Edvard Bergenheim innehade sitt ämbete som ärkebiskop i Åbo i 34 år. När han blev biskop 1850 hade han bakom sig en anmärkningsvärd lärarbana som lektor i historia. Som ärkebiskop ledde Bergenheim effektivt stiftsförvaltningen och samtliga kyrkliga kommittéers verksamhet. Han ivrade inte för reformer, men motsatte sig inte heller sådana; bl.a. arbetade han för att åstadkomma en frisinnad kyrkolag. Bergenheim, som tillhörde en släkt som adlats under storfurstendömets första år, var politiskt utpräglat lojal. Han har karaktäriserats som en ”gammalfinne utan finskhetsiver”.
Edvard Bergenheims släkt hade sina rötter i det svenska Värmland och Dalarna och i Ilmola i Finland. Fadern tillhörde en svensk prästsläkt och modern bondesläkten Hannuksela och prästsläkten Peldan. Efter freden i Fredrikshamn 1809 avancerade fadern Erik Johan Bergenhem till president för Vasa hovrätt. År 1812 blev han adlad av kejsar Alexander I med namnet Bergenheim.
Edvard Bergenheim var det mellersta av familjens fem barn. Han förlorade sin mor 1809 och sin far 1816. Den ogifte morbrodern Salomon Hanelles tog då hand om sina syskonbarn. Morbrodern fick tid efter annan lov att uppmana Edvard Bergenheim, som studerade i Åbo, att iaktta sparsamhet. Den unge studentens årliga utgifter uppgick nämligen till mer än det dubbla av vad som ansågs skäligt för en anspråkslös student.
Ynglingen som nyss blivit adelsman studerade vårterminen 1819 i Dorpat. Familjen Bergenheims blickar riktade sig i allt mot det nya moderlandet Ryssland. Man blev van att förlita sig på den ryske kejsarens gunst och välvilja. Bergenheims fick rekommendationer från inflytelserika kretsar i S:t Petersburg. Två av bröderna avancerade raskt på officersbanan inom den kejserliga armén.
Bergenheim försvarade 1822 sin magisteravhandling i fysik. Han idkade inga universitetsstudier i teologi, men fördjupade sig i någon mån i exegetik, religionshistoria och luthersk dogmatik när han skulle avlägga präst- och pastoralexamen för domkapitlet i Åbo 1830. Bergenheim prästvigdes i december 1830, men teologin var aldrig hans starka sida. Däremot stod han i beröring med alla framstående förnyare av skola och pedagogik i Finland under första hälften av 1800-talet. I det dåtida Finland företrädde Finska kadettkåren i Fredrikshamn den nyaste utvecklingen inom didaktiken. Bergenheim betraktades sedermera som den ledande pedagogen på sin tid i Finland.
I det nyhumanistiska gymnasiet i Åbo gick Bergenheim in för att förnya den traditionella didaktiken. Han översatte också dansken H. F. J. Estrups lärobok i allmän världshistoria till svenska för utges för de finländska skolornas behov, ”med tillägg och rättelser försedd”. Bergenheim utvidgade, bearbetade – och förskönade – originaltexten för den ryska historiens vidkommande. I anknytning till denna erbjöd sig här ett tillfälle att prisa kejsar Nikolaj I, som kuvat dekabristupproret, och konstatera att ”det mod och den beslutsamhet, hwarmed Kejsaren wisste att i dess födelse qwäfwa detta myteri, lofwade Riket en kraftfull och lycklig regering och detta hopp har inte blifwit swiket”.
På en studieresa till Preussen besökte Bergenheim realskolor och grundade sedan en privat realskola och ett realgymnasium i Åbo. Där tillämpade man i enlighet med den preussiska modellen moderna undervisningsmetoder och koncentrerade sig på realämnen och moderna språk, speciellt ryska. Undervisningsprogrammet rättade sig efter de krav som ”vår nuvarande kulturella situation” ställde. Målet var att förse finländska ynglingar med kunskaper som hjälpte dem att avancera på en militär- eller tjänstemannabana i Ryssland. Pedagogiken var modern och lärare som talade respektive språk som modersmål delgav samtidigt eleverna ett kultiverat beteende.
Gymnasieeleverna kallade sin historielektor ”Kardinalen”. Orsaken var Bergenheims beteende: korrekt och aristokratiskt i minsta gest, stramt nobel och med en fullkomlig självbehärskning. Den studerande ungdomen lade också märke till hans ambitioner att avancera för att slutligen bli ärkebiskop. Även om domprosten Johan Adam Edman vid ärkebiskopsvalet 1847 hade fått nästan dubbelt så många röster av prästerskapet i stiftet som Bergenheim, kunde denne i utnämningsprocessen förlita sig på ministerstatssekreterare Alexander Armfelts välvilja. Våren 1850 utnämnde kejsaren honom till ämbetet.
Med den 51-årige Bergenheim fick Åbo ärkestift för första gången på länge en herde som ännu var vid full vigör. I synnerhet början av hans biskopstid präglades av en effektiv stiftsförvaltning och grundliga biskopsvisitationer i församlingarna såväl som i skolorna. Med bestämmelser om att inrätta bibliotek och att hålla prästmöten i prosterierna en gång om året försökte man få till stånd större aktivitet inom kyrkan. De överläggningar mellan biskoparna som han organiserade var föregångare till biskopsmötet, och även inom arbetet bland utlandsfinnarna tog man nya initiativ. När lantdagen började sammanträda flyttades tyngdpunkten i ärkebiskopens arbete alltmer utanför stiftet.
Det var först under Bergenheims ledning som man började se resultat av arbetet i de kommittéer som under reformationens jubelår 1817 tillsatts för att förnya psalmboken, katekesen, kyrkohandboken och kyrkolagen. Endast kyrkolagen blev slutligen färdig. Bergenheim fick Frans Ludvig Schauman, professor i praktisk teologi, att delta i arbetet med kyrkolagen och att utarbeta ett lagförslag. I själva kommittén och på lantdagen ledde Bergenheim skickligt behandlingen av lagförslaget. Detta är anmärkningsvärt såtillvida, att han själv förhöll sig mycket restriktivt till vissa av de lösningar som ingick i Schaumans förslag: den försiktige ärkebiskopen ville t.ex. inte att kyrkan och skolan skulle skiljas åt. Han hade gärna sett att även folkskolan skulle underställas kyrkan.
Bergenheims samtida karakteriserade honom som en kyrkofurste, som var rätt mån om ärkebiskopsvärdigheten. Förfining var något som satte sin prägel på allt i biskopsgården, ”där även katterna jamade på franska”. Utlandsresorna och den representation i hemlandet som hans stånd och ställning förutsatte undergrävde efterhand ärkebiskopens ekonomi och fick honom att vända sig till den kejserliga överheten med extra ansökningar om ekonomiskt understöd. När representationsutgifterna för prästeståndets talman överstigit ärkebiskopens tillgångar, fick en guldsmed i S:t Petersburg värdera till och med det biskopskors med briljanter som han fått som gåva av kejsaren.
Ärkebiskopens ställning som en av kejsarens förtrogna i Finland gjorde Bergenheim till en politisk påverkare. Det var biskoparnas och prästerskapets sak att påminna undersåtarna om trohet mot överheten och att för egen del vara med om att garantera samhällsfreden. Bergenheims grundinställning till den ryska överheten var positiv. Han var väl medveten om de politiska realiteterna och försökte smidigt och försiktigt undvika konflikter. Tack vare sina förbindelser kunde han med framgång vända sig direkt till kejsaren och de högsta beslutsfattarna i S:t Petersburg. Bergenheims verksamhet i Alexanders-universitetets statutkommitté, de disciplinära åtgärderna under den första visitationsresan 1850 mot de präster som tillhörde de väckta, de motiveringar för kyrklig folkundervisning han lade fram i folkbildningskommittén samt flankstödet till den ryska krigspropagandan under Krimkriget visar att Bergenheim hade internaliserat sin politiska roll väl. Redan hans bakgrund skapade en positiv grundinställning när det gällde att sköta förbindelserna till Ryssland. Deltagandet i den deputation som med anledning av tronskiftet reste till S:t Petersburg 1855 torde ha hört till de stora ögonblicken i hans liv.
I egenskap av prästeståndets talman och som medlem i ett flertal kommittéer hade ärkebiskopen även inflytande på lantdagen. Bergenheim var bl.a. med om att uppgöra den nya lantdagsordningen. Talrika ordnar och andra kejserliga utmärkelser samt upphöjandet av Bergenheims barn i friherrligt stånd på grund av faderns förtjänster 1879 visar att man lagt märke till ärkebiskopens strävanden. Detta var till den grad ägnat att framhäva att Bergenheim var politiskt hovfähig, att han själv såg sig föranledd att konstatera, att man kan vara patriot även om man är ärkebiskop.
Kyllikki Tiensuu
Edvard Bergenhem, fr.o.m. 1812 Bergenheim, född 18.9.1798 i Vasa, död 19.2.1884 i Åbo. Föräldrar presidenten för Vasa hovrätt Erik Johan Bergenhem (Bergenheim) och Hedvig Sofia Hannelius. Gift 1832 med Alexandrine Bruun.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Släkten Bergenheims samling och domkapitlens skolarkiv, Riksarkivet; Åbo domkapitels arkiv, Åbo landskapsarkiv. K. G. Leinberg, Bergenheimska realskolan i Åbo (1885); S. Lindman, En skolman från förra seklet, Finsk tidskrift (1934); E. Murtorinne, Finlands kyrkohistoria III. Autonomins tidevarv 1809–1899. Skellefteå (2000); K. Pirinen, Schaumanin kirkkolain synty (1985); K. Tiensuu, Edvard Bergenheim. Toiminta koulumiehenä ja arkkipiispana vuoteen 1863 (1985); K. Österblad, Pappissääty Suomen valtiopäivillä 1809–1906 (1933).
BILDKÄLLA. Bergenheim, Edvard. Foto: Aune’s fotografiatelier. Museiverket.