Artur Eklund hörde till en generation som på nära håll följde med och bidrog till Finlands politiska frigörelse i början av 1900-talet. Han anslöt sig till den aktiva motståndsrörelsen under generalguvernör N. I. Bobrikovs tid och spred aktivismens budskap bland den svensktalande befolkningen både som studentledare och som journalist. Samtidigt var Eklund en bärande kraft inom den svenskspråkiga idrottsrörelsen i Finland. Utan att själv ansluta sig till jägarna i Tyskland stödde han kraftigt den tyskorienterade riktningen i det självständiga Finland och uttryckte vårvintern 1918 som den förste tanken på monarki för Finland. Den strikt svensksinnade Eklund var riksdagsledamot under en period men blev besviken på den parlamentariska demokratin.
Artur Eklund föddes i Jakobstad i en stor familj. Fadern var lärare i en dövstumskola. Eklund genomgick svenska lyceet i Uleåborg och avlade studentexamen 1898 med utomordentliga vitsord. Han valde estetik och modern litteratur som huvudämne vid universitetet i Helsingfors. Bland hans lingvistiskt betonade biämnen förekom sanskrit och jämförande språkforskning, som sedermera inspirerade Eklund till att skriva ett par essäer om indisk filosofi.
Eklund, som 1903 avlade sin filosofie kandidatexamen, hade under studieåren stiftat bekantskap med aktivister inom motståndsrörelsen, såsom fäktmästaren Mauritz Maexmontan vid universitetets gymnastikinrättning och den äldre nationskamraten Herman Gummerus. Eklund var en ihärdig idrottsman; under ledning av Maexmontan utvecklades han till en av de skickligaste fäktarna i landet och fick 1905 förtroendeuppdraget att verka som biträdande fäktmästare vid universitetet. Våren 1927, ett halvt år före sin överraskande död i lunginflammation, övertog Eklund Maexmontans tjänst vid universitetet.
Eklund deltog på mångahanda sätt i motståndsrörelsen. Åren 1903–1905 verkade han som redaktör för det illegala flygbladet Veckans Nyheter, han deltog 1904 i en vapensmugglingsaktion, den så kallade Graftonaffären, och inspirerade sina nationskamrater till martialisk idrottsverksamhet och antiryskt sinnelag. Sedan den österbottniska avdelningen delats i tre delar valdes Eklund 1908 som självskriven till den första kuratorn för den svenskspråkiga Vasa avdelning, sedermera Vasa nation, och skötte detta uppdrag ända till 1917.
Som kurator hörde Eklund till de första som togs med när man i november 1914 började planera och förverkliga jägarrörelsen bland de inre kretsarna inom Nylands nation och de österbottniska nationerna. På grund av sin ställning och sin växande familj kunde han inte själv bege sig till Tyskland, men han var desto aktivare som värvare. Han angavs i mars 1915, sedan han uppmanat sina nationsmedlemmar att bege sig till Tyskland för militär utbildning. Situationen lugnade sig sedan Eklund tagit en längre tjänstledighet från kuratelet, men bakom kulisserna fortsatte han sin aktiva motståndsrörelseverksamhet. I augusti 1917 deltog han på ett synligt sätt i grundandet av Helsingfors skyddskår.
Som kurator blev Eklund på 1910-talet en betydande opinionsbildare i språkfrågan. Han krävde uppryckning i det svenskspråkiga studentsamhället så att den svenskspråkiga befolkningen i Finland skulle kunna förenas till en folkgrupp medveten om sin ”nationalitet” eller sin finlandssvenskhet. Tanken var inte ny, men den fick ett bredare understöd först i och med lantdagsreformen 1906, då Svenska folkpartiet (SFP) grundades och en betydande del av medborgarorganisationerna började dela upp sig på språklig basis.
Det hetsigaste skedet i Eklunds finlandssvenska nationalism inträffade åren 1912–1914. Den så kallade östsvenskheten – vars ledande tanke var att de svenskspråkiga i Finland såväl kulturellt som rasmässigt stod närmare befolkningen i Sverige än majoriteten i det egna landet – hade vid dessa tider starkt stöd bland den svenskspråkiga studenteliten. När samma kretsar 1911 beslöt grunda en egen tidning, Studentbladet, förmåddes Eklund som var känd som en skicklig skribent att bli redaktör för tidningen. Det första och kanske viktigaste diskussionsämnet var vilken samlande benämning man skulle använda för den svenskspråkiga befolkningen i Finland, som dittills omtalats på många olika sätt. Efter en längre debatt bestämde man sig för benämningen ”finlandssvensk”. Samtidigt uppkom tanken på att ändra benämningen på den statliga tillhörigheten från ”finne” till ”finländare”, för att kunna understryka att inte alla invånare hade finska som sitt modersmål.
Eklund deltog i den ideologiska spridningen av detta nya begreppspar genom att redigera samlingsverket Svenskt i Finland (1914), i vilket man sammanställt såväl historiska som etnologiska argument för en finlandssvensk nationalism. I inledningen skisserade Eklund upp ett slags överlevnadskonst för sin befolkningsgrupp, en lära som baserade sig på en intuitiv föreställning om finlandssvenskheten som germansk till kultur och ras. Den stora majoriteten av den finlandssvenska bildade klassen kände sig främmande för sådana rasistiska tankar, men å andra sidan hade kraven från den äktfinska rörelsen fått många av dem övertygade om att det var nödvändigt att dela upp medborgarsamhället på språklig grund, något som också i huvudsak skedde under 1910- och 1920-talen.
Eklund verkade samtidigt också energiskt som idrottsledare och idrottsjournalist. Sedan språkstriden brutit ut i det tvåspråkiga Finlands gymnastik- och idrottsförbund (FGIF) grundade Eklund tillsammans med sina vänner 1912 den svenskspråkiga centralorganisationen Finlands svenska gymnastik- och idrottsförbund (FSGI), från 1917 Svenska Finlands idrottsförbund (SFI). Relationerna med FGIF normaliserades inom ett par år sedan FSGI gått med på att ansluta sig som ett eget distrikt till FGIF. Kompromissen fungerade som modell även vid grundandet av andra svenskspråkiga idrottsförbund.
Eklund gjorde emellertid inte sin viktigaste insats på idrottens område som organisatör, låt vara att han också var medlem av Finlands olympiska kommitté 1919–1926. Sin stora insats gjorde han snarare som sportjournalist, i synnerhet som långvarig redaktör för Finskt Idrottsblad, där han bland annat skrev medryckande översikter om den irrationella fascinationen i modern tävlingsidrott. Eklund hänvisade ofta till tidens stora filosofer och hans stilgrepp uttryckte klart att han tillämpade Henri Bergsons uppfattningar om väsentligheten i den intuitiva livskraften när han gestaltade idrottens märkliga dragningskraft. Eklunds essäer avvek sålunda totalt från innehållet i den övriga sportpressen, som på 1910-talet alltmer började inskränka sig till enbart refererat och att göra upp förteckningar över idrottsresultat. I själva verket skulle de på grund av sin stil och sin lätta lärdom betydligt bättre ha passat in i kulturtidskriften Nya Argus, som vid denna tid regelbundet publicerade omfattande analyser av den samtida europeiska kulturen. Men motionskulturen betraktades närmast som ett obetydligt tidsfördriv. När Eklund tidvis medverkade i Nya Argus fokuserade han på andra fenomen, såsom rasfrågan och den tyske historieteoretikern Oswald Spengler.
Trots det rönte idrottsessäerna mycken uppmärksamhet både i hemlandet och i de andra nordiska länderna. Eklund gav 1917 ut en samling av dessa under namnet Idrottens filosofi (i förkortat nytryck 1970). Samlingen bekräftade Eklunds renommé som en ledande intellektuell inom nordisk idrottspress och fick en lysande kritik, till exempel av den unge sportreportern Lauri Pihkala, som snart utvecklades till en idrottsanalytiker av samma kaliber som Eklund. Den fromme lutheranen Eklund fick även uppmärksamhet för sina veckoöversikter i Församlingsbladet.
Från och med 1915 fick Eklund sin huvudsakliga utkomst från sin medverkan i flera svenskspråkiga dagstidningar i Helsingfors. Något som väckte stor uppmärksamhet var när Eklund under inbördeskriget våren 1918 i Wasabladet offentligt framkastade tanken om att införa monarki i Finland och föreslog en övergång till ett tvåkammarsystem. Statsvetaren R. A. Wrede hade redan tidigare för sin närmaste krets framlagt ett utkast till ett monarkiskt statsskick. Då Eklund i likhet med Wrede hade blivit kvar i det röda Helsingfors är det möjligt att Eklund hört talas om detta utkast och förmedlat tanken vidare till Vasa. Eklunds förslag fick många ampra genmälen i den österbottniska pressen, men senare samma år blev förslaget nog så aktuellt.
Eklunds mångsidiga samhällsengagemang garanterade honom ett tillräckligt understöd när han vid riksdagsvalet 1919 ställde upp som kandidat för SFP från Vasa norra valkrets. Arbetet i parlamentet lämpade sig emellertid överhuvud inte för Eklund. Trogen sina antidemokratiska ideal blev han frustrerad och avsade sig kandidatur vid nästa val. Han fortsatte som tidningsman ända till sin död.
Eklunds förtida död väckte stor uppmärksamhet inom den svenskspråkiga pressen och bland de antidemokratiska grupperingarna inom språkminoritetens led. De var starkt representerade i ledningen för Lapporörelsen och många erinrade sig ännu på 1930-talet Eklund med respekt. Som en intressant genealogisk detalj må nämnas att det yngsta av hans fem barn, Ulla, som var född 1926, sedermera ingick äktenskap med Kai Otto Donner, äldste sonen till Eklunds aktivistvän och den grå eminensen inom Lapporörelsen, docenten Kai Donner.
Eklunds eftermäle var framför allt som en högerradikal – i och för sig adekvat. I Vem och Vad 1926 använder han själv denna beteckning. Beteckningen gör dock inte full rättvisa åt hans många andra viktiga insatser och uppfattningar. Enligt sina samtida var Eklund i det offentliga tämligen inbunden, trots att han utvecklades till en utomordentlig talare. Inom vänkretsen var han känd som en trogen och spirituell kamrat.
Henrik Meinander
Artur Eklund, född 21.2.1880 i Jakobstad, död 18.8.1927 i Jakobstad. Föräldrar dövstumskolläraren Lorentz Fredrik Eklund och Elise Amanda Wiklund. Gift 1911 med Rosa Matilda Roos.
PRODUKTION. Svenskt i Finland. Ställning och strävanden (redaktör, 1914); Idrottens filosofi (1917; 2. uppl. 1970).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Studentmatrikeln, Helsingfors universitets centralarkiv; Finlands Riksidrottsförbunds arkiv; Svenska Finlands Idrottsförbunds arkiv, Finlands idrottsarkiv; Vasa nations arkiv, Nationalbiblioteket. H. Gummerus, Studentföreningen U.V:s historia (1933); M. Klinge, Vihan veljistä valtiososialismiin (1972); M. Lauerma, Kuninkaallinen Preussin Jääkäripataljoona 27. Vaiheet ja vaikutus (1966); Med lagen och svärdet. Kring svenska studenters insats i finländsk politik 1899−1919 (1919); H. Meinander, Idrottsmannens bevekelsegrunder. Historisk tidskrift för Finland 1/1991; H. Meinander, Sportjournalismus in Krigszeiten. Ein Beispiel aus Finnland. Stadion 19-20/1993−1994; K. R. V. Wikman, Nationens första kurator. Vasa nation under femtio år (1958).
BILDKÄLLA. Eklund, Arthur. Riksdagens bildarkiv.