Samuel Åkerhielm hörde till de mest betydande politikerna i frihetstidens Sverige. På 1730-talet var han en av hattpartiets ledare, men motsatte sig kraftigt kriget 1741. Åkerhielm, som stödde fredspolitiken och närmare relationer till Ryssland, bytte efter hattarnas krig sida till mössorna. Hans politiska karriär tog slut 1747 med hattarnas klappjakt på honom. Åkerhielm var president i Åbo hovrätt under tio år och rönte stor uppskattning för sin ämbetsutövning.
Samuel Åkerhielm föddes 1684 som sjätte barn till Samuel Åkerhielm d.ä. (tidigare Agriconius), som hade gjort en framgångsrik ämbetsmannakarriär och blivit adlad 1679. Samuel d.y. skrevs in vid Åbo akademi 1698 och fyra år senare vid Uppsala universitet. År 1703 reste Åkerhielm till London, där han tack vare sin avlidne fars kontakter fick möjlighet att närmare bekanta sig med det friare engelska statslivet. Samtidigt fick han studera vid universitetet i Oxford. År 1705 kallades han därifrån för att bistå greve Carl Gyllenborg i diplomatiska uppdrag i Frankrike och Nederländerna. Åkerhielm var bl.a. kurir mellan ambassadören och kung Karl XII, som vistades i Sachsen. Åkerhielms två svågrar, som innehade ledande uppgifter i kungens kansli, hjälpte honom i början av hans karriär.
Efter nederlaget vid Poltava vistades kungen i Turkiet. År 1713 kallades Åkerhielm till kungens kansli i Turkiet, där en av de ledande tjänstemännen var hans nyblivne svärfar statssekreterare Casten Feif. Åkerhielm och Feif återvände efter kungen till Stralsund i slutet av 1714. Kansliet fortsatte därifrån sin resa tillbaka till Sverige, trotsande den kraftiga artilleribeskjutningen. Åkerhielm hade i Turkiet tillvunnit sig Karl XII:s fulla förtroende, och under de sista krigsåren tjänade han i kungens närmaste krets, bl.a. genom att från frontlinjen många gånger hämta kungens underskrift på renskrivna order. Åkerhielm fanns också vid kungens sida när denne stupade vid Fredriksten den 30 november 1718.
Kungens död innebar en vändpunkt i Åkerhielms liv. Karl XII:s syster Ulrika Eleonora tog makten tillsammans med oppositionen som hade motarbetat kungen. Åkerhielm fick inte förbli länge vid kansliet utan förflyttades till krigsexpeditionen. Den behandling han själv och de övriga av Karl XII:s närmaste medhjälpare fick erfara gjorde honom snart till en av ständerväldets ivrigaste förespråkare.
Vid riksdagen 1720 invaldes Åkerhielm i sekreta utskottet. Där drev han en politik som understödde ett obegränsat ständervälde och motarbetade rådsaristokratin. Han var också en av de mest betydande politikerna under första delen av frihetstiden. Åkerhielm fick snart den nye kungen Fredrik I:s förtroende, och vid följande riksdag 1723 utnämndes han trots riksrådets motstånd till statssekreterare.
I december 1728 utnämndes Åkerhielm till president för Åbo hovrätt. Utnämningen till den höga posten var samtidigt ett försök att förflytta Åkerhielm från Stockholm. Han hade nämligen redan 1713 råkat i delo med kanslipresidenten Arvid Horn, som nu ledde riket. Åkerhielm var ett gott val, han har ansetts vara en av de mest framstående presidenterna vid Åbo hovrätt. Han strävade efter att sköta sin tjänst genom att betona det som var fördelaktigt för hela riket. År 1731 upphöjdes han i friherrligt stånd.
Inom politiken räknades Åkerhielm till det s.k. holsteinska partiet, och 1734 var han med om att grunda hattpartiet. Vid den sistnämnda riksdagen förlorade Åkerhielm knappt valet av lantmarskalk, d.v.s. ordförande för adelsståndet. Vid riksdagen 1738–1739 var han en av de ivrigaste motståndarna till Arvid Horn. När Horn, mössornas ledare, hade fallit, utnämndes Åkerhielm tillsammans med en del andra hattar till riksråd 1739. Vid samma tid avgick han från sin tjänst i Åbo, och två år senare blev han överhovmarskalk.
Åkerhielm motsatte sig hattarnas krigspolitik. Han ansåg att Sverige var alltför svagt för ett krig mot Ryssland. Efter tio års vistelse i Finland visste han att man inte ens hade hunnit reparera skadorna efter det förra kriget. Så sent som i juli 1741 gjorde han sitt yttersta för att förhindra ett krig, men misslyckades. Hattarnas krig drabbades av motgångar från första början. Armén kapitulerade nästan utan strid i Helsingfors och ryssarna ockuperade Finland. Åkerhielm började utforma en ny svensk utrikespolitisk linje, som grundade sig på stöd av Ryssland och England. Enligt honom var det viktigaste målet att bevara freden, även om man på grund av detta skulle bli tvungen att göra eftergifter.
Vid riksdagen 1746–1747 var Åkerhielm inte längre någon hattpolitiker – tvärtom, partiet räknade nu honom som sin värsta motståndare. Vid riksdagen försökte han stoppa de initiativ hattarna drev fram. Vid samma tid stod han i nära förbindelse med det ryska sändebudet i Stockholm, von Korff, och förmedlade ekonomiskt stöd från ryssar och engelsmän för utdelning inom mösspartiet.
Våren 1747 led Åkerhielms utrikespolitik nederlag. Under ledning av hattpartiet allierade sig Sverige med Frankrike och Preussen. Vid samma tid startade hattpartiets ledning en klappjakt på Åkerhielm. Vid riksdagen tillsattes ett särskilt utskott för detta ändamål, och Åkerhielm ställdes inför en politisk domstol. Han anklagades förutom för landsförräderi också för att ha motarbetat rikets intressen i bankärenden och i principalatsfrågan (frågan om riksdagsmännens ansvar inför sina valmän). I augusti lämnade Åkerhielm alla sina ämbeten. I december 1747 återtogs slutligen alla anklagelser mot Åkerhielm, som understöddes av prästerskapet och bönderna, men hans politiska karriär var över. Till en början nekades han pension, men vid följande riksdag beviljades han den.
Åkerhielm drog sig tillbaka till ett stillsamt liv på den uppländska herrgården Margretelund, som han hade köpt 1718. När mössorna äntligen kom till makten 1765 utnämndes den åldrige Åkerhielm återigen till medlem av riksrådet, men han avböjde uppdraget. Samma år lät ständerna prägla en medalj till hans ära. Långt senare, eller 1851, följde en motsvarande hedersbevisning från Svenska Akademien.
Olika uppfattningar har framförts om Samuel Åkerhielm och hans verksamhet. Länge sågs han som ”Sveriges Cato”, rikets samvete, som var känd för sin rättvisa och sin omutlighet. Senare historieforskning har visat att Åkerhielms kontakter med Ryssland och England gränsade till landsförräderi. Därtill har han karakteriserats som långsint och hämndlysten. På grund av sin häftighet och sin kompromisslösa inställning kom han aldrig att bli en verklig ledare för något parti.
Georg Haggrén
Samuel Åkerhielm af Margretelund, född 14.12.1684 i Stockholm, död 11.3.1768 i Österåker. Föräldrar statssekreteraren Samuel Månsson Åkerhielm (tidigare Agriconius) och Catharina Mollsdorff. Gift 1712 med friherrinnan Anna Christina Feif.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Sallnäs, Samuel Åkerhielm d.y. En statsmannabiografi. Lund (1947).
BILDKÄLLA. Åkerhielm, Samuel. Oljemålning: S. Lagerblad (kopia). Foto: P.O. Welin, 1975. Museiverket.