Karl X Gustav var Sveriges första monark av ätten Pfalz-Zweibrücken. Under hans korta men krigiska regeringstid nådde den svenska stormakten sin största utbredning. Han sökte först militära framgångar öster om Östersjön, men vann till slut sina segrar i väster, vilket knöt den svenska utrikespolitiken i högre grad än tidigare till Mellaneuropa. Ur detta perspektiv framstod Finland som perifert. Karl X besökte heller aldrig den östra riksdelen.
Då Karl Gustav av Pfalz-Zweibrücken föddes hade hans far, pfalzgreven Johan Kasimir, varit tvungen att fly undan det trettioåriga kriget och slagit sig ned i Sverige hos sin svåger Gustav II Adolf. Denne gav pfalzgreven viktiga uppdrag, och även systersonen utlovades en högre tjänst. Karl Gustav fick därför en grundlig uppfostran. Han studerade en kort tid vid universitetet i Uppsala och företog 1638–1640 en studieresa i Europa. I Paris uppehöll han sig vid den ledande riddarakademin och undervisades av Sveriges diplomatiske representant, den store juristen Hugo Grotius. Han uppfostrades på alla sätt till en honnête homme av sin tid. Han talade och skrev svenska, tyska, latin och franska, förstod italienska och var väl bevandrad i samtida politiska, ekonomiska och militära teorier.
Under ett par års tjänstgöring vid det svenska hovet bekantade sig Karl Gustav med rikets politiska angelägenheter. Han närmade sig kretsar som stod i opposition till den politik som fördes av drottning Kristinas förmyndarregering. Som tjugoåring reste han till den svenska armén i Tyskland, tjänstgjorde under Lennart Torstensson, befordrades till överste och deltog i flera sammandrabbningar, samt i krigståget mot Danmark 1643–1644. Under denna tid utvecklades han till en pragmatisk militär och diplomat.
Till sin fyra år yngre kusin Kristina hade Karl Gustav länge ett mycket nära förhållande. Drottningen talade rentav om äktenskap. Förhållandet svalnade emellertid när det visade sig att Karl Gustav hade flera förhållanden till andra kvinnor och då Kristina också i övrigt började inrätta sitt liv annorlunda. Kortväxt och på äldre dagar allt mer fetlagd var Karl X Gustav inte särskilt tilldragande till sitt yttre. Hans senare äktenskap med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp ingicks av politiska skäl, men var av allt att döma harmoniskt.
Karl Gustav blev generalissimus för den svenska armén i Tyskland 1648–1650. Hans trupper tågade in i kejsarens arvländer och deltog i belägringen av Prag. Detta ökade trycket på kejsaren att sluta fred. Karl Gustav utförde sitt uppdrag väl och var noga med att fredsvillkoren ingicks till Sveriges fördel. Vid denna tid övertalade drottning Kristina ständerna att godkänna Karl Gustav som tronföljare. Efter sin återkomst till Sverige avgav denne på riksdagen 1650 sin försäkran som arvfurste och drog sig sedan tillbaka till Öland.
Den 6 juni 1654 abdikerade Kristina, och Karl X Gustav beträdde tronen. Redan i förhandlingarna kring Kristinas abdikation hade Karl Gustav framhållit betydelsen av rikets finanser, som genom Kristinas frikostiga förläningspolitik var i största oreda. Formuleringarna i hans regentförsäkran gav honom spelrum. Kungens önskan var att minska adelns makt. Trots hårt motstånd från de högadliga riksråden lyckades han på riksdagen 1655 genomdriva, att de donationer som givits i strid med tidigare bestämmelser och en fjärdedel av övriga donationer gjorda efter 1632 skulle återgå till kronan.
Kungen blev upptagen av kriget som bröt ut på nytt och kunde därför inte själv ta ledningen i fjärdepartsräfsten. Utgifterna för kriget innebar att kronan måste pantsätta en del av de donationer som redan indragits. Som ett resultat av reduktionen gick ändå betydligt mer pengar än tidigare till statskassan. Karl X Gustavs utrikespolitiska målsättning karakteriseras av orden Dominium Maris Baltici, herraväldet över Östersjön. Då Ryssland, som inlett krig mot Polen, år 1654 började närma sig Östersjöns kust, lyckades Karl X Gustav på några hetsiga rådsmöten i december genomdriva uppfattningen att Sverige vid behov skulle bevaka sina intressen med militära medel på Polens bekostnad. Den livligt optimistiske, men lätt uppbrusande monarken ledde sedan krigspolitiken från sitt fältkansli tillsammans med de riksråd som åtföljt armén som officerare. Rådet i Stockholm fick nöja sig med inrikesförvaltningens rutinärenden.
Mobilisering av rikets trupper hade beslutats redan 1654, och Finlands alla regementen hade i maj 1655 förts ut ur landet, huvudsakligen till Livland. Under ledning av kungens svåger, greve Magnus Gabriel De la Gardie, skulle de ta sig förbi ryssarna söderut och säkra Östersjöns sydkust. Kungen övertog personligen ledningen för det framgångsrika anfall på Polen som den finske fältmarskalken Arvid Wittenberg inlett i Pommern.
Under det första nordiska kriget gjordes fyra krigståg till Polen, men trots framgångar medförde de inget definitivt resultat. När polackerna gjorde uppror, måste den svenska armén återvända till Östersjön hösten 1655 och våren 1656. Den stora seger som vunnits vid Warszawa tillsammans med kurfurst Fredrik Wilhelm av Brandenburg den 18–20 juli 1656 kunde inte utnyttjas, eftersom kurfursten vägrade att fortsätta. Då kungens nye allierade, fursten av Siebenbürgen, Georg II Rakoczy, visade sig opålitlig och krig med Danmark hotade, övergav Karl X Gustav Polen sommaren 1657.
Karl X Gustavs motgångar i Polen hade ingett Ryssland mod. Österrike, Danmark och Holland hade av rädsla för Sveriges tilltagande makt försökt få Ryssland med i kriget. Det ryska anfallet inleddes vid Ladoga i början av juni 1656 och i Livland en månad senare. De finska landshövdingarna och officerarna förvarnades i sista stund av generalguvernören i Ingermanland och hann därmed förstärka fästningarna och påbörja uppbåd av allmogen.
De ryska trupperna på den finska krigsskådeplatsen var så fåtaliga att inledningsskedet avklarades någorlunda väl. Försvaret höll stånd tack vare de båda överbefälhavarna i Finland, fältmarskalk Gustaf Adolf Lewenhaupt och Gustaf Evertsson Horn samt hjälpflottor som sändes till Finland både 1656 och 1657. På den viktigaste krigsskådeplatsen i Livland hade ryssarna däremot framgångar och gjorde erövringar. Kungen följde kriget i öster på avstånd. Det viktigaste för honom var att Finland och kuststäderna i Livland förblev i svenska händer. Kriget mot Ryssland slutade med vapenstillestånd i april 1658 och slutligen 1661, efter Karl X Gustavs död, med freden i Kardis utan gränsjusteringar.
År 1657 höll en stor europeisk koalition riktad mot Karl X Gustav på att bildas. Till kungens lycka kunde koalitionsparterna inte uppnå enighet. Efter att ha förklarat Danmark krig bröt kungen i juni 1657 upp från Preussen och erövrade i augusti Jylland. Då de danska sunden frös under den ovanligt hårda vintern, fortsatte marschen i februari 1658 över isen till de danska öarna. På huvudön Själland måste den danske kungen Frederik III genom freden i Roskilde avträda Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm samt de norska Bohus och Trondheims län till Sverige. Härmed hade det svenska riket nått sin största utsträckning. Efter denna fred gick ryssarna med på vapenstillestånd.
Kurfursten i Brandenburg var nu själen i koalitionen mot Karl X Gustav. De tre högsta stånden godkände kriget i april 1658. Kungen beslöt att först kväsa Danmark, som vägrat gå med på neutralitet. I augusti 1658 landsteg han på Själland och avancerade till de andra öarna. De polska, österrikiska och brandenburgska trupperna under kurfurstens ledning ockuperade Jylland. Danmarks och Hollands förenade flottor besegrade i oktober den svenska flottan, och garnisonerna i Trondheim och på Bornholm övermannades.
Kungen försökte den 11 februari 1659 avgöra kriget mot Danmark genom ett nattligt anfall mot Köpenhamn, men trupperna led stora förluster och slogs tillbaka. Också den nye befälhavaren i Livland, fältmarskalk Robert Douglas måste efter några inledande framgångar dra sig tillbaka från Kurland, som han miste. Koalitionen närmade sig i oktober–november de danska öarna. Sveriges situation var kritisk, men Ryssland började hota Polen samtidigt som Turkiet och Frankrike hotade Österrike. Karl X Gustav ville fortsätta kriget för att utgången skulle bli förmånligare, och riksdagen i Göteborg gick i början av år 1660 med på att skatter kunde uppbäras för detta ändamål.
Kungen avled dock i lunginflammation mitt under riksdagen. Enligt hans önskan på dödsbädden slöt Sverige fred på alla fronter. Bara Bornholm och Trondheims län, som redan gått förlorade, måste avträdas. Karl X Gustav efterträddes av sin fyraårige son Karl.
Med sitt testamente ville Karl X Gustav åstadkomma en stärkt kungamakt, men under Karls XI:s förmyndarregering kom rådet i praktiken att styra riket. Samtiden mindes sin kung som krigare, och krigarryktet befästes ytterligare i Samuel von Pufendorfs porträtt De rebus a Carolo Gustavo, ett beställningsverk från 1696. Att Finland hade klarat sig utan reguljära trupper gav ledningen i Stockholm en alltför positiv uppfattning om Finlands förmåga att motstå Ryssland. Detta ledde i sin tur till att det östliga försvaret negligerades under senare delen av 1600-talet. Följderna därav skulle visa sig under stora ofreden.
Jussi T. Lappalainen och Charlotta Wolff
Karl Gustaf, Carolus Gustavus, Sveriges konung Karl X Gustaf 1654−1660, född 8.11.1622 på Nyköpings slott, död 13.2.1660 i Göteborg. Föräldrar pfalzgreven av Rhen Johan Kasimir och Katarina, dotter till konung Karl IX av Sverige. Gift 1654 med Hedvig Eleonora, dotter till hertigen av Schleswig-Holstein-Gottorp Friedrich III och Maria Elisabeth av Sachsen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Bonnesen, Karl X Gustav. Malmö (1924−1958); Carl X Gustaf-studier. Stockholm (1965−1979); P. Englund, Den oövervinnerlige. Stockholm (2000); J.T. Lappalainen, Finland och Karl X Gustafs ryska krig (1979); Tre Karlar. Karl X Gustaf, Karl X, Karl XII. Stockholm (1984).
BILDKÄLLA. Karl X Gustav. Litografi: J.S. Solmsen. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.