Nikolaj Bobrikov utnämndes till generalguvernör 1898. Enligt hans uppfattning grundade sig den ryska makten i Finland på segrarens rätt, varför ryssarna skulle känna sig själva som husbönder och härskare i det erövrade ”gränslandet”. Hans på dessa utgångspunkter baserade likriktningspolitik väckte ett starkt motstånd i storfurstendömet och lämnade ett djupt spår i finländarnas historiska medvetenhet. Efter några år av intensifierad likriktning sköts Bobrikov av senatstjänstemannen Eugen Schauman i juni 1904.
Nikolaj Ivanovitj Bobrikov inledde sin militära bana i unga år och fungerade före sin ankomst till Finland i över ett decennium (1884–1898) som stabschef för gardestrupperna och S:t Petersburgs militärdistrikt. På tjänstens vägnar var han sålunda tvungen att i detalj sätta sig in i militärpolitiska problem i Östersjöområdet, över vilket Tysklands växande makt kastade sin skugga. När krigsminister A. N. Kuropatkin mot slutet av 1890-talet började verka för en upplösning av den som opålitlig betraktade finska armén var general Bobrikov, känd som en kompetent yrkesman och som representant för en konservativ-nationalistisk samhällsuppfattning, en naturlig kandidat för att lokalt förverkliga planen.
Bobrikovs eget intresse för att flytta till ”provinsen” var visserligen lamt, men plikttroget och efter att ha förvissat sig om tillräckliga ekonomiska förmåner för uppdraget, accepterade han i augusti 1898 generalguvernörens ämbete. Tillsammans med Kuropatkin och V. K. Von Plehwe, som 1899 utnämnts till ministerstatssekreterare för Finland, bildade Bobrikov under några års tid Nikolaj II:s ”favoritklick”, vars handlingsfrihet för att förverkliga sina mål var relativt stor.
Före sin avfärd till Finland författade Bobrikov ett betänkande över målsättningen för politiken i Finland, som kejsaren godkände. Det rörde sig närmast om en samling krav på likriktning av lagstiftningen som redan tidigare framförts av den ryska konservativ-nationalistiska pressen. Med härskarens tillstånd kompletterade Bobrikov handlingsprogrammet i mars 1899. Den gemensamma nämnaren för bägge programmen var att utsträcka principen om autokrati till Finland, vartill de omfattade flera detaljerade framställningar om att närma ”det finländska gränslandet” till kejsardömet.
När Bobrikov drev igenom den nya värnpliktslagen och en utjämning av försvarsbördorna var hans långsiktiga mål ett totalt avskaffande av storfurstendömets egen krigsmakt och att de finländska värnpliktiga skulle beordras att tjänstgöra bland de ryska trupperna. Redan i sitt ursprungliga program strävade han likaså efter en vidare användning av det ryska språket och en betoning av dess betydelse. Detta skulle i första hand ske inom förvaltningen men i sista hand skulle tecken på ”separatism” i mån av möjlighet också elimineras från det ekonomiska och kulturella livet. Kravet på att utsträcka rikslagstiftningen till Finland ingick också i det handlingsprogram som Bobrikov skisserade redan 1898.
Under sin omstöpning av värnpliktslagen stötte Bobrikov dock på hårt finländskt motstånd, som föreföll att omöjliggöra projektets förverkligande inom ramen för det traditionella lagstiftningssystemet. Sålunda övergick Kuropatkin och Bobrikov samt den av dem manipulerade Nikolaj II till en öppet maktpolitisk linje. Som grund för detta betonades i manifestet från februari 1899 på ett iögonenfallande sätt kejsarens envälde också i Finland, vilket ledde till omfattande protester, bland annat till den s.k. stora adressen. Med hjälp av februarimanifestet krossade Bobrikov det finländska motståndet, men när den nya värnpliktslagen togs upp till behandling i det ryska riksrådet 1901 fick den bara en minoritet bakom sig. Den främste motståndaren till lagen var finansminister Sergej Witte.
Sedan projektet ur Bobrikovs synvinkel tagit en ofördelaktig vändning bytte han taktik – antingen på eget initiativ eller på uppdrag av Kuropatkin – och utarbetade detaljerade motiveringar för ett avskaffande av Finlands krigsmakt. Sedan kejsaren gett sitt bifall till detta förslag, som var radikalare än t.o.m. riksrådsminoritetens uppfattning, utföll resultatet i enlighet med Kuropatkins och Bobrikovs långtidsmål, nämligen att huvuddelen av Finlands egen krigsmakt drogs in från juni 1901. Den nya värnpliktslagen ledde inom storfurstendömet till omfattande uppbådsstrejker och insamling av en massadress. För Bobrikov innebar slutresultatet en seger.
Bobrikovs inspektionsresor till olika delar av Finland visade honom att ”separatismen” var både vidare och djupare än väntat. Främlingskapet gällde inte bara förvaltningen. Gränslandets handel med kejsardömet visade en sjunkande tendens. Språk, litteratur, religion, rättsväsende, seder: allt betonade skillnaderna mellan Finland och Ryssland. Sålunda borde ett närmande inte bara inriktas på förvaltningen utan också på det ekonomiska och kulturella livet. Sommaren 1900 fastslogs ryskan som språk för senaten och andra högre förvaltningsmyndigheter, och insikter i detta språk blev ett krav för att kunna nå högre tjänster. Grunden var således lagd, och i nästa skede skulle ryskan bli det administrativa språket för lägre myndigheter, såsom städernas magistrater, polisinrättningar, järnvägen, posten och tullen. Ryska skulle vara det enda interna förvaltningsspråket, även om myndigheterna i sina kontakter med befolkningen också kunde använda sig av de lokala språken. Vid universitetet i Helsingfors skulle man i framtiden likaledes i sin korrespondens övergå till ryska. Regenten gav sitt principiella godkännande av dessa planer.
Antalet timmar i ryska utökades i skolorna, och läroböckerna i en del ämnen, i synnerhet de i geografi och historia, skulle förnyas för att, som det hette, uppamma en riksanda. Förryskningen av det till omfånget stora folkskoleväsendet i enligt med vad som skett i Baltikum fick dock ännu invänta sin tur. Förenhetligandet av penningväsendet och tullen inleddes, och de finländska frimärkena ersattes med andra av rysk modell. Tidningspressen kuvade Bobrikov bland annat genom indragningar och censuråtgärder. Generalguvernören fick sitt eget språkrör genom att grunda tidningen Finljandskaja Gazeta, vars finskspråkiga upplaga erhöll ett rundligt statsunderstöd trots sin ringa spridning.
Enligt Bobrikovs uppfattning inskränkte sig separatismen i första hand till den bildade klassen, medan folket såväl i Finland som i Ryssland fortfarande var monarkistiskt. Till generalguvernörens handlingsprogram i mars 1899 hörde sålunda vid sidan av andra uppgifter en förbättring av den obesuttna landsbygdsbefolkningens ekonomiska ställning. Bobrikov karaktäriserade i sin hemliga verksamhetsberättelse jordbesittningsfrågan som ”det ömmaste såret i det finländska samhället”. Sedan senaten våren 1899 föreslagit en överföring av 10 miljoner mark från statens överskottsmedel till kommunikationsfonden beslöt kejsaren på Bobrikovs initiativ att av det föreslagna beloppet avskilja två miljoner för jordanskaffning åt obesuttna. I generalguvernörens propaganda betonades det att kejsaren skänkt detta belopp till de egendomslösa i gränslandet.
På det hela taget var Bobrikovs ”bistånd” åt de obesuttna obetydligt. En verkligt radikal reform hade förutsatt ett ingripande i äganderätten. Så långt var emellertid regeringen – delvis på grund av sin ineffektivitet, delvis på grund av sitt eget konservativa tänkande – inte beredd att gå. Sedan landsbygdsproletariatet i Finland märkt att löftena närmast var bara munväder förlorade man snabbt förtroendet för dem, och tillfället att stärka sin ställning gled den ryska regeringen ur händerna.
Bobrikov strävade också efter att dra arbetarrörelsen till sig. I denna verksamhet fanns det paralleller till det samtidigt i Ryssland prövade ”Zubatovska” systemet, vars grundtanke var att hålla arbetarna ifrån den revolutionära rörelsen genom att tillåta dem att ansluta sig till de av myndigheterna styrda fackföreningarna. I Finland tog sig Bobrikovs ”Zubatovsystem” tämligen lindriga uttryck. Ett undantag var det tillfälliga fenomen våren 1903, då man för att bistå offren för massarbetslösheten godtog ”soppkommittén”, som kontrollerades av de ryska myndigheterna.
Frånsett vissa ärkekonservativa kretsar åtnjöt Bobrikovs person ingen särskild uppskattning i S:t Petersburg. Även av anhängarna började en del, sedan värnpliktsfrågan lösts och omfattningen av motståndet i Finland blivit uppenbar, kräva en ”andhämtningspaus” i förverkligandet av likriktningspolitiken. Bobrikov kände inget behov av något sådant, och han motsatte sig bestämt alla försök att urvattna februarimanifestet. När ministerstatssekreterare von Plehwe, som rekommenderat en kompromiss med finländarna, 1902 utnämndes till inrikesminister i kejsardömet minskade dennes intresse för finländska frågor och vidgade å andra sidan generalguvernörens möjligheter att fortsätta sin strama linje.
Bobrikov var färdig att krossa motståndet i Finland med hjälp av polisen, gendarmeriet och armén. Spion- och angivarsystemet florerade. För att slå ner motståndet behövde Bobrikov en utvidgning av sina fullmakter, vilket förutsatte att upprorsrörelsen i gränslandet målades i starkast möjliga färger i S:t Petersburgs ögon. Å andra sidan betonade han i enlighet med tsarismens grundläggande dikotomi den finländska allmogens lojalitet och trohet gentemot kejsaren. Konflikten var uppenbar, och generalguvernörens enda medel var att betona påståenden om den lilla svekomanska uppviglingskamarillans aktivitet och skicklighet att föra folket bakom ljuset med hjälp av tidningspress, prästerskap, domstolar och förvaltningsmyndigheter.
Resultatet av motståndet var att Bobrikov i sina hemliga verksamhetsberättelser måste medge att han på grund av jäsningen i gränslandet var tvungen att i viss utsträckning dämpa likriktningsåtgärderna. I april 1903 fick han diktatoriska fullmakter, vilket möjliggjorde anhållanden och förvisningar av icke önskvärda individer såväl till utlandet som till kejsardömet. Motståndet kulminerade när den yngre tjänstemannen vid skolstyrelsen Eugen Schauman sköt Bobrikov i senatsborgen den 16 juni 1904. Generalguvernören avled dagen därpå.
Bobrikovs politik splittrade motståndet i Finland i olika riktningar. De konstitutionella var för ett passivt motstånd, medan de som representerade en undfallenhetslinje försökte att genom en försonlig politik bevara åtminstone huvuddelen av självstyret i Finland. Aktiviströrelsen, som nu gjorde sitt inträde, krävde direkt handling. Tack vare undfallenhetssenatens smidighet lyckades man bevara de statliga inrättningarna i Finland och lotsa sig igenom de svåra åren tills inställningen i Ryssland ändrades. I sista hand visade sig såväl det passiva motståndet som undfallenheten vara nödvändiga beståndsdelar i kampen för storfurstendömets särskilda ställning.
Generalguvernören uppnådde en stor del av sina kortsiktiga mål, som i första hand gällde russificering av administrationen. Av de långsiktiga målen förverkligades bara nedläggningen av den finska krigsmakten, medan den kulturella och därtill hörande språkliga russificeringen stannade på halva vägen.
Till Bobrikovs karaktärsegenskaper hörde en outtröttlig energi, beslutsamhet samt likgiltighet inför medlen, när han strävade efter att nå det av honom uppställda målet: ett närmande på alla sätt mellan gränslandet och kejsardömet. Generalguvernören, som anlänt till storfurstendömet 1898, representerade en ideologi som överlevt sin tid och vars egen dödskamp redan inletts. När han inledde sin bryska verksamhet i storfurstendömet, som redan anammat en annan kulturform och där också den nationella medvetenheten redan vaknat, var en kollision oundviklig. Som ett resultat av detta drevs folken i Finland och Ryssland allt längre ifrån varandra. Bobrikov representerade inte hela Ryssland, men så länge som han hade fullmakt att uppträda i rikets namn skulle en fredlig samexistens visa sig vara omöjlig.
Tuomo Polvinen
Nikolaj Ivanovitj Bobrikov, född 15/27.1.1839 i Strelna i guvernementet S:t Petersburg, död 17.6.1904 i Helsingfors. Föräldrar militärläkaren, verkliga statsrådet Ivan Vasiljevitj Bobrikov och Alexandra Jegorovna Seeland. Gift med (1) Olga Leontjeva 1867, (2) Jelizaveta Ivanovna (Elisabet) Staël von Holstein 1897.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Klinge, Finlands historia. Kejsartiden (1996). T. Polvinen, Riket och gränsmarken. N. I. Bobrikov Finlands generalguvernör 1898–1904 (1988).
BILDKÄLLA. Bobrikov, Nikolaj Ivanovitj. Museiverket.