Eelis Gulin kan karakteriseras som en brobyggare. Han var bland annat professor i teologi och långvarig biskop i Tammerfors, och etablerade kontakter mellan människor och grupper på olika plan: inom kyrka, universitet, internationella och nationella organisationer och inom hela det finländska samhället. Han var framför allt en av landets första representanter för ekumeniken, enhetsrörelsen inom den kristna kyrkan. Redan vid mitten av 1930-talet var han en av dem inom Finlands kyrka som mest synligt vårdade de vid tiden rätt sporadiska utlandsrelationerna.
Eelis Gulin fick en gynnsam start i livet. Han växte upp i en sporrande miljö i ett prästhem i S:t Michel i Savolax och bodde under ungdomsåren även i Kristina. Under sitt sista skolår deltog han i frikyrkliga sammankomster varvid hans barnatro fördjupades. Då han dessutom under sin sista skoldag lärde känna den två år äldre, redan prästvigde Aleksi Lehtonen, vars tal hade påverkat honom djupt, stod livsuppgiften klar för Gulin: han ville bli präst.
I teologistudierna gick Gulin inte den vanliga vägen, utan började med att avlägga filosofie kandidatexamen 1915. Detta lade samtidigt grunden för fortsatta studier. Österländska språk, grekiska, latin och teoretisk filosofi bildade hans ämneskombination, för han hade för avsikt att börja forska i Gamla testamentet. Teologisk slutexamen avlade han 1918 och teologie kandidatexamen ett år senare. Han vigdes till präst i januari 1920.
Under sin karriär var Gulin bara tillfälligt verksam som församlingspräst. Han hade redan 1917 valts till generalsekreterare för Studenternas kristliga förening, vilket blev hans huvudsyssla i tio år. Han gifte sig också 1920 med sekreteraren i föreningen, Helmi Forsman.
Innan Gulin trädde i kyrkans tjänst som biskop utförde han ett omfattande arbete som universitetslektor och vetenskapsman. Ämnet för doktorsavhandlingen, som han skrev på kort tid, var sedlighetsuppfattningen hos Gamla testamentets profeter. Avhandlingen och ett par vetenskapliga artiklar gav honom redan ett år efter disputationen möjlighet att ställa sig vid universitetskatedern som docent. År 1927 utnämndes han till adjunkt i Bibelns grundspråk vid Helsingfors universitet.
År 1930 erbjöds Gulin ett vikariat för professuren i exegetik vid Åbo Akademis teologiska fakultet. Han tog emot vikariatet och stannade i Åbo i tre år. Gulins förmåga till anpassning bidrog till att han trots sin bakgrund i ett finsksinnat hem trivdes bra vid ett universitet som var en stöttepelare för den svenska kulturen i Finland. Sina varma relationer till den finlandssvenska bildade klassen bevarade Gulin livet igenom, trots att han, till Åbovännernas besvikelse, understödde förfinskningsprogrammet för Helsingfors universitet i samband med språkstriden i slutet av 1930-talet.
År 1933 utnämndes Gulin till professor i nytestamentlig exegetik vid Helsingfors universitet. Det förutsatte en övergång till forskning i Nya testamentet. Gulins huvudarbete inom det området blev Die Freude im Neuen Testament, som kom ut på tyska i två volymer. Valet av glädje som tema hade sin tydliga återklang i Gulins personlighet. År 1940 utkom Uuden testamentin teologia (Nya testamentets teologi) samt förklaringar till vissa böcker i Nya testamentet i en kommentarserie på finska. Internationell uppskattning, men också kritik, fick han dock speciellt för Die Freude im Neuen Testament. Dess teman – eskatologisk glädje, glädjens samband med lidande och etisk förkunnelse – har när de behandlats i exegetiska publikationer ofta förknippats med Gulin.
Då Gulin inledde sin karriär som exeget, var bibelforskningen inne i en mycket intressant fas. Den så kallade religionshistoriska skolan betraktade kristendomen som en del av världsreligionernas helhet och strävade efter att undersöka bakgrunden till kristendomens urkunder och deras historia. Den hade uppstått som en följd av den strävan att lösgöra exegetiken från kyrklig-dogmatiska ramar som förekom i slutet av 1800-talet.
Som forskare anslöt sig Gulin till den historisk-kritiska metoden, och han kom att tillhöra det främsta ledet av denna teologiska inriktning i Finland. I sin forskarroll var han något av en brobyggare. Han var en utmärkt popularisator av vetenskap, och hans arbeten om bibliska gestalter fick många läsare. Som professor var han en inspirerande och populär föreläsare.
Eelis Gulin var egentligen ingen forskarnatur utan snarare en kyrkans man med intresse för många olika ämnesområden. Från och med 1930-talet drogs han med i olika evenemang och föreningar, såsom Kristliga Föreningen av Unga Män (KFUM), Mannerheims barnskyddsförbund och Rädda Barnen m.fl. Han hade skaffat sig goda färdigheter i tyska och engelska språket, vilket gjorde honom väl lämpad för olika representationsuppdrag. Han vinnlade sig redan på 1930-talet om internationella kontakter, exempelvis inom KFUM, där han en tid var vice ordförande för världsförbundet, och i samband med inofficiella och officiella möten samt i förhandlingar mellan kyrkorna.
Gulin valdes 1936 till ordförande i Allmänkyrkliga kommittén i Finland, senare Ekumeniska rådet i Finland. Då Englands anglikanska kyrka och Finlands lutherska kyrka våren 1934 framgångsrikt förhandlade om nattvardsenhet mellan kyrkorna, fungerade Gulin som sekreterare för förhandlingarna. Han deltog också aktivt i de nordiska kyrkomännens inofficiella försök att bevara freden och minska den internationella spänningen under 1930-talet. Det uppriktiga försöket att förhindra ett krig mellan stormakterna var dömt att misslyckas, men det var ett tecken på kyrkans vilja att fungera som medlare. Aktiviteten inspirerades delvis av den högkyrkliga Oxfordrörelsen, som uppkom i England under början av 1930-talet och arbetade för en reformation av moraliska och religiösa värderingar.
Under krigsåren hade Gulin sin vana trogen många järn i elden; han var präst på ett militärsjukhus, föreläste i Tyskland och arbetade för att återetablera kyrkor i det återerövrade Karelen, samtidigt som han upprätthöll sin universitetstjänst. Han visade även runt utländska gäster i krigsområdena. När det gällde förbindelserna mellan kyrkorna torde det mest beaktansvärda i Gulins krigstida verksamhet ha varit hans konsekventa nordiska inriktning. Gulin insåg faran med nazismen och han framhöll de norska och danska kyrkornas svåra ställning under den tyska ockupationen – även under ett av sina besök i Tyskland. De långvariga kontakterna med den anglosaxiska världen hade påverkat hans attityder.
Sommaren 1945 utsågs Gulin till biskop i Tammerfors stift. Han efterträdde Aleksi Lehtonen som hade utnämnts till ärkebiskop. Gulins tid som biskop skulle vara i dryga tjugo år. Själv upplevde han att han vid fyllda 52 år hade inlett en ny och utmanande arbetsperiod.
Samhällets snabba förändring krävde nya grepp och arbetsformer av kyrkan. För dessa krävdes vid sidan av kyrkorna även andra församlingslokaler, något som Gulin ständigt betonade. Till sin glädje fick han under sin tid som biskop inviga många nya församlingshus och lägercentrum. Som biskop förespråkade han även uppdelningen av stora stadsförsamlingar i mindre enheter. Församlingarna i Helsingfors, Tammerfors och Lahtis delades under hans tid liksom också ett biskopsstift. Det nygrundade Lappo stift underlättade 1956 situationen för Tammerfors stift, då hela Mellersta Finland anslöts till det nya stiftet. Ännu viktigare för administrationen blev ändå grundandet av Helsingfors stift 1959. I båda fallen utövade Gulin ett aktivt inflytande över statens beslutsprocess.
De kontakter Gulin hade haft redan på 1930-talet med ledare för arbetarorganisationerna och ”settlementsrörelsen” hade lärt honom nödvändigheten av att bygga samförstånd mellan medborgarna. Genast i början av sin ämbetsperiod bjöd Gulin in representanter för arbetarrörelsen till en diskussionscirkel i biskopsgården. Den sammanträdde i många år och var för Gulin en viktig inspiration. Vid sina biskopsvisitationer talade och föreläste han om relationerna mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Talen väckte allmän uppmärksamhet – inte minst hans krav på att också vänsterrepresentanter skulle väljas in i församlingarnas förtroendeorgan.
Gulin betecknades som ”arbetarbiskop” på grund av de fabriksbesök han gjorde i anslutning till visitationsresorna. Helt nytt var detta förfarande inte inom kyrkan, men det har speciellt förknippats med Gulin. Besöken krävde givetvis fabriksledningens medgivande, men som guvernör för den nationella Rotaryrörelsen hade biskopen relationer även till arbetsgivarna. Han åtnjöt ett så stort förtroende från olika håll att han på begäran av arbetarorganisationerna fungerade som inofficiell medlare under den svåra strejksituationen 1950.
Alltsedan sin ungdom hade Gulin reflekterat över relationen mellan tro och vetande, frågor som också anknöt till hans arbete som exeget. En dogmfri forskning i Bibelns texter betydde för honom inte ett övergivande av Bibelns grundsanningar, snarare tvärtom. Gulin deltog beredvilligt i diskussioner kring denna fråga under flera årtionden.
Gulin betraktades också som de ungas biskop. I sina framträdanden för unga i skolor och andra sammanhang talade han ofta om ungas sexualitet. Även detta tema upprepade han från årtionde till årtionde, liksom den idealiserade bilden av sexuella relationer som något som hör endast äktenskapet till. Han publicerade en liten bok i ämnet, och gav tillsammans med en läkare ut en äktenskapshandbok som kom att bli Gulins mest sålda bok.
Som biskop fick Gulin stå för en allt större del av kyrkans utlandsrelationer. Av de världsomfattande samarbetsorgan som planerats redan före andra världskriget grundades Lutherska världsförbundet 1947 och Kyrkornas världsråd (KV) 1948. Gulin deltog särskilt i det senares verksamhet, och som ordförande för Finlands kyrkors återuppbyggnadskommitté kallades han till medlem av styrelsen för KV:s motsvarande kommitté för en period på tre år. Närmare Gulins intresseområden låg hans tioåriga medlemskap i KV:s evangelisationssektion och i ”Faith and Order”-kommissionen. Han deltog också som officiell delegat i KV:s generalförsamling i Förenta staterna 1954 och Indien 1961.
Representationsuppdragen runt om i världen passade Tammerforsbiskopen väl. Gulin ansåg själv att det viktigaste uppdraget i hans liv var vigningen av Leonard Auala till Ambo-Kavangos förste lutheranske biskop 1963. Kyrkan i Ambo-Kavango var ett resultat av det finska missionsarbetet och ett nästan mirakulöst förverkligande av Gulins ungdomsvisioner.
Till brobyggarens roll hörde även den aktiva andliga insats som Gulin i egenskap av biskop gjorde för den samhälleliga nyorienteringen efter kriget. Han värderade J. K. Paasikivi högt och blev övertygad av dennes politiska linje. Gulin blev den viktigaste länken mellan Paasikivi och kyrkan –delvis också på grund av avlägsna släktband. Han blev en outtröttlig försvarare av banden mellan Finland och Sovjetunionen, liksom av vänskapsband mellan nationer i allmänhet. Genom sitt stöd för Paasikivilinjen främjade han också kontakterna till vänstern.
Eelis Gulin var en flitig författare och upphovsman till tiotals böcker. Framför allt skrev han brev, ofta i stundens ingivelse. De gick ut i olika riktningar från biskopsgården i Tammerfors. Gulin var en äkta och aktiv människa, som vinnlade sig om att lära känna människor och komma ihåg deras namn. Han ville ta del i sina medmänniskors glädje och sorg, påverka där han kunde, ta ställning och använda sig av de gåvor och möjligheter han fötts med.
Paavo Kortekangas
Eelis Gideon Gulin, 1906–1919 Pinomaa eller Gulin-Pinomaa, född 29.12.1893 i S:t Michel, död 4.8.1975 i Helsingfors. Föräldrar prosten Arthur Lorentz Gulin och Bertha Kristina Sarlin. Gift med (1) Helmi Elina Forsman 1920, (2) Irene Hämäläinen (född Smirnoff) 1966.
PRODUKTION. Maanpakoa varhaisempien profeettojen käsitys siveellisyydestä (1922); Israelin profeetat (1922); Vanhan testamentin synty ja kokoonpano I–II (1927–1929); Die Freude im Neuen Testament (1932–1936); Uuden testamentin teologia (1940); Markuksen evankeliumi (1944); Mannen från Nasaret (1945); Paulus från Tarsus (1947); Pyhinvaellusretkellä Kreikassa (1951); Galatalaiskirje, Filippiläiskirje ja Tessalonikalaiskirjeet (1954); Sata päivää Amerikassa (1955); Roomalaiskirje (1959); Kirkko ja työväenliike (1961); Elämän lahjat I–II (1967–1968). Se även bibliografi i I. Antola, Historian ja teologian välissä (1997).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Antola, Historian ja teologian välissä. Eelis Gulin Uuden testamentin tulkitsijana (1997); P. Ranta, Eelis Gulin, Tampere ja tamperelaiset. Tampere. Tutkimuksia ja kuvauksia X (1955).
BILDKÄLLA. Gulin, Eelis. Uusi Suomis bildarkiv.