Under Karl XI:s regeringstid utökades kungens maktbefogenheter, och han blev en enväldig monark enligt europeisk kontinental modell. Med riksdagens och ämbetsmännens hjälp drog Karl XI in många av adelns förläningar och stärkte statens ekonomi, så att Sverige kunde bevara sin ställning som stormakt i Östersjöregionen.
Då han år 1660 förlorade sin far var prins Karl bara fyra år gammal. Genom kung Karl X Gustavs testamente hade kungahuset bestämmanderätt i den förmyndarregering som tillsattes. På riksdagen samma år genomdrev adelsståndet ett tillägg till regeringsformen av år 1634, enligt vilket makten skulle överföras från förmyndarregeringen till riksrådet ifall förmyndarregeringen inte kunde nå enhälligt beslut. Två av de förmyndare som kungen utnämnt byttes ut. Dessutom beslöts att förmyndarregeringen skulle ansvara för sina handlingar inför riksdagen. De spänningar mellan de olika stånden och mellan kungen, rådet och riksdagen som kom att prägla Karl XI:s regeringstid framträdde sålunda redan tidigt.
Till lärare åt prinsen hade fadern utsett sin sekreterare, den tidigare professorn i historia Emund Gripenhielm. Modern, änkedrottning Hedvig Eleonora, utsåg riksrådet Krister Horn till guvernör för prinsen. Vid riksdagen 1668 florerade rykten om att prinsens uppfostran försummades. Bakgrunden kan ha varit prinsens klena framsteg i de bokliga studierna. Som nioåring kunde han inte läsa ordentligt innantill, och då han skrev hade han tendens att kasta om bokstäverna. Däremot kunde han referera långa predikningar och svara på frågor om katekesen. När han som vuxen tog emot böneskrifter generades han av hur illa han läste. När han började delta i riksrådets möten var han blyg och osäker. I sadeln var han däremot en annan människa. Han red från morgon till kväll och kommenderade redan innan han var myndig ett garde på 200 man. Hans svaga skriftliga färdigheter gjorde Karl beroende av den information han fick av sina rådgivare eller av jaktkamrater vid hovet.
Karl förklarades myndig vid riksdagen 1672. Kungen gav en regentförsäkran som var rätt lik den som hans far hade givit. Han erkände inte regeringsformen av år 1634 som bindande. Därmed återstod kungens makt att uttolka den medeltida landslagen.
I Europa pågick ett krig 1672–1679 mellan Holland och Frankrike, som Sverige i egenskap av fransk allierad kom att delta i från och med 1674. Sveriges närmaste fiende i konflikten var Danmark. Liksom sina föregångare var Karl beredd att personligen delta i de militära operationerna. Sjöstriderna följde han bara från Trelleborgs kyrktorn, men då danskarna landsteg i Skåne och de norska trupperna närmade sig Västgötaland visade han sitt mod genom att flera nätter besöka fiendens läger, i förklädnad. Det avgörande slaget vid Lund, den 4 december 1676, under hans ledning var det största – och blodigaste – dittills i Norden. Fastän Karl som taktiker inte var jämbördig med sin far (eller för den delen sin son), och trots att striden fördes offensivt mot en numerärt överlägsen motståndare, slutade bataljen i seger. Därefter kunde Skåne återerövras.
Med undantag för smärre gränsjusteringar förlorade Sverige inga områden i fredsfördragen 1678 och 1679. Efter freden närmade man sig ärkefienden Danmark till den grad att kungen gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora, som han förlovat sig med redan före kriget. Trots att det var ett politiskt äktenskap blev Karl varmt fäst vid sin milda och kultiverade gemål. På grund av drottningens förtidiga död 1693 blev lyckan dock kortvarig. Av parets sju barn levde endast tre till vuxen ålder.
Kriget hade försämrat statsfinanserna, som redan tidigare varit dåliga efter att kronogods avyttrats som förläningar åt högadeln. Då riksdagen sammanträdde 1680 framställde de ofrälse stånden krav på indragning av donationerna. De fick stöd av den lägre adeln, som var mindre oroad över sina egna knappa förläningar än över de statliga ämbeten som gav dem regelbundna inkomster. Kungen understödde reduktionsprogrammet. Vid riksdagen 1680 fattades beslut om indragning av donationerna. Till en början indrogs greve- och friherreskapen, alla kronogårdar samt gods som inbringade minst 600 daler silvermynt per år. Två år senare överlät ständerna reduktionen helt i kungens händer, och 1686 fick kungen rätt att indra också pante- och köpegods, genom vilka adeln uppbar jordräntor som annars hade tillfallit kronan. Kungen lät dock bli att annullera de donationer som tillfallit hans favoriter, bland dem släkten Wredes stora förläningar i Finland. Värst drabbades förmyndarregeringens ledare, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, tidigare rikets mest förmögne man.
Vid riksdagarna framträdde kungen inte personligen. Han väntade på att riksdagsmännen skulle komma och söka hjälp hos honom och försäkra att beslutanderätten tillhörde kungen. Han gjorde inga offentliga framställningar om hur de mest akuta problemen skulle lösas, utan lät någon annan formulera hans önskemål.
Vid sidan av reduktionen fattades revolutionerande beslut om kungens maktbefogenheter. Spänningarna mellan rådet och kungen hade framträtt redan under kriget, då den verkliga makten förskjutits till kungens högkvarter. Nu ville rådet inte ge sitt stöd till reduktionen, som var förödande för högadeln; å andra sidan vågade det inte öppet sätta sig emot kungen. Rådet åsidosattes, och 1680 års riksdag tolkade landslagen enligt vilken kungen skulle regera med rådets hjälp så, att det var kungens sak att avgöra i vilka ärenden han överhuvudtaget hörde rådet. Riksdagen klargjorde 1682 att endast kungen hade rätt att utfärda lagar, men att han vid lagändringar måste kommunicera med riksdagen. Suveränitetsakten från 1693 års riksdag fastslog att Karl och hans arvingar var ”en envålds allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristelig konung styra och regera sitt rike”.
Enligt den då rådande så kallade teokratiska läran var kungen bunden av ”Guds lag”. Karl hade en stark känsla för detta ansvar. Naturrätten krävde att kungen respekterade sina undersåtars frihet och ägorätt; han var alltså inte herre över deras liv och egendomar, i motsats till bland andra den ryske tsaren eller den turkiske sultanen. Enligt naturrätten skulle kungen följa lagen, även om han hade sista ordet då det gällde att ändra den. Karl uppmanade också sina ämbetsmän att inte efterfölja olagliga föreskrifter, ifall någon gav sådana, men å andra sidan lade han sig själv i enskilda administrativa fall och rättade beslut som fattats av ämbetsverk. Rikets intresse var, har det sagts, hans enda rättesnöre. Som djupt troende försökte han handla så att han inte skulle dra Guds vrede över sitt folk. Baksidan av denna teokratiska åskådning var att olydnad mot kungen tolkades som olydnad mot Gud.
Efter 1680 års riksdag förlorade riksrådet sin betydelse, och dess namn ändrades till Kungliga rådet. Karl besatte inte heller alla så kallade riksämbeten, då de blev lediga. Som rådgivare anlitade han de ämbetsmän i kansli och kammarkollegium som han själv ansåg lämpliga. Däremot sammankallade han fortsättningsvis riksdagen. Medlemmarna av förmyndarregeringen ställdes till svars för sina beslut. Kungen friade dock sin egen mor, som han hyste djup vördnad för, från åtal.
Också 1686 års kyrkolag härstammar från Karl XI. Utan att höra prästerskapet lät kungen, som ju betraktade sig som kyrkans överhuvud, skriva den slutliga texten, som förenhetligade församlingslivet och befäste den stränga kyrkotukten. Också utarbetandet av en ny allmän lag, sedermera 1734 års lag, som för länge sedan hade inletts, fick ny fart, då Karl XI tillsatte en kommission för arbetet.
Karl XI omorganiserade militärväsendet och inrättade det så kallade indelningsverket, där bondgårdarna underhöll rotesoldater och betalade en stor del av skatten direkt och in natura till officerarna och underofficerarna. För de upprepade utskrivningarna hade det behövts riksdagens godkännande. Det såväl i krig som i fred bestående rotesystemet stärkte kungens makt och därmed även hans spelrum i utrikespolitiken.
Kungens intresse för militärväsendet medförde inte någon krigisk utrikespolitik. Karl XI insåg att expansionens tid var förbi och att det inte fanns resurser för nya erövringar. Efter att de krig upphört som Sverige dragits med i under förmyndarregeringens tid, fick riket njuta av århundradets längsta fredsperiod, som varade i 21 år.
I sitt offentliga värv var Karl XI inåtvänd. I sitt vardagliga liv var han flitig, anspråkslös, sparsam och fysiskt mycket aktiv. Hovprakt tilltalade honom inte, och han tillbringade långa perioder med sin familj på kronans olika gods på landsorten. Han besökte så gott som varje år olika trakter i Sverige. ”Gråkappan”, som han länge kallades i folkmun, övernattade då hos präster, länsmän och officerare och gjorde inspektioner vid sina trupper. Om man inte räknar med Torneå, som då administrativt inte hörde till Finland, utsträckte sig hans resor aldrig till den östra riksdelen, med undantag för en jaktutfärd till Åland som han gjorde som kronprins. jakt och hästar hörde till hans största intressen. Hans hov var för den skull inte kulturellt torftigt; konstnärer och arkitekter som Ehrenstrahl och Tessin d.ä. engagerades i enväldets tjänst för att illustrera den svenska stormakten.
Karl var under medellängd, men stark. Efter ett svårt benbrott 1682 gick han ofta med käpp. Sommaren 1696 insjuknade han i magcancer. Efter att ha varit sängliggande i bara en månad avled han i april året därpå. Sina levnadsvanor trogen hade han bestämt att begravningen skulle ske under anspråkslösa former.
Redan under det år som följde kungens bortgång utkom en smädesskrift om honom, men i 1700- och 1800-talets historieskrivning var bilden av Karl XI positiv. Han sågs som en stark personlighet som förändrat det svenska samhället. Senare har man nöjt sig med att konstatera att Karl XI nog hade klara målsättningar, men att han ärvt dem av sina föregångare och att han inte heller själv funnit medel att uppnå dem utan fått dessa medel av sina rådgivare. Han var beredd att följa nya råd, även då de avvek från den väg han tidigare slagit in på.
Eino Jutikkala och Charlotta Wolff
Karl, Carolus, Sveriges konung Karl XI 1660−1697, född 24.11.1655 i Stockholm, död 5.4.1697 i Stockholm. Föräldrar konung Karl X Gustav av Sverige och Hedvig Eleonora av Schleswig-Holstein-Gottorp. Gift 1680 med Ulrika Eleonora, dotter till konungen av Danmark Frederik III och Sophia Amalia, dotter till hertig Georg av Braunschweig-Calenberg.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Halila, Suomi suurvalta-aikana. Suomen historia 3 (1985); E. Jutikkala, Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria (1965); A. Luukko, Suomen historia VIII. Suomen historia 1617−1721 (1967); J. Rosén, Svensk historia 1. Stockholm (1962); G. Rystad, Karl XI. En biografi. Lund (2001); Svenskt 1600-tal. Lund (1977); Tre Karlar. Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII. Stockholm (1984); A. Åberg, Karl XI. Stockholm (1994).
BILDKÄLLA. Karl XI. Svenska konungalängden. Från och med Gustaf I intill närvarande tid, Stockholm (1842).