Som universitetslektor och forskare ägnade sig G. O. Rosenqvist åt studier och undervisning i religion, liturgi och kyrkoliv. Administrativa uppdrag innehade han både som universitetsrektor och biskop. Han arbetade målmedvetet och framgångsrikt för att bygga broar mellan kyrkan och de kretsar som fjärmats från kyrkan, såsom de svenska kulturkretsarna och arbetarbefolkningen.
G. O. Rosenqvist fick redan i hemmet starka impulser från fadern, professor Gustaf Rosenqvist, som hade tagit till sin livsuppgift att påvisa band som förenade kulturlivet och religionen. Han kämpade mot såväl religionsfientlig kultur som kulturfientlig religion. Han övertygades om betydelsen av religionsundervisning och lärarpersonlighet i skollivet genom farbrodern Vilhelm Teodor Rosenqvist. Skolans värld låg G. O. Rosenqvist varmt om hjärtat även efter det att han, efter ett årtionde som religionslärare, gått över till den nygrundade teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Han verkade först som lektor i praktisk teologi och blev efter disputationen 1927 förordnad till professuren i samma ämne, vilken han blev ordinarie innehavare av 1930. Administrativa uppdrag blev han förtrogen med som fakultetens dekanus och som prorektor för akademin på 1930-talet samt slutligen som rektor under kriget och tiden därefter på 1940-talet. Biskopsämbetet hann han inneha i endast sju år, innan han oväntat avled 1961.
Rosenqvists akademiska produktion är inriktad på homiletik (predikolära), liturgi och kyrkohistoria. Teologiska influenser från finskt håll fick han via det kända Måndagssällskapet, som han var medlem av. Temat för hans doktorsavhandling var kyrkans predikan och dess relation till nutiden. Boken om religionsundervisningen är praktiskt inriktad; utifrån den föreläste Rosenqvist under hela sin tid som professor. Hans studie av den kyrkohandbokskommitté som verkade under ledning av ärkebiskop Jacob Tengström är förankrad i en grundlig källkunskap. Rosenqvists mest kända publikation om brytningstider inom den finska kyrkan i början av 1900-talet användes länge som kurslitteratur inom den teologiska undervisningen i både Finland och övriga Norden. Boken byggde på en serie Olaus Petri-föreläsningar Rosenqvist höll vid Uppsala universitet 1941. Han var utgivare av kyrkans svenska årsbok och medverkade i den med skildringar av kyrkolivet i mer än tre decennier. Som biskop utgav Rosenqvist förutom herdabrev främst prediko- och föreläsningssamlingar.
Under hela sitt liv upprätthöll Rosenqvist nära kontakter med skolvärlden. Som professor anordnade han regelbundet religionspedagogiska kurser för folkskollärare. Som rektor ville han på samma vis i form av akademiska sommarkurser se till att ämneslärarna hade aktuell kunskap i de ämnen de undervisade i. Han deltog även i katekeskommitténs arbete och poängterade katekesens pedagogiska mål. Som professor och biskop arrangerade Rosenqvist föreläsningsserier i teologi, etik och livsåskådning för en större publik i Helsingfors. Som lärare var han inspirerande, och han ledde gärna själv praktiska övningar för studenterna i teologi. Som föreläsare imponerade han med sina vidsynta och genomtänkta föreläsningar.
Den kyrkliga svenska samlingsrörelsen låg Rosenqvist varmt om hjärtat. Ända från början var han med som en ledande gestalt inom rörelsen och fick starka impulser även från de rikssvenska professorerna vid teologiska fakulteten i Åbo, Yngve Brilioth, Johannes Lindblom och Torsten Bohlin, alla sedermera ledande gestalter inom kyrkan i Sverige. Rosenqvist var vice ordförande och ordförande i det svenska Församlingsförbundet från 1938 ända fram till sin död. Hans arbetsinsats var inte begränsad bara till den svensktalande befolkningen. Han var medlem av kyrkomötet från 1928 och ecklesiastikråd på deltid i den första kyrkostyrelsen samt bidrog aktivt till att utveckla och befästa de nordiska kontakterna. Han representerade finska kyrkan vid det samnordiska ekumeniska institutet i Sigtuna.
Rosenqvist var som person korrekt, förstående och lyhörd. Han var framför allt en brobyggare mellan de svenska kulturkretsarna och arbetarbefolkningen. Jordbrukarbefolkningen hade däremot svårare att i honom ingenkänna en likasinnad. Han litade på arbetskamraterna, gav dem utrymme att handla fritt och var vid behov beredd att stödja dem. Lärarrollen satte sin prägel på honom under hela hans livstid; han kunde spontant börja föreläsa om religionspedagogiska ämnen för medlemmarna av domkapitlet. Hos väckelserörelserna vann han inte samma gensvar som på annat håll i samhället, fastän han mötte stor respekt även där.
Gustav Björkstrand
Georg Olof (Ole) Rosenqvist, född 24.11.1893 i Helsingfors, död 8.6.1961 i Helsingfors. Föräldrar professorn i dogmatik och moral Georg Gustaf Alexander Rosenqvist och Fanny Rosina Forstén. Gift 1918 med filosofie kandidaten Ebba Linnea Fatima Pomoell.
PRODUKTION. Kyrkans förkunnelse och nutidsläget (1927); Den elementära religionsundervisningen (1929); Det liturgiska arbetet i Finland efter skilsmässan från Sverige I (1935); Helig mark (1939); Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (1946); Kulturarbete i kristid (1951); Herdabrev till Borgå stift (1954); Inför livsfrågorna (1955); Vår kyrka (1956); En människa som du (1960).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv i Åbo Akademis bibliotek. K-E. Forssell, Två biskopsporträtt. Perspektiv på Borgå stift (1973); I. Nyberg, Att förmedla tro. G. O. Rosenqvists syn på kristen förkunnelse och undervisning (1989); Talenta quinque. Commentationes in honorem Ilmari Salomies & Eino Sormunen & E. G. Gulin & Rafael Gyllenberg & G. O. Rosenqvist (1953); G. Träskman, Det svenska stiftet. Huset vid Kungsvägen. Borgå domkapitel 1923−1983 (1983).
BILDKÄLLA. Rosenqvist, Georg Olof. Foto: Ateljé Fanny Hjelm. Museiverket.