När Gustav Vasa fördelade hertigdömen åt sina yngre söner fick Karl bl.a. Södermanland. Karl samarbetade med Johan III vid avsättningen av Erik XIV, men efter några år försämrades förhållandet mellan dem. Johan dog 1592, och tronen övertogs av hans son Sigismund. Detta ledde till en utdragen konflikt med Karl, som besegrade Sigismund slutgiltigt i slaget vid Stångebro 1598. Karl övertog makten som riksföreståndare men lät sig hyllas som kung först 1604.
I Gustav Vasas testamente av år 1560 tillförsäkrades Karl nästan hela Södermanland, större delen av Närke, Värmland samt några socknar och en del av Vadsbo härad i Västergötland som hertigdöme. Han debuterade som militär befälhavare när han femton år gammal förde befäl över artilleriet vid erövringen av Varberg 1565.
Karl har ansetts vara den av Gustav Vasas söner som mest liknade fadern. Han beskrevs som en praktisk begåvning med ett skarpt förstånd. Samtidigt var han misstänksam, häftig, hänsynslös och kunde behandla sina fiender både grymt och hämndlystet.
Karl samarbetade med Johan III vid avsättningen av Erik XIV, och efter Eriks fall tog han sitt hertigdöme i besittning. Hertigdömet utökades 1571 med återstoden av Vadsbo härad och hela Valla härad i Västergötland. Som hertig arbetade Karl med förvaltningen och gynnade näringarna i sina domäner. Karls förhållande till adeln blev också föremål för konflikter. Han beviljade den adel som var bosatt i hans län extra privilegier och krävde att den skulle fullgöra rusttjänsten direkt till honom. De adelsmän som endast ägde gods i hertigdömet utsattes för både hertigens och kungens krav.
Karl deltog också aktivt i riksstyrelsen och samarbetade med Johan III under de första åren av dennes regering. När kungen 1572 påbjöd den nya liturgin i riket vägrade dock Karl att införa den i sitt hertigdöme. Han gav också de oppositionella prästerna en tillflyktsort. Karl var intresserad och kunnig vad beträffar teologiska frågor. Han hyste själv en närmast kalvinistiskt färgad uppfattning och hade personliga kontakter med företrädare för de tyska kyrkorna.
Johan hävdade sin maktställning också i Karls hertigdöme och ansåg att adeln där skulle fullgöra rusttjänsten till honom. Rådsaristokratin stödde kungen, som inskränkte hertigens maktbefogenheter på en riksdag i Vadstena 1587. I september samma år ingick högadeln en överenskommelse med kungen om hur den kommande personalunionen med Polen skulle påverka styrelsen av Sverige. Hertigen uteslöts då helt från regeringen, och den blivande regenten, Johans son Sigismund, behövde endast vart tredje år besöka Sverige.
Under de sista åren av Johans regering förbättrades förhållandet mellan bröderna, och när Johan dog 1592 hade den katolske Sigismund redan i fem års tid varit polsk kung. Rådsherrarna och hertigen närmade sig då varandra. Rådet övertog regeringen och hertigen erkändes som den ”förnämste”. Endast ståthållaren i Finland, Klas Fleming, stödde Sigismund.
En av konfliktfrågorna gällde religionen. I Uppsala samlades rådet, prästerskapet och adeln till ett möte i mars 1593. Johans liturgi avskaffades och den augsburgska bekännelsen antogs som utgångspunkt. Samma höst återkom Sigismund till Sverige och tvingades acceptera besluten från Uppsala möte. Sigismund försökte spela ut hertigen mot rådsaristokratin och utfärdade en fullmakt i vilken hertigen visserligen omtalades som den förnämste i riket, men regeringen överlämnades till hertigen och rådet gemensamt.
Karl arbetade målmedvetet för att stärka sin ställning. År 1594 samarbetade han med rådskretsen och blev erkänd som rådets ledande man och riksföreståndare under kungens frånvaro. Karls konflikter med Sigismunds ståthållare ledde också till problem. Karl tvingade rådet att gå med på att sammankalla en riksdag i Söderköping 1595. Ständerna bekräftade Karls ställning som riksföreståndare med råds råde. Sigismund förbjöd riksdagen och vägrade att godkänna beslutet. I Finland utbröt oroligheter, och det s.k. klubbekriget utnyttjades av Karls propaganda.
Hertig Karl sammankallade, trots kungens och rådets motstånd, en ny riksdag i Arboga i början av 1597. Hertigen utnyttjade bönderna, medan präster och borgare ställde krav på fortsatta förhandlingar med Sigismund och Klas Fleming. Det konfliktfyllda mötet kunde enas endast om upprepningar av tidigare riksdagsbeslut. Hertig Karl besatte Älvsborg och Kalmar. Sedan företog han en väpnad expedition till Finland. Klas Fleming hade avlidit, och Åbo slott kom för en tid i hertigens våld. De rådsherrar som inte stödde Karl flydde till Sigismund i Polen.
Sigismund gav inte upp utan motstånd. Han infann sig med en flotta sommaren 1598 och erövrade Kalmar. Förhandlingarna med hertigen avbröts. Sigismund blev slagen vid Stångebro och tvingades gå med på en uppgörelse. Hertigen krävde att Sigismunds svenska rådsherrar skulle överlämnas till honom och att kungen skulle skicka sin flotta tillbaka till Polen men själv stanna kvar. Sigismund skulle alltså bli helt beroende av hertig Karl och valde därför att segla tillbaka. Hertig Karls uppgörelse med sina motståndare blev hänsynslös. På riksdagen i Linköping tillsattes en domstol för att döma de kungatrogna. Avrättningarna kulminerade i det s.k. Linköpings blodbad, men skenrättegången hade föregåtts av flera likvideringar.
Hertig Karl utnyttjade på ett skickligt sätt ”folkviljan” på de riksdagar och ständermöten han sammankallade. Han undvek också själv länge att kräva kungamakten. År 1599 uppsade riksdagen Sigismund tro och lydnad, men förklarade att man kunde hylla dennes son ifall han fick en protestantisk uppfostran av hertigen. Följande år erbjöd sig Karl att som riksföreståndare styra riket tills Sigismunds halvbror, hertig Johan, eller hans egen son, Gustav Adolf, blev myndig. Ständerna svarade med att hylla Karl som kung, vilket han då av taktiska skäl avböjde, och att utesluta Johan III:s linje från tronföljden. På riksdagen i Norrköping 1604 bekräftades Karls kungatitel. En ny arvförening fastställdes och kronan gjordes ärftlig för Karls arvingar. Hans kröning ägde rum först 1607. De många riksdagarna gjorde riksdagsinstitutionen till en betydelsefull faktor i det politiska livet, och Karl gav också lagförslag om hur riksdagarna skulle organiseras.
Karls kamp mot Sigismund dominerade också utrikespolitiken. Han försökte ha ett gott förhållande till Ryssland och uppmuntrade den ryska handeln. År 1600 anföll han Polen och erövrade stora delar av Livland. Han befäste svenskarnas närvaro i Estland och inledde en belägring av Riga, som dock måste uppges 1601. Det var svårt att hålla ställningarna i Livland, och 1605 seglade Karls flotta på nytt över Östersjön. Avsikten var att erövra Riga men svenskarna led ett förkrossande nederlag vid Kirkholm (Salaspils) i nuvarande Lettland, där hären leddes av Karl personligen.
I Ryssland rådde den ”stora oredan”, med inbördesstrider och anarki, och Karl beslöt sig för att ingripa när den s.k. falske Dmitrij fick stöd från Polen. Han slöt 1609 förbund med tsaren, och svenska trupper under Evert Horns och Jakob De la Gardies befäl stred i Ryssland. I ett skede föreföll det till och med som om det skulle ha funnits möjligheter för en svensk prins att bli tsar. Karls militära problem krävde omfattande rustningar, och de ställde hårda krav på rikets ekonomi. Därför uppmuntrades näringslivet på många sätt. Karl fäste stor vikt vid bergsbruket, och av de städer han grundade kan nämnas Karlstad och Filipstad i Värmland och Mariestad i Västergötland.
Den religiösa propagandan hade varit betydelsefull i förhållandet både till Johan III och till Sigismund. När Karl själv blev regent fortsatte reformerna. År 1595 förbjöds den katolska gudstjänsten och det sista klostret stängdes. Karl själv, med sina kalvinistiska sympatier, ville gå betydligt längre. Han ansåg att många katolska drag fanns kvar och krävde en revision av både gudstjänstordningen från 1571 och kyrkohandboken. Han lät själv trycka ett förslag till ny handbok och katekes, men dessa accepterades inte.
Under en lång tid reglerades förhållandet till Danmark genom gränsmöten. Förhållandet försämrades dock, och den danske kungen Kristian IV såg möjligheten att utnyttja den svensk-polska konflikten. Han började därför krig mot Sverige, och i maj 1611 erövrade danskarna Kalmar. Samtidigt besatte svenskarna Jämtland och Härjedalen. Då insjuknade Karl och avled i Nyköping i oktober. I agitationen efter hans död hoppades svenskarna att i fortsättningen bli besparade så många herredagar och ett sådant plågsamt regemente. Karl härskade i tolv år, och efter hans död övergick kronan till hans son Gustav II Adolf.
Lena Huldén
Karl, hertig, Sveriges konung Karl IX 1599−1611, född 4.10.1550 på Stockholms slott, död 30.10.1611 i Nyköping. Föräldrar Sveriges konung Gustav Vasa och Margareta Leijonhuvud. Gift 1579 med Maria Anna, dotter till Ludwig kurfurste av Pfalz och Elisabet, dotter till Philip lantgreve av Hessen, 1592 med Kristina, dotter till hertigen av Schleswig-Holstein-Gottorp Adolf och Christine, dotter till lantgreve Philip av Hessen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Calendaria Caroli IX. Stockholm (1903); Konung Carl den IX:des rim-chrönika, samt konung Gustaf Adolphs påbegynte chrönika, egenhändigt af högbemälte konungar författade. Stockholm (1759). N. Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592–1672. Sveriges riksdag I:3. Stockholm (1933); J.E. Almqvist, Karl IX och den mosaiska rätten. Lychnos 1942; E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland I (1935); E. Anthoni, Konflikten mellan hertig Carl och Finland. Avvecklingen och försoningen (1937); O. Garstein, Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia I−IV. Oslo, Leiden (1963–1992); Å. Hermansson, Karl IX och ständerna. Tronfrågan och författningsutveckling i Sverige 1598−1611. Stockholm (1962); A. Jonsson, Hertig Karl och Sigismund 1597−1598. Göteborg (1906); S.A. Nilsson, Krona och frälse i Sverige 1523–1594. Rusttjänst, länsväsende, godspolitik. Lund (1947); S.U. Palme, ”Karl IX – bondekonung?” Kungligt och kvinnligt. Halmstad (1958); P. Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel in den Anfangsphasen der Krise der neunziger jahre des 16. jahrhunderts (1939); H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Karl I. Stockholm (1935); I. Svalenius, Rikskansliet i Sverige 1560−1592. Stockholm (1991); M. Takala, Lex Dei – Lex politica Dei. Lex Politica Dei-teos ja Kaarle IX:n lainsädäntö (1993); K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1 (1990); W. Tawaststjerna, Kaarle IX:n ja Sigismundin taistelu Viron ja Liivinmaan omistamisesta (1935); H. Ylikangas, Klubbekriget. Det blodiga bondekriget i Finland 1596−97 (1999).
BILDKÄLLA. Karl IX. G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).