kejsaren i Nürnberg och återvände till Holstein. Hösten 1474 fortsatte Kristian sin resa till Karl den djärve av Burgund för att medla mellan denne och kejsaren, och återvände försommaren följande år. 

Kristians sista regeringshandling var att pantsätta Slesvig och Holstein åt drottning Dorotea. Han dog i maj 1481 och begravdes i ett kapell som han själv låtit uppföra i Roskilde domkyrka. 

Lena Huldén 

Christian, konung av Danmark 1447−1481, konung av Norge 1450−1481, Kristian (I) av Oldenburg, konung av Sverige 1457−1467, född 1426 i Köpenhamn, död 21.5.1481 i Köpenhamn. Föräldrar Dietrich greve av Oldenburg och Delmenhorst och Heilwig, dotter till greven av Holstein och hertigen av Sleswig Gerhard IV. Gift 1449 med Dorotea, dotter till slottsgreven Johan av Hohenzollern-Nürnberg och Barbara, dotter till kurfursten av Sachsen Rudolf III. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Carlsson, ”Drottning Doroteas svenska morgongåva”. Historisk Tidskrift 1911; H. Christensen, Len og magt i Danmark 1439−1481. Århus (1983); P. Enemark, Krise-år 1448−1451. En epoke i nordisk unionshistorie. København (1981); P. Enemark, Fra Kalmarbrev til Stockholms blodbad. Den nordiske trestatsunions epoke 1397−1521. København (1979); H. Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden. Stockholm (1952); D. Harrison, Karl Knutsson – en biografi. Lund (2002); E. Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397−1457. Göteborg (1934); K. Kumlien, Sverige och hanseaterna – studier i svensk politik och utrikeshandel. Stockholm (1953); J.E. Olesen, Unionskrige og stændersamfund. Bidrag til Nordens historie i Kristian I:s regeringstid 1450−1481. Århus (1983); C.P. Paludan-Müller, De forste Konger af den Oldenburgske Slægt (1874); P. Renvall, Ruotsin vallan aika. Suomen kansanedustuslaitoksen historia I (1962); G.T. Westin, Historieskrivaren Olaus Petri. Svenska krönikans källor och krönikeförfattarens metod. Lund (1946); H. Yrwing, Gotlands medeltid. Visby (1978). 

BILDKÄLLA. Kristian I. Sigill. H. Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet 2. Medeltiden. Stockholm (1905).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4008-1416928956614

Upp