KAILA, Erkki


(1867–1944)


Ärkebiskop, riksdagsman, professor


Erkki Kaila kan med skäl kallas för en kristidens teolog. Han inledde sin aktiva verksamhet vid sekelskiftet 1900 under den då rådande världsåskådningskrisen, upplevde inbördeskriget och de förändringar som landets självständighet förde med sig och avslutade sitt livsverk som ärkebiskop mot slutet av andra världskriget. Man kan hos Kaila och i hans verksamhet särskilja två skeden: först en intellektuellt och liberalt orienterad ung universitetsteolog och därefter en kyrkans ledare som anslöt sig till de traditionella kyrkliga värderingarna.


 

Erik Johansson, senare Erkki Kaila, föddes i Vittis som son till kyrkoherden Jonatan Johansson, en av bröderna i en känd prästfamilj. Jonatan Johansson var äldre bror till ärkebiskop Gustaf Johansson och hörde liksom denne till de övertygade anhängarna av Becks bibeltrogna teologi. Erik Johansson tillbringade sina ungdomsår i Alajärvi. Under det stora förfinskningsåret 1906 ändrade han sitt namn till Erkki Kaila.


 

Sedan han avlagt studentexamen vid Helsingfors finska elementarläroverk studerade Kaila teologi för bl.a. sin farbror Gustaf Johansson och Herman Råbergh. Efter teologisk avgångsexamen fortsatte han sina studier vid den filosofiska fakulteten under ledning av Thiodolf Rein och Ivar Heikel. Efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen 1889 påbörjade Kaila sin bana som präst och verkade i sex år som sin fars biträde i Alajärvi.


 

Åren som präst i Alajärvi var betydelsefulla för Kailas livsverk såtillvida att han under den perioden fördjupade sig i den nyaste tyska teologin. Vid sidan av Johann Tobias Beck intresserade han sig i synnerhet för Friedrich Schleiermachers och Albrecht Ritschls teologi. År 1895 pub­licerade han sin doktorsavhandling. Den hör närmast till religionsfilosofins område och behandlar den kristna kunskapsuppfattningen. Trots att opponenten professor G. G. Rosenqvist riktade hård kritik mot avhandlingen, blev Kaila 1896 utnämnd till tjänsten som adjunkt i teologiska prenotioner vid universitetet. Denna tjänst skötte han synnerligen förtjänstfullt till 1909.


 

Trots sitt intresse för teologi och religionsfilosofi inriktade Kaila sitt intresse i detta skede i första hand på den apologetiska verksamheten, som tjänade praktiska mål, samt på aktuella samhälleliga och kulturella frågor. Denna verksamhet aktualiserades i synnerhet av den världsåskådningskris som följde den nya naturvetenskapliga forskningen i spåren. Då man uppfattade att den ryckte undan grunden för traditionella kristna föreställningar och tron på ett hinsides, såg en del yngre teologer, i synnerhet Erkki Kaila, det som sin uppgift att ta kyrkans åsikter i försvar. Kaila hade sålunda en central roll då en del unga teologer 1896 bildade den inofficiella diskussionsgruppen Teologiska lördagssällskapet, vars uppgift under 1900-talets första decennium blev att försvara kyrkans åskådning och kristendomen. Likaså verkade han som ordförande för Finska teologiska litteratursällskapet, som på nytt inledde sin verksamhet 1905.


 

Inom ramen för den ovannämnda verksamheten publicerade Kaila ett stort antal lättillgängliga apologetiska broschyrer och skriverier. Med hjälp av de vapen som han närmast sökte ur Albrecht Ritschls teologi och den tyska kulturprotestantismen ställde han modigt och fördomsfritt upp till den kristna livsåskådningens försvar och betonade det kristna budskapets historicitet. Samtidigt ansåg han att spänningen mellan kristendomen och den vetenskapliga världsåskådningen närmast förorsakats av att kristendomens budskap ofta kopplades ihop med en föråldrad världsbild som kunde revideras.


 

Kailas omfattande apologetiska verksamhet gav honom stort inflytande inom den unga teologgenerationen och han vann även respekt bland motståndarna. Å andra sidan väckte hans tillämpningar av tidens frisinnade teologi också kritik inom kyrkans krets. Det gällde i synnerhet Kailas åsikter om försoningsläran, som grundade sig på Ritschls teologi.


 

Kailas pragmatiska inställning ledde till att han 1909 övergick från universitetet till kyrkans tjänst som kyrkoherde i Helsingfors norra finska församling. Övergången innebar ett nytt skede i Kailas liv. Trots att han även efter detta fortsatte sin akademiska verksamhet som docent och tjänsteförrättande professor samt publicerade en del läroböcker för universitetsbruk, inriktades hans verksamhet i fortsättningen i huvudsak på det praktiska kyrkliga arbetet. Genom detta vann han snart prästerskapets förtroende, vilket bl.a. bevisades av att han 1912–1918 verkade som assessor vid Borgå domkapitel samt från 1913 som representant för prästerskapet vid kyrkomötena. Från 1923 fungerade han också som ordförande för Finlands kyrkas prästförbund och innehade som ordförande för katekeskommittén en central roll när den nya katekesen kom till 1923.


 

Övergången till praktiskt prästarbete inverkade småningom också på Kailas åskådning. Den frisinnade teologin, som påverkats av Ritschls teologi och kulturprotestantismen, fick i huvudsak ge vika för det traditionella biblisk-kyrkliga tänkandet. Detsamma gällde också hans samhällsuppfattning. Vid valet till den första enkammarlantdagen 1907 var Kaila Kristliga arbetarförbundets kandidat, men senare, från 1917, var han i tio års tid ledamot för först Finska partiet och sedan Nationella samlingspartiet.


 

Kaila hade redan 1920 placerats i andra förslagsrum vid valet av biskop i Borgå stift, och 1925 utnämndes han från andra förslagsrummet till biskop för det östliga stiftet i landet. Biskopssätet flyttade vid denna tidpunkt från Nyslott till Viborg.


 

Vid sidan av de inspektioner av församlingarnas verksamhet som traditionellt hört ihop med biskopsämbetet följde Kaila vaksamt och kritiskt med skeendena i sin egen tid och tog ställning till dem genom ett flitigt skriftställarskap. Han var länge huvudredaktör för tidningen Kirkko ja kansa (Kyrkan och folket). Sitt eget teologiska intresse ägnade Kaila i detta skede särskilt tolkningen av Nya testamentet, om vilket han utgav ett flertal lättillgängliga kommentarverk.


 

Efter tio år som biskop i Viborg utnämndes Kaila 1935 till ärkebiskop. Detta ämbete innehade han till sin död 1944. Kaila sade sig i sin programförklaring önska befästa sin farbror Gustaf Johanssons bibeltrogna linje som ärkebiskop. Kännetecknande för honom var dock fördragsamhet och en öppen medmänsklighet. Klarast avvek Kaila från Johanssons linje i den ekumeniska verksamheten, något som även lagstiftningsmässigt hörde till ärkebiskopens uppgifter. Kaila hade redan på 1920-talet deltagit i ekumenisk verksamhet, och kyrkans inställning blev i detta hänseende alltmer positiv under hans och företrädarens Lauri Ingmans perioder som ärkebiskop.


 

I hög ålder blev det Kailas uppgift att leda den evangelisk-lutherska kyrkan under andra världskrigets svåra tid. Efter vinterkrigets utbrott vädjade han i kyrkans namn till alla västerländska kyrkor om materiellt och andligt stöd för Finland. Hans vädjan väckte stor genklang och ledde för kyrkornas del till ett nog så betydelsefullt humanitärt bistånd. Det var i första hand ärkebiskopen som svarade för mottagandet och fördelningen av biståndet.


 

Å andra sidan ledde krigstiden också till en ökad spänning kyrkorna emellan. När vapenbrödraskapet mellan Finland och Tyskland inleddes stödde Kaila också ett närmande kyrkorna emellan i kampen mot bolsjevismen, vilket samtidigt ledde till en ökning av konflikterna och spänningen med de västliga och de nordiska kyrkorna. Kaila fördömde sålunda i sina offentliga uttalanden i tämligen kraftiga ordalag de ställningstaganden varmed ärkebiskopen av Canterbury försvarade den militära samverkan mellan England och Ryssland. På grund av vapenbrödraskapet var han emellertid tvungen att avhålla sig från offentliga ställningstaganden i den kyrkostrid i Norge som den tyska ockupationen gett upphov till.


 

Under sitt sista levnadsår fick Erkki Kaila också i uppgift att bygga upp en ny centralstyrelse för efterkrigstidens kyrka.


 

Eino Murtorinne


 

Erik Johansson, från 1906 Erkki Kaila, född 2.6.1867 i Vittis, död 9.12.1944 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden Jonatan Johansson och Matilda Maria Milbrandt. Gift med (1) Aina Maria Drake 1889, (2) författarinnan Anna-Maria Christina Tallgren 1944.


 

PRODUKTION. E. Johansson, Bidrag till utredning af det kristliga kunskapsbegreppet (1895); Oppikirja uuden ajan filosofian historiassa (1900); Kristillinen uskonto-oppi (1905); E. Kaila, Yleisen uskonnonhistorian pääpiirteet (1915); Kirkko nykyisenä kriisiaikana (1920); Aikojen murroksessa (1921); Kristillinen siveysoppi (1922); Etsiville (1926); Kristinopin oppikirja (1928; Lärobok i den kristna läran 1931); Jeesuksen elämä pääpiirteissään (1930); Kristikunnan kriisi (1932); Paavali vankina (1936); Korinttolaiskirjeet (1931); Roomalaiskirje (1933); Apostolien teot (1935).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. F. Puukko, Erkki Kailan kirjallinen toiminta. Teologisk tidskrift 1945; Sana ja kirkko. Juhlakirja Erkki Kailalle (1937); O. Tiililä, Erkki Kaila teologina. Teologisk tidskrift 1945; K. Toiviainen, Erkki Kaila. Yliopistomies ja kirkonjohtaja (2007); J. Veikkola, Teologinen lauantaiseura kirkon puolustajana suurlakon jälkeisenä aikana 1905–1914 (1969).


 

BILDKÄLLA. Kaila, Erkki. Foto: Ateljé Th. Nyblin, 1935. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4631-1416928957237

 

Upp