Carl Axel Gottlund var en banbrytare inom finskhetsrörelsen, författare, journalist och mångsidig forskare. År 1816 flyttade han till Uppsala för att studera, och det var också i Sverige han utförde en betydelsefull del av sin livsgärning. Han upptäckte de s.k. skogsfinnarna i Sverige och Norge, presenterade Kalevalamyten och redigerade det skönlitterära och vetenskapliga magasinet Otava. Från 1834 då han flyttat tillbaka till Finland tillstötte emellertid problem. Efter att ha råkat i gräl med andra finskhetsivrare fick han rykte om sig som bråkstake. Gottlunds senare livsgärning, som innehöll många banbrytande projekt, hamnade dock i skuggan av hans särpräglade personlighet.
Carl Axel Gottlund var son till Matthias Gottlund, kyrkoherde i Jockas, som var känd för sin upplysta och sociala läggning. Modern hette Ulrika Sophia Orraeus och var lektorsdotter från Borgå. Via sina studiekamrater vid akademin i Åbo blev Gottlund redan tidigt bekant med Johann Gottfried von Herders tankar och med romantikens idévärld. Åren 1815–1816 upptecknade Gottlund folkminnen i sin hemkommun Jockas och resultatet blev en omfattande samling, som överträffades först av Elias Lönnrots insatser. I efterhand har samlingens värde framför allt legat i att den är ocensurerad; Gottlunds speciella intresse för sexuella ämnesområden har i eftervärldens ögon setts som värdefullt.
Gottlund bekantade sig redan i Åbo med Uppsalas ledande romantiker P. D. A. Atterbom och Vilhelm Fredrik Palmblad och tillägnade sig valda delar av den schellingska romantiken. De romantiska idéerna utgjorde de grundläggande elementen i hans världsbild vid sidan av den upplysningsrationalism som han präglats av i sin barndom. Även om Gottlund i idéhistorisk bemärkelse hör till de så kallade Åboromantikerna fanns den upplysningsanda som rådde i Gottlunds barndomshem kvar som en underström i hans tänkande, och med åren blev dess inverkan allt mera påtaglig.
År 1816 flyttade Gottlund till Uppsala för att studera vid universitetet, och därifrån gjorde han två omfattande forskningsexpeditioner till finnskogarna i mellersta Skandinavien (1817 samt 1821–1822). År 1831 ingick han i Stockholm äktenskap med Charlotta Augusta Brink, dotter till köpmannen Fredrik Brink och Albertina Brodell.
Projektet med skogsfinnarna tog många år och ledde även till politiskt efterspel då Gottlund till riksdag och regering lämnade in skrivelser och material som belyste finnarnas bortglömda och missgynnade ställning i det svenska riket. Efter det följde arbetet med att utarbeta och publicera Otava (I–II, 1828–1832). Detta magasin präglades mer av upplysningsanda än av romantik. Det var meningen att Otava skulle bli den finska litteraturens grundval, som visade att det finska språket kunde användas inom alla bildningsområden, lika väl som andra kulturspråk. Men dess betydelse varade endast tills Lönnrots Kalevala gavs ut 1835. Att framgången med Otava blev begränsad berodde på att Gottlund envist använde en för ändamålet ofullständig savolaxdialekt. Dessutom överskattade han helt klart sina egna möjligheter att utveckla det finska språket som bildningsspråk. Gottlunds bok var heller inget svar på den beställning på ett mer romantiskt epos som man väntade på i hans gamla hemland. Med Otava ville Gottlund närmast ”upplysa” sitt folk, men denna upplysningsambition var inte i detta läge särskilt relevant.
Då Gottlund först 1834 flyttade över till Finland innebar det att han inte riktigt var medveten om vad som hade hänt i Helsingfors och om de nya romantiskt präglade strömningar som kom till uttryck där. Han företrädde en tidigare generation finskhetsivrare, som den nya finskhetsrörelsen redan hunnit bli främmande för. År 1839 fick han trots allt tjänsten som lektor i finska språket vid universitetet. Hans praktiska språkförmåga var emellertid rätt svag. Vetenskapligt var han nog ambitiös, men för detta praktiska lärarvärv var valet av Gottlund inte lyckat. Han var förespråkare för fri konkurrens mellan dialekterna, och i sitt personliga skrivsätt gynnade han savolaxdialekten, vilket innebar att han snart fick se sig förbigången av den utveckling av högspråket som byggde på äldre finskt skriftspråk. I sin verksamhet splittrade han sig bl.a. genom att på 1840-talet redigera sina egna tidningar Suomalainen och Suomi – den förstnämnda var den första tidningen på finska i huvudstaden – och genom att tre gånger söka professuren i finska språket, alltså i tur och ordning i konkurrens med M. A. Castrén, E. Lönnrot och A. Ahlqvist, men utan framgång.
Gottlund var bitter över Lönnrots framgång med Kalevala, och utgav 1840 eposet Runola, som var avsett att konkurrera med Lönnrots verk. De typiskt finska elementen i eposet, som bygger på klassisk och skandinavisk mytologi, inskränker sig närmast till vågade sexuella metaforer, som är hämtade ur Gottlunds tidiga insamlingsarbete från 1815–1816. Redan av den anledningen mottogs verket med bestörtning, och blev början till slutet på Gottlunds karriär. Men vid övergången till 1860-talet var Gottlund på god väg mot en ny karriär. Åren 1859–1860 fick han nämligen understöd av senaten för att bedriva arkeologisk forskning, men hans negativa attityd mot universitetets konsistorium och hans brist på självkritik förstörde än en gång hans chanser. I universitetskretsarna hade man redan börjat överväga att inrätta en professur i arkeologi åt Gottlund, då hans fantasifulla rapport från forskningsresan 1860 blev känd.
När Gottlund förlorade konkurrensen om professuren i finska språket och litteraturen till August Ahlqvist klarade han för gott upp sina mellanhavanden med makthavarna i Finland genom att publicera den rasande pamfletten Läsning för finnar (1864), där han utförligt redogjorde för alla de orättvisor som hade drabbat honom. Ännu på 1870-talet gav Gottlund ut polemiska böcker på eget förlag, då tidningarna inte längre ville trycka hans alster. Inflytandet från upplysningsidéerna i Gottlunds föreställningsvärld märktes med åren allt mer bl.a. i hans religiösa ställningstaganden, som var synnerligen liberala för tiden.
Carl Axel Gottlund var en självupptagen personlighet, som saknade förmåga att underkasta sig någon som helst auktoritet och saknade därmed också förmågan att lyssna till kritik. Av naturen en ensam kämpe, klarade han heller inte av kollegialt samarbete.
Men Gottlund var också en uppoffrande, energisk och fördomsfri man som blev en banbrytare på många områden. Men hans enskilda försök bar sig emellertid sällan särskilt väl. Bland sina samtida hade Gottlund de bästa förutsättningar att bli en konstruktiv kritiker av Kalevala, för han förstod kanske bättre än någon annan verkets natur. Men hans ovilja att ge uppbygglig, samarbetsinriktad kritik fick honom i stället att ta till otillräckligt förberedda protester, som eposet Runola. Med sin antiauktoritära hållning blev Gottlund på äldre dagar en motståndare till alla former av enhetskultur, och blev i denna roll även en sträng kritiker av fennomanin. I Sverige har han hågkommits som de ”svenska finnarnas apostel”.
Risto Pulkkinen
Carl Axel Gottlund, född 24.2.1796 i Strömfors, död 20.4.1875 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden i Jockas Matthias Gottlund och Ulrika Sophia Orraeus. Gift 1831 med Charlotta Fredrika Augusta Brink.
PRODUKTION. De proverbiis Fennicis Dissertatio cujuc Partem primam... Praeside Mag Johanne Tranér... p.e.m.p. Carolus Axelius Gottlund. Upsaliae (1819); Pieniä runoja Suomen poijille ratoxi I−II. Uppsala (1818−1821); Otava eli Suomalaisia huvituksia I−II. Stockholm (1828−1832); Otava eli Suomalaisia huvituksia III (1929); Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne. Stockholm (1834); Runola. (1840); Det poetiska språket (1863); Läsning för finnar uti blandade fosterländska ämnen (1864); Den Finska Sampo-myten, närmare uttydd och förklarad (1872); Dagbok öfver dess resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestmanland och Vermland år 1817. Stockholm (1931); Ur Carl Axel Gottlunds dagboksanteckningar från en resa genom Värmlands finnmarker år 1821. Karlstad (1931−1933).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. A. Gottlunds arkiv (Gottlundiana), Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv; Carl Axel Gottlunds arkiv, Nationalbiblioteket, Helsingfors; C. A. Gottlunds antikvariska handlingar, Finska Fornminnesföreningen, Museiverkets bibliotek. I. Heikinheimo, Kaarle Akseli Gottlund. Elämä ja toiminta I. Ensimmäinen työkausi (1933); A. O. Kallio, Kaarle Aksel Gottlund. Suomalaisuuden suurmiehiä (1915); L. Lundin, I Gottlunds fotspår. En vandring genom Orsa Finnmark. Järvsö (1995); R. Pulkkinen, Runola. Kalevalan haastaja. Hiidenkivi 3/1996; R. Pulkkinen, 1800-luvun unohdettu suomalainen uskontoliberaali. Vartija 4/2000; R. Pulkkinen, Vastavirtaan. C. A. Gottlund 1800-luvun suomalaisena toisinajattelijana. Psykobiografinen tutkimus (2003).
BILDKÄLLA. Gottlund, Carl Axel. Foto: Maisteri Sollingin valokuvaamo, 1865. SKS/Litteraturarkivet.