Ida Aalberg var den finska teaterns första verkliga stjärna. Hennes betydelse för såväl Finska teatern (Suomalainen Teatteri) som för hela den uppvaknande finska kulturen är obestridlig. Ida Aalberg skördade lagrar också på utländska scener. I Finland hyllades hon som en nationell symbol.
Första gången Ida Aalberg uppträdde på scen var 1874 vid en soaré på Sipilä gård i Janakkala. Intresset för teater växte sig hos henne så starkt, att då Finska teatern samma år kom på turné till trakten, rymde den sextonåriga banmästardottern hemifrån och reste till Tavastehus för att ansluta sig till teatersällskapet. Den sagoskimrande berättelsen om den fattiga flickan som lämnade sin familj för sitt kall har förblivit en viktig del i bilden av Aalberg. Men intresse för kultur föds inte ur tomma intet. Om än Aalberg växte upp under mycket anspråkslösa förhållanden, hade hon tack vare familjebekanta fått en uppfostran som inte skilde sig mycket från den bildning som på den tiden gavs högreståndsdöttrar. Kunskaperna i svenska och tyska blev senare under hennes karriär betydelsefulla.
Under sina första år vid Finska teatern, 1874–1877, uppträdde Ida Aalberg i flera biroller i olika teaterpjäser och även som statist på operascenen. Men det var först med framgången i rollen som Boriska i den ungerska pjäsen Kylän heittiö (Byns odåga) 1877 som publiken fick upp ögonen för hennes skådespelartalang. Åren 1878 och 1880 studerade Aalberg skådespelarkonst i Dresden som elev hos den berömda tyska aktrisen Marie Niemann-Seebach. Hon satte sig in i rollanalys, retorik och skådespelarteknik, men passade även på att förkovra sig i tyska. Den deklamatoriska eller stora stil som omhuldades på världsscenerna och som Aalberg lärde sig i Tyskland blev hon aldrig helt kvitt. Senare utvecklades hennes spelstil visserligen mot ett mer karaktärsåtergivande uttryckssätt, framsprunget ur den ibsenska realismen. Hon tog också intryck av Sarah Bernhardt och Eleonora Duse.
Studierna gav snart resultat. Redan 1879 såg man i Helsingfors två lovande rollprestationer av Ida Aalberg, när hon spelade huvudrollen i en scenversion av Charlotte Brontës Jane Eyre, och som Luise Miller i Friedrich von Schillers Kabal och kärlek. En försmak av internationell framgång fick Aalberg sommaren 1880, då hennes studieresa i Europa fortsatte via München och Wien till Budapest. Aalberg uppträdde inför det ungerska broderfolket i de roller hon nyligen haft framgång med, men speciellt i rollen som Boriska i Kylän heittiö möttes hon med stort bifall. Rollen spelade hon på finska. Ryktet om triumfen i Ungern spred sig naturligtvis snabbt till Finland och det stärkte Aalbergs ställning inte endast som skådespelerska utan också som ett slags nationell klenod. Sitt definitiva genombrott fick Aalberg samma år som Nora i Henrik Ibsens Ett dockhem på Finska teatern (Suomalainen Teatteri). Föreställningen gav i Helsingfors upphov till en veritabel Nora-feber, den innebar en seger också för den finska teaterns nya spelstil, d.v.s. att aktörerna talade i stället för att deklamera. Aalbergs prestation sågs som ett berömvärt exempel på denna nya ”realistiska” skådespelarkonst, där det naturliga och levande talet betonades framför ett överdrivet patos.
Stor betydelse hade det också för teaterchefen Kaarlo Bergbom att Ida Aalberg etablerade sig som publikfavorit och att hennes talang både som komedienn och tragedienn utvecklades. Med Aalberg i primadonneroller kunde Finska teaterns repertoar utvidgas med både klassiska pjäser och inhemska nyskrivna stycken. Aalberg kom att på finska uruppföra många av världslitteraturens klassiker, och tack vare hennes insatser kunde Bergbom höja nivån på hela ensemblen. Truppen åkte fortfarande ut på turnéer, men från spelåret 1879–1880 blev säsongerna i huvudstaden allt längre. Också Bergboms principer för val av repertoar fick en allt fastare form.
Forskningen kring Ida Aalbergs skådespelarkarriär har hittills främst behandlat hennes betydelse för Bergboms teater och hennes nationella strävanden. Det är likväl skäl att påpeka att Aalberg lämnade Finska teatern redan 1883, sedan hon uppnått en erkänd ställning som skådespelerska. Fastän hon gästspelade i Helsingfors så gott som varje år, firade hon triumfer också på annat håll och använde energi och intresse på att bygga upp en karriär utomlands. Efter en lång studieresa till Paris 1883–1884 följde ett flertal engagemang utomlands, och 1885–1887 uppträdde Aalberg i huvudsak på utländska scener. På Kungliga teatern i Stockholm gestaltade hon till exempel 1885 på finska rollen som Ofelia i Shakespeares Hamlet. Hennes motspelare var Ernesto Rossi. I Kristiania (Oslo) blev hennes svenska tolkning av Nora en stor framgång. I Köpenhamn gästade hon 1885 Casinoteatern, och från 1886 uppträdde hon på Dagmarteatern i flera stora roller. Först spelade hon på svenska, senare på danska.
Med sina framträdanden på Finska teatern visade Aalberg hur hennes yrkesskicklighet kontinuerligt utvecklades. Gästspelen varade i allmänhet några veckor och i repertoaren ingick ett flertal pjäser. Också tidigare succéer gavs ofta i repris, då Aalberg med dem lockade en beundrande publik som fyllde salongen till sista plats. Hennes giftermål med den kände fennomanen Lauri Kivekäs 1887 hälsades i finsksinnade kretsar med stor glädje. Genom äktenskapet hoppades man att skådespelerskan skulle bosätta sig permanent i Helsingfors. På Finska teatern fick publiken 1887–1889 också se Aalberg i nya roller, bl.a. i titelrollen i Schillers Jungfrun av Orleans, som Cyprienne i Victorien Sardous komedi Låt oss skiljas!, som Desdemona i Shakespeares Othello samt i några Ibsen-uppsättningar. Kontrakt band henne för längre perioder utomlands.
I Berlin blev Ida Aalberg bekant med Josef Kainz, en känd tysk skådespelare som lämnat hertigens av Meiningen trupp. Aalberg fick 1890 med honom som motspelare uppträda i rollen som Julia i Shakespeares Romeo och Julia och i rollen som Luise Miller i Schillers Kabal och kärlek. Rollerna blev en framgång för henne hos såväl publik som kritiker, men Aalbergs tyska ansågs vara för bristfällig för scenen. Berlinresan överskuggades dessutom av bekymmer om hälsa och hemliv.
Början av 1890-talet var i många avseenden en svår tid för Ida Aalberg. Till följd av sina utlandsresor började hon fjärma sig från Finska teatern och dess nationalistiska tankevärld. Men samtidigt visade det sig att hon inte kunde slå igenom som skådespelerska på främmande språk. På Finska teatern vann hon likväl 1891 nya segrar, framför allt som Hedda Gabler i Ibsens pjäs med samma namn samt som Kirsti Fleming i Gustaf von Numers drama Klaus Kurck och liten Elin. Kritikernas omdöme om hennes rollprestationer började småningom förändras. Också Bergboms teater hade utvecklats i en egen riktning, mot ensemblespel och realism. Sin särställning som den stora stjärnan inom finskt teaterliv behöll hon ända till sin död, trots ökande kritik.
Lauri Kivekäs avled i mars 1893. På hösten samlade Ida Aalberg en trupp skådespelare omkring sig och grundade ett eget turnésällskap som bar hennes namn. Till repertoaren fogades bl.a. Minna Canths nya pjäs Sylvi. Redan följande år, 1894, ingick Aalberg nytt äktenskap med friherre Alexander von Uexküll-Gyllenband från S:t Petersburg. Nyheten om giftermålet mottogs i Finland med blandade känslor. Kort efter bröllopet reste Aalberg till de andra nordiska länderna på en svensk turné arrangerad av Harald Molander. Turnén skördade lagrar, speciellt Alexandre Dumas d.y:s pjäs Kameliadamen. Drömmen om att erövra de tyska scenerna levde kvar men gick aldrig i uppfyllelse. Aalberg förhandlade 1896 om ett kontrakt med hertigens av Meiningen teatersällskap, men utan resultat.
Mot slutet av århundradet stod Ida Aalberg på grund av sjukdom inte på scenen på närmare tre år. Sina sista långa turnéer gjorde hon i början av 1900-talet. En tyskspråkig ”Tournée Ida Aalberg” 1904–1905 fick av kritikerna lovord i Riga, S:t Petersburg och Moskva, och 1907 gästade Aalberg Ungern en andra gång. Efter Kaarlo Bergboms död 1904 hade Aalberg allt mer börjat intressera sig för hemlandet och dess teaterliv. Ett stöd för henne var maken, som satt sig in i såväl teaterkonsten som de nya strömningarna inom teatern. Aalberg hade tidvis t.o.m. planer på att tillsammans med honom grunda en egen teater. Friherre Alexander von Uexküll-Gyllenband var framför allt filosof, men bistod sin hustru på olika sätt och skaffade sig därigenom färdigheter som regissör och blev inflytelserik inom finskt teaterliv.
Finska teatern bytte 1902 namn till Suomen Kansallisteatteri (Finska nationalteatern) i samband med att det nya teaterhuset stod klart. Ida Aalberg var tydligen redan 1907 intresserad av att bli teaterchef, men som regisserande skådespelare eller i praktiken biträdande chef knöts hon till nationalscenen först 1909. Hon valde att fortsätta i Kaarlo Bergboms spår i fråga om utformningen av repertoaren. På repertoaren det första spelåret fanns sålunda Ibsens John Gabriel Borkman, Schillers Maria Stuart, Johannes Linnankoskis Ikuinen taistelu (Den eviga striden) och Eino Leinos Alkibiades. Som regissör hade Aalberg dock ingen större framgång, och redan under sitt andra år vid nationalscenen var hon verksam endast som skådespelare. Aalbergs tolkning av titelrollen i Eugène Scribes Adrienne Lecouvreur kan betraktas som hennes sista stora succé; den rosades i recensioner av kritiker av olika åldrar och synsätt. Nationalteaterns uppsägning av kontraktet med Aalberg upplevdes som en kulturskandal och ledde till en brytning med skådespelerskan. Dock gick hon med på att hyllas vid ett överdådigt konstnärsjubileum 1914, då hon stått fyrtio år på scenen. Därefter skisserades planer för ett nytt gästspel på nationalscenen. De gick om intet genom hennes hastiga bortgång i januari 1915.
Hanna Suutela
Ida Emilia Aalberg, från 1887 Kivekäs, från 1894 von Uexküll-Gyllenband, född 4.12.1857 i Janakkala, död 17.1.1915 i S:t Petersburg. Föräldrar banmästaren Antti Ahlberg och Agneta Charlotta Lindroos. Gift med (1) advokaten Lauri Kivekäs 1887, (2) verkliga statsrådet, friherre Alexander Johann von Uexküll-Gyllenband 1894.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ida Aalbergs arkiv 1877?1922, Nationalbiblioteket. E. Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia III–IV (1909–1910); R. Koskimies, Suomen Kansallisteatteri 1902?1917 (1953); I. Räsänen, Ida Aalberg (1925).
BILDKÄLLA. Aalberg, Ida. Uusi Suomis bildarkiv.