LEHTONEN, Aleksi 

(1891–1951) 

Ärkebiskop, professor 

Biskopen i Tammerfors stift och sedermera ärkebiskopen Aleksi Lehtonen var från början av 1930-talet den internationellt mest kända gestalten inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Efter andra världskriget lyckades Lehtonen tack vare sina ekumeniska kontakter på nytt bygga upp kyrkans förbindelser till utlandet. 

Aleksi Lehtonen föddes i Nystad som det femte och yngsta barnet i stadstjänaren Emanuel Lehtonens och Fransiska Sofia Johanssons familj. Efter att föräldrarna dött fick Lehtonen flytta till ett fosterhem, där han togs väl om hand. Den begåvade pojken avlade studentexamen redan som 16-åring 1908. I skolåldern upplevde han en andlig väckelse som påverkade hans val av bana: han beslutade sig för att studera till präst. Han studerade flitigt, avlade 1911 teologisk dimissionsexamen och prästvigdes. 

Vid sidan om studierna deltog Lehtonen i den mångsidiga religiösa föreningsverksamheten i Helsingfors. Han kom i kontakt med det framväxande ekumeniska arbetet, särskilt inom Kristliga Föreningen av Unga Män (KFUM) och Finlands kristliga studentförbund. Lehtonen började också målmedvetet studera främmande språk, bl.a. engelska. Efter en tid behärskade han utan större problem svenska, tyska och engelska. 

Till en början fungerade Lehtonen som församlingspräst i Lavia, Helsingfors och Janakkala och deltog aktivt i arbetet inom olika kristliga föreningar. Från 1918 var han kaplan i Helsingfors norra finska församling, tills han 1922 utsågs till assistent i praktisk teologi vid Helsingfors universitet. Hans uppgift var att leda de blivande prästernas praktiska övningar, t.ex. predikningar och undervisning. Följande år disputerade Lehtonen. År 1927 utnämndes han till docent i praktisk teologi och 1932 till professor. 

Lehtonens karriär vid universitetet tog slut redan efter två år, då han utnämndes att efterträda Jaakko Gummerus som biskop i Tammerfors stift. Redan i det här skedet ägnade sig Lehtonen åt att skapa kontakter mellan olika kyrkor, och han blev den internationellt mest kände biskopen i Finland. Han arbetade bland annat aktivt med förhandlingarna om nattvardsgemenskap med den anglikanska Church of England. Förhandlingarna visade sig framgångsrika. Inom prästerskapet var han mycket uppskattad som forskare och kännare av det praktiska församlingsarbetet och som en djup andlig talare. Efter ärkebiskop Erkki Kailas bortgång 1945 utsågs Lehtonen till hans efterträdare. 

På grund av det politiska läget i landet efter kriget var åren som ärkebiskop en kritisk tid, och Lehtonens hälsa hade redan börjat svikta. Han hann ändå uppleva att landet återhämtade sig och att kyrkans ställning förblev stabil under de s.k. farans år, trots att kyrkan under denna tid utsattes för kritik. Under hans ledning blev kyrkan också medlem av det nygrundade Lutherska världsförbundet 1947 och Kyrkornas världsråd 1948. Lehtonen avled 1951 i en ålder av endast 60 år. 

Aleksi Lehtonens linje som präst, lärare vid den teologiska fakulteten och biskop präglades av en tydlig medvetenhet om den grundläggande enheten inom kristenheten och av en vilja att främja ekumenik. Redan 1913 hade han gjort sin första omfattande utlandsresa och deltagit i den kristna studentrörelsens världskonferens i Förenta staterna. Efter detta ägnade han sig åt kristet ungdomsarbete, och han skrev flera böcker i ämnet. 

Senare deltog Lehtonen i otaliga ekumeniska möten, till en början som inofficiell och från 1930-talet som officiell representant för den lutherska kyrkan. Han påverkades av amerikanen John R. Mott och den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom, som båda var inflytelserika personer inom den ekumeniska rörelsen. 

Lehtonen framhöll vikten av individuella andliga lösningar och fortskridande intellektuell och andlig fördjupning. I sin kyrkouppfattning kan han i jämförelse med andra samtida finländska präster betraktas som högkyrklig: han betonade biskopsämbetets betydelse för kontinuiteten och enheten inom kyrkan. Lehtonen inspirerades främst av den anglikanska kyrkan, som han var mycket intresserad av. 

Lehtonens litterära produktion är omfattande. Hans kyrkohistoriska avhandling behandlade den tidigare väckelsens syn på prästämbetet. Den senare vetenskapliga produktionen var främst inriktad på praktisk teologi. Lehtonens viktigaste verk Kirkon pyhät toimitukset (Kyrkans heliga förrättningar) fungerade som lärobok vid universiteten i flera decennier. Lehtonen gav också ut predikosamlingar och religionspsykologiska skrifter särskilt riktade till ungdomen. 

På samma sätt som andra präster ur samma generation ansåg Lehtonen att folkkyrkan och prästerskapet skulle verka för fosterlandets och folkets väl. Under krigsåren hamnade han i en besvärlig position på grund av vapenbrödraskapet mellan Finland och Tyskland. Lehtonen var själv anglofil och kände inga sympatier för den nazistiska ideologin. Finlands politiska ställning tvingade honom ändå att undvika kontakt med krafter som motarbetade den tyska ledningen och i stället samarbeta med den officiella tyska evangeliska kyrkan, som kontrollerades av nazisterna. Lehtonen var emellertid så återhållsam i sitt förhållande till Tyskland att de nationalsocialistiska makthavarna inte litade till fullo på honom. Efter kriget kunde han också rätt enkelt återknyta kontakterna till kyrkorna i väst och återupprätta förbindelserna med t.ex. den norska kyrkan, som drabbats av den tyska ockupationen. 

Som person var Lehtonen dämpad och återhållsam, rentav reserverad, men i kretsen av sina nära också varm och skämtsam. Han var ingen skicklig organisatör och inte heller särskilt lämpad att sköta praktiska göromål. Hans samtida beundrade honom som en centralgestalt på de stora kyrkliga eller fosterländska festerna. Han hade emellertid också gåvan att kunna tala djupt och gripande i mindre kretsar. 

Av Aleksi Lehtonens och hans maka Kyllikki Margaretha af Hällströms söner stupade en i fortsättningskriget och tre blev inflytelserika präster inom den lutherska kyrkan. 

Aila Lauha 

Aleksi Emanuel Lehtonen, född 21.6.1891 i Nystad, död 27.3.1951 i Åbo. Föräldrar stadstjänaren Emanuel Lehtonen och Fransisca Sofia Josefsdotter Siiri. Gift 1920 med Kyllikki Margaretha af Hällström. 

PRODUKTION. Varhaisemman herännäisyyden käsitys pappisvirasta (1921); Vesperale I‒II (1925); Särdrag i det finska fromhetslivet (1925); Uskon jalo taistelu (1927); The Church of Finland (1927); Kirkon pyhät toimitukset (1931); Die livländische Kirchenordnung des Johannes Gezelius (1931); Psykologista valaistusta nuoruusvuosien uskontoon (1931); Paimenkirje (1934, 1945); Kirkon taistelurintamalta (1937); Jumalan rauha (1944); Den stora tryggheten. En själavårdsbok. Uppsala (1945); Kristi kyrka i storm. En blick på kristenhetens öden under de senaste åren (1947). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aleksi Lehtonens arkiv, Riksarkivet; Finlands ekumeniska nämnds arkiv, Institutionen för systematisk teologi vid Helsingfors universitet. Näkyjen mies. Aleksi Lehtosen muistokirja (1951); M. K. T. Pajunen, Towards a Real Reunion? Archbishop Aleksi Lehtonen’s Efforts for Closer Relations with the Church of England 1945–1951 (2008); J. Ripatti, Suomen kirkon ulkomaansuhteet ja kansainvälinen politiikka 1944–1946 (1990); J. Rusama, Kohti ykseyttä. Suomen ekumeenisen neuvoston synty ja toiminta 1917–1997 (1999); H. Toivio, Aleksi Lehtonen käytännöllisen teologian opettajana ja tutkijana 1922–1934 (1984); T. Ylikangas, Aleksi Lehtonen aikakautensa tarkastelijana (1993). 

BILDKÄLLA. Lehtonen, Aleksi. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4625-1416928957231

Upp