Jalmari Finne skrev romaner och skådespel, översatte skådespel till finska och var teaterchef i Helsingfors och Viborg. Mest känd är han för sina barnböcker om herrskapet Kiljunen. Finne ägnade sig också åt släktforskning och initierade ett register över bosättningen i Finland.
Jalmari Finne föddes i Kangasala i Birkaland, som son till en lanthandlare. Faderns handel gick emellertid i konkurs och familjen flyttade till Helsingfors, där fadern blev bokhandlare. Efter avlagd studentexamen började Jalmari Finne studera språk vid Helsingfors universitet hösten 1894. Han noterade i sin dagbok att han drömde om att bli chef för Finska teatern. Vid sidan av studierna översatte han pjäser till finska. Hans äldre syster Olga stod vid denna tid redan på Finska teaterns tiljor; genom henne blev han blev bekant med teaterdirektören Kaarlo Bergbom. I mars 1895 uppfördes en kort pjäs av Finne på teaterns lotterisoaré. Efter detta fick han i uppdrag att till finska översätta ett flertal utländska pjäser och företog också en studieresa för att bekanta sig med teater i andra länder. Bergbom anställde Finne som biträdande regissör. Den tjugoettårige regissören stötte sig dock snart med de äldre, etablerade skådespelarna.
Finne fortsatte som biträdande regissör fram till 1903, men befann sig ofta på studieresa, främst i Tyskland. Under Kaarlo Bergboms sjukledighet 1903–1904 övertog Finne ledningen av Finska teatern, men flyttade sedan till Viborg, där han var chef för den finska teatern 1904–1907. Trots teaterframgången valde Finne att etablera sig som fri författare i Helsingfors. Under de följande sex åren publicerade han, vid sidan av sina översättningar, tjugo egna arbeten. Han återvände 1913–1914 till Viborg, varefter han lämnade banan som teaterchef. Från 1914 var han fri författare.
Finnes litterära produktion är omfattande, brokig och ojämn. Han skrev ett flertal historiska skådespel, ett populärt folklustspel med namnet Pitkäjärveläiset (Pitkäjärviborna) samt en spionpjäs, Isänmaan tähden (För fosterlandet). Han var en mångsidig teaterman och skrev även flera operalibretton, bl.a. till Erkki Melartins Aino och Oskar Merikantos Elinan surma (Elinas död). Hans första roman var Studenter, en historisk roman om det färgstarka livet under Åbo akademis första år. Efter den följde flera andra historiska romaner, Sysmäläinen (Sysmäbon), Nuijasota (Klubbekriget) Vuosisatain vaatimus (Århundradenas krav) den humoristiska folkskildringen Hämäläisiä (Tavaster) som senare kompletterades med en annan tavastländsk skildring, Saapasvarsi (Stövelskaftet). Finne författade även ett antal kritiska tidsbilder och ett par kriminalromaner, Verinen lyhty (Den blodiga lyktan) och Kohtalon käsi (Ödets hand). Vid sidan av allt detta skrev han kåserier och antalet översättningar av utländska pjäser till finska kom att uppgå till närmare 200.
Finne var besviken på teatern och hans första romaner fick ett ljumt mottagande. Hans berättelser för barn togs däremot entusiastiskt emot, samtidigt som de erbjöd honom en möjlighet till samhällskritisk satir. Om herrskapet Kiljunen skrev Finne redan 1908 i barnjournalen Pääskynen, men den första egentliga boken om familjen utkom först 1914. Berättelserna om herrskapet Kiljunen blev Finnes största litterära insats.
Vid sidan av sitt författarskap började Finne studera Finlands bosättningshistoria, vilket slutligen engagerade honom till den grad att det skönlitterära författarskapet närmast nyttjades för att finansiera forskningen. Inspirationen till sitt första historiska drama, Kaarina Maununtytär (Karin Månsdotter), hade Finne fått på Liuksiala gård i Kangasala. Ett år senare kom Juhana Herttuan hovissa (Vid hertig Johans hov). Finne blev allt mer intresserad av historia. Våren 1904 blev två historiska pjäser färdiga, Gabriel Tuderus, som beskrev studentlivet 1658, och Piispa Tuomas (Biskop Thomas).
Efter att 1908 ha flyttat till Helsingfors kan Finne antas någon gång ha besökt riksarkivet. Men det var först 1913, när han närmade sig 40-årsåldern, som han fann bosättningsforskningen. Historien var inte enbart kungarnas och adelns, kunde han konstatera; folkets majoritet hade ju bestått av bönder och landsbygdens småfolk. Finne började först undersöka bosättningshistorien i Kangasala och Orivesi, senare i Tavastland och till slut i hela Finland.
Efter sin andra, kortvariga, period som teaterchef i Viborg, blev Finne en daglig gäst på riksarkivet och fick snart även stöd av äldre historieforskare. Med hjälp av skattelängder sammanställde han tabeller som visade vem som bott i olika gårdar från svenska tiden och framåt. När arbetsbördan ökade anlitade han 1919 med egna medel en medhjälpare. Senare hade han som mest åtta sådana medhjälpare, men först 1928 började han få statligt stöd för sitt arbete. Arbetet fortskred även efter Finnes bortgång, enligt de riktlinjer han dragit upp.
På detta sätt tillkom Suomen asutuksen yleisluettelo, ett register över bosättningen i Finland som uppfyllde alla vetenskapliga krav och som sträckte sig från 1540-talet till 1800-talet. Finnes ursprungliga avsikt var att publicera de samlade förteckningarna, men av kostnadsskäl blev de tillgängliga endast i riksarkivet och senare på mikrofilm. Finne ansåg själv på ålderns höst att sammanställningen av detta register var hans viktigaste insats.
Vid sidan av sin skönlitterära produktion gav Finne även ut ett stort antal mindre utredningar om släkt- och bosättningshistoria. Genom sitt trägna studium av gamla handskrifter blev han en framstående grafolog och anlitades även i samband med brottsutredningar. Forskningen i bondesläkter ledde också till ett stort intresse för hembygdsfrågor och speciellt Tavastland stod honom nära. Finnes målsättning var att skapa ett forskningsinstitut i Tavastland som skulle behandla tavastländska personer och fenomen. Detta initiativ hann han aldrig förverkliga.
Viljo Rasila
Adolf Jalmari Finne, pseudonym Eino Talma, Adolf Hjalmar Finne, född 11.8.1874 i Kangasala, död 3.9.1938 i Helsingfors. Föräldrar bokhandlaren Gustaf Adolf Finne och Wilhelmina Westerling.
PRODUKTION. Skådespel: Kaarina Maununtytär (1899); Juhana Herttuan hovissa (1900); Kun ollaan neroja (1908); Eduskuntalaisten koulu (1910); Palkankoroitus (1910); Admirabilis (1917); Kauppaparoni (1917); Kaarlo Bergbom. Henkilökuvaus (1922); Kiljuset (1923); Pitkäjärveläiset (1923); Isänmaan tähden (1926) (sv. övers. För fosterlandet 1930) ; Tampere (1929); Suutarin tyttäret (1931); Maria Kristina (1931); Rakas univormu (1932). Romaner: Ylioppilaita (1909) (sv. övers. Studenter. Skildring af österbottniskt studentlif vid Åbo akademi 1910); Hämäläisiä (1910); Sysmäläinen (1910); Akseli Terä (1912); Nuijasota (1913); Rakkaudentarina (1913); Terve mies (1915); Äidit (1915); Vuosisatain vaatimus (1918); Verinen lyhty (1928); Kohtalon käsi (1929); Ikuinen kysymys (1930); Sammuva valo (1931); Saapasvarsi (1932); Ihmeellinen seikkailu (1939). Noveller: Olematonta taidetta (1910); Lääkärin päiväkirja (1911); Vanhapoika lasten parissa (1912). Barnböcker: Lapasia. Kuvaus lapsille lapsista (1908); Me! (1908); Satukontti (1909); Satujen maailma I−II (1909−1910); Lapsikuningas ja hänen soturinsa (1912); Kiljusen herrasväki (1914); Häthätäläiset (1915); Kiljusen herrasväen uudet seikkailut (1916); Kiljusen herrasväki satumaassa (1916); Kiljusen Plättä (1917); Janne Ankkanen sotajalalla (1918); Kiljusen herrasväki partiolaisina (1918); Kiljusten vallankumous (1921); Hassu kissa ja Johanssonska (1922); Kiljuset palaavat (1925); Rautahelainen lipas (1925); Tuhatmarkkanen (1927); Valkoinen torakka (1927); Prinsessa (1932).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Poppius & Y. Raevuori, Finnen suku (1934); Jalmari Finne, työn ja mielikuvituksen mies (1974).
BILDKÄLLA. Finne, Jalmari. Foto: Salon Strindberg. SKS/Litteraturarkivet.