Gustav Vasas väg till makten underlättades av de utrensningar som Kristian II lät göra bland de svenska stormännen. År 1523 valdes Gustav till kung av Sverige. Landets ekonomi var då ytterst ansträngd. Gustav ställde upprepade krav på kyrkan, och på riksdagen i Västerås 1527 beslöts om indragningar av kyrkogods. I praktiken krossades de kyrkliga dignitärernas makt och reformationen inleddes. Utrikespolitiskt närmade sig Gustav Vasa Danmark och förde krig med Ryssland 1555–1557. Annars var han utrikespolitiskt försiktig. Gustav fäste största delen av uppmärksamheten på inrikespolitiska förhållanden, effektiverade förvaltningen och skatteuppbörden. Han regerade i närmare 40 år.
Gustav Erikssons far var riksrådet Erik Johansson, och han föddes på Lindholmens gård i Uppland. Hans födelsedatum har angivits som 12 maj 1496, men andra uppgifter ger 3 eller 28 maj och årtalet 1497. Om hans barn- och ungdom finns många sägenartade berättelser. Han gick i skola i Uppsala och fick praktisk utbildning vid Sten Sture d.y:s hov. Han deltog i Sten Stures strider mot danskarna i slagen vid Vädla 1517 och vid Brännkyrka 1518. När kung Kristian lät föra sin svenska gisslan till Danmark hörde Gustav till de fängslade. Han satt fången på Kalö slott i Jylland, men lyckades i september 1519 fly till Lübeck. Först våren 1520 återkom han till Sverige och landsteg, enligt traditionen, den 31 maj på Stensö udde söder om Kalmar och tog sig till sin gård Räfsnäs.
Stockholms blodbad och Kristians utrensningar bland det svenska frälset skapade politiska möjligheter för Gustav Eriksson. Han hade förts i fångenskap till Danmark men återkom till Sverige via Lübeck 1520. Redan samma år ledde han de uppror som skulle fördriva Kristian. I slutet av november reste han till Dalarna och blev av allmogen i januari följande år utsedd till hövitsman. Vid midsommartiden stod han utanför Stockholm. Kristian innehade borgarna och det skulle dröja över två år innan Gustav Eriksson med Lübecks stöd kunde försäkra sig om det svenska riket. Den 6 juni 1523 valdes han till kung vid en riksdag i Strängnäs, men exempelvis Viborgs slott i Karelen kapitulerade först i oktober samma år.
När Gustav försäkrat sig om den svenska kronan var den ekonomiska situationen akut, och under åren 1522–1523 avbetalade han minst en tredjedel av sin skuld till Lübeck. Hotet om en förnyad union var inte undanröjt. Hertig Fredrik I av Holstein hade i mars 1523 valts till kung i Danmark efter Kristian II, som avsatts även där. Lübeck hade också understött Fredrik, som efter sin tronbestigning lovade staden omfattande privilegier i alla de nordiska rikena. Lübeck krävde långtgående privilegier i Sverige, och Gustav blev tvungen att gå med på kraven. Svenskarna skulle endast få segla till Lübeck, Danzig och de hansestäder som Lübeck utsåg. De fick inte passera Öresund och Bälten och en aktiv svensk utrikeshandel förhindrades. Lübeck och Danzig erhöll fullständig tullfrihet.
Gustav Vasa ställde krav på Skånelandskapen och Gotland. Berend von Melen erövrade Blekinge och svenskarna hade också ockuperat norra Bohuslän (Viken). Kristian II:s amiral Sören Norby innehade fortsättningsvis Gotland och bedrev därifrån en omfattande kaperirörelse. Sommaren 1523 krävde danskarna att Gustav skulle återlämna de ockuperade danska och norska områdena. Gustav vägrade och gjorde i stället anspråk på Gotland. Han skickade Berend von Melen till ön och denne inledde en belägring av Visborg våren 1524.
Hösten 1524 framtvingade Lübeck ett möte mellan Sverige och Danmark i Malmö. Den s.k. Malmö recess var ett nederlag för Gustav. Sverige skulle återlämna Blekinge och endast få behålla Gotland ifall Visborg erövrades. Under de följande åren förhandlade Gustavs och Fredriks diplomater, men först när Kristian II i början av 1530-talet fick stöd för att försöka återerövra Danmark och återupprätta unionen, kunde de bägge monarkerna enas. Gustav Vasa överlämnade då det svårförsvarade Viken åt Fredrik I, mot en lösensumma. I fortsättningen enades de bägge monarkerna av sitt motstånd mot den forne bundsförvanten Lübeck.
Gustavs kyrkopolitik fullföljde på 1520-talet föregångaren Sten Sture d.y:s exempel. Kungen krävde medinflytande över tillsättningen av kyrkliga tjänster och ekonomiskt bistånd från kyrkan. Åren 1522 och 1523 blev ett stort antal biskopstjänster lediga eftersom de biskopar som tillsatts genom Kristians medverkan försvann. De nya biskoparna blev inte vigda i Rom. Johannes Magnus hade utsetts till ärkebiskop 1523, men han lämnade landet 1526. Reformationens främsta representanter i Sverige, Olaus Petri och Laurentius Andrae, knöts till kungen. Olaus Petri blev hans sekreterare 1523 och Laurentius Andrae blev stadsskrivare och predikant i Stockholm 1524. Gustav Vasa tog dock inte ställning för den nya läran utan utnyttjade i stället reformationens möjligheter till omreglering av förhållandet mellan kyrka och världslig stat. Från och med 1524 hävdade Laurentius Andrae att kyrkans egendom tillhörde folket och Gustav krävde därför kontinuerligt nya bidrag av tiondemedlen. Samtidigt uppträdde han som Sten Stures arvinge och krävde att Gripsholms kloster skulle dras in.
Gustav slog ner flera uppror och utsattes för ett flertal attentat. Hans primära inrikespolitiska mål var att stabilisera kronans ekonomi, vilket också lyckades. Våren 1527 utbröt Daljunkerns uppror och Gustav misstänkte att biskoparna stödde det. Det gav honom orsak att krossa deras inflytande. Vid riksdagen i Västerås i mitten av juni 1527 drev han igenom sina krav. Ständerna lovade att hjälpa till med bestraffningen av dem som åstadkom oro i riket. Bristerna i kronans inkomster skulle upphjälpas med kyrkliga medel, biskoparna skulle inte få rida med större följe än vad kungen tillät, och deras slott och fästen skulle överlämnas till kronan. Adeln skulle återfå allt gods som donerats, sålts eller förpantats till kyrkan efter Karl Knutssons räfst 1454. Guds ord skulle ”renliga predikas” i riket. Genom besluten i Västerås gjorde Gustav Vasa i praktiken slut på de kyrkliga dignitärernas makt. Däremot var han inte inställd på en definitiv brytning med Rom och det gjordes inte heller några förändringar i fråga om kulten. De gamla biskoparna och domkapitlen satt kvar. Först 1536 påbjöds en svensk mässa.
Den religiösa politiken ledde 1529 till de s.k. Västgötaherrarnas uppror mot kungen. Upproret inleddes i norra Småland och Gustav gick till snabb motaktion. Han skickade flera brev till de olika lands-delarna och lovade att allt skulle förbli vid det gamla. I Östergötland gjorde frälset gemensam sak med kungen och förhindrade allmogens uppror. I Västergötland ledde rådsaristokratin de upproriska, och när upproret misslyckades gick ledaren Ture Jönsson i landsflykt tillsammans med biskopen av Skara.
Gustav Vasa använde skulden till Lübeck som motivering när han 1530 började kräva kyrkklockor av församlingar och kloster. I Dalarna ledde detta till uppror och motståndet spred sig. Året hade varit svårt i Dalarna med spannmålsbrist och minskad kopparbrytning. Gustav beslöt att göra slut på Dalarna som en politisk maktfaktor och tog en blodig hämnd på upprorsledarna. Landskapet delades i två fögderier och Kopparberget försvann som en självständig förvaltningsenhet.
Genom sin hårda ekonomiska politik kunde Gustav Vasa stabilisera kronans finanser. Fastän indragningar och extra skatter ofta motiverades med skulderna till Lübeck användes inte alltid de insamlade medlen för detta ändamål. Också inkomsterna från bergsbruket ökade. Samtidigt minskade Gustav utgifterna för försvaret, och fortifikationen utvecklades inte under den första delen av hans regering. I stället försökte han göra den adliga rusttjänsten mera effektiv. Grevefejden 1534–1535 och Kristian II:s restitutionsförsök 1531 gjorde att Gustav måste överge sin tidigare hållning. De förbättrade finanserna gav honom möjligheter att på 1530-talet öka sin militära upprustning. De tyska fänikor som han anställt under krigshändelserna avdankades inte utan bildade i stället en stående yrkeshär.
Åren 1538–1543 har kallats för Gustav Vasas tyska period, då han anlitade en lång rad främst tyska experter för olika ändamål. Kronans ökade maktresurser krävde en mera effektiv organisation. Sommaren 1538 utnämnde Gustav en av de nya rådgivarna, Conrad von Pyhy, till chef för kansliet. Kansliet omorganiserades och fick en ny, tysk avdelning, som skulle sköta korrespondensen med de utomnordiska länderna. För tronföljaren Eriks uppfostran anställdes en annan tysk, Georg Norman. År 1540 genomdrev Gustav arvhyllningen i Örebro, och arvriket av Guds nåde proklamerades. Omorganisationen av kammaren blev mest varaktig av reformerna. Kammaren leddes av ett kammarråd på tre personer, och den uppdelades i en räntekammare för uppbörd och utgift samt en räknekammare för revision och kontroll av fogdarnas räkenskaper.
Kungens ökade maktkrav uttrycktes också i en effektiv skatteuppbörd och i en hård reglering av näringslivet. Speciellt hårt drabbades de småländska bönderna, som inte längre fick avsättning för sina produkter. Tidigare hade de fört dem huvudsakligen till hamnarna i Blekinge. I början av sommaren 1542 utbröt oroligheter i Småland och skarorna flockades kring upprorsledaren Nils Dacke. På hösten 1542 blev Gustav Vasa tvungen att kompromissa. Följande höst fängslades Conrad von Pyhy och de nya tyskinspirerade organen försvann. Dackeupproret krossades först 1543.
Gustav Vasa lät sammankalla till riksdag i Västerås på nyåret 1544. Arvkungadömet erkändes och preciserades. Kronan skulle ärvas av den äldste sonen och dennes manliga arvingar. För att försörja sina yngre söner ville Gustav Vasa skapa ärftliga hertigdömen. Dessa skulle dock anses vara omöjliga att avsöndra och utgöra delar av riket.
Utrikespolitiskt inriktade sig Gustav Vasa på de av religionskrig söndrade tyska staterna. Han försökte bli medlem av det schmalkaldiska förbundet, men förhandlingarna misslyckades och han inledde i stället förhandlingar med kejsaren. Förhållandet till Danmark reglerades av Brömsebroförbundet 1541, som var avsett att gälla i femtio år. I öster försökte Gustav Vasa konkurrera med de livländska städerna och styra handeln med de ryska varorna till Viborg. Han slöt fred med Ryssland 1537 och accepterade då Nöteborgsfredens bestämmelser från 1323. Den utlovade granskningen av gränssträckningen uppsköts på obestämd tid. Nya gränsintermezzon inträffade, vilka ledde till krig med Ryssland 1555–1557. Freden i Novgorod medförde dock inga större förändringar.
Gustav Vasa fullföljde på många sätt Sturarnas politik. Tack vare hans effektiva administration, som också sträckte sig ner på det lokala planet, effektiverades skatteuppbörden, vilket skapade grunden för den förbättrade ekonomin. Beroendet av den tyska Hansan bröts. Gustavs regering inträffade tidsmässigt i övergången från medeltid till nya tiden, men följderna av hans åtgärder och politik ledde till att Sverige vid hans död inte längre kan karakteriseras som ett medeltida rike.
Gustav Vasa började mot slutet av 1550-talet visa tecken på trötthet och svaghet. I juni 1560 var han i så dåligt skick att han höll ett avskedstal till ständerna i rikssalen och fick sitt testamente bekräftat. I augusti drabbades han av diarré, hosta, kräkningar och svår huvudvärk. Den 29 september låg han på morgonen i djup dvala och dog några timmar senare.
Lena Huldén
Gustaf Eriksson, Sveriges riksföreståndare 1521−1523, konung Gustav Vasa av Sverige 1523−1560, född troligtvis 12.5.1496 i Orkesta, död 29.9.1560 i Stockholm. Föräldrar riksrådet Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter Eka. Gift 1531 med Katarina av Sachsen-Lauenburg, 1536 med Margareta Leijonhuvud, 1552 med Katarina Stenbock.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Anderson, Den absoluta statens utveckling. Lund (1978); I. Andersson, Svenskt och europeiskt femtonhundratal. Lund (1943); I. Andersson, Sveriges historia. Stockholm (1953); S. Carlsson & J. Rosén, Svensk historia I. Tiden före 1718. Stockholm (1962); Danmarks historie 5−6. København (1963); T.K. Derry, A History of Scandinavia. Norway, Sweden, Denmark, Finland and Iceland. Minneapolis (1979); A. Holmsen, Norges historie 1. Fra de eldste tider til 1660. Oslo (1961); S. Lundqvist, Gustav Vasa och Europa. Stockholm (1960); M. Roberts, Gustav Vasa. Stockholm (1970); I. Svalenius, Gustav Vasa. Stockholm (1950); S. Wikberg, Gustav Vasa 1–2. Stockholm (1944−1945); A. Viljanti, Gustav Vasas ryska krig, 1554−1557 1–2. Stockholm (1957).
BILDKÄLLA. Gustav Vasa. Oljemålning: C. Arendtz. Finlands nationalmuseum. Museiverket.