DONNER, Kai Otto 

(1922–1995) 

Professor i zoologi 

Kai Otto Donner var professor i zoologi och ägnade sig i synnerhet åt näthinnans fysiologi. Han forskade i bland annat fåglars synskärpa och färgseende, samt i syncellernas känslighetsanpassningar efter belysningsförändringar.

Kai Otto Donner var elev till zoologen Pontus Palmgren och till ”näthinnefysiologins fader” Ragnar Granit. Donners forskning var först inriktad på fåglarnas synskärpa och färgseende, och på den fysiologiska basen för flyttfåglarnas orientering. Han intresserade sig från 1962 till 1980 också för syncellernas känslighetsanpassningar efter plötsliga belysningsförändringar. Kai Otto Donner publicerade sparsamt och ledde aldrig någon stor forskargrupp; hans betydande vetenskapliga insatser byggde på hans skarpa analys och hans förmåga att ställa väsentliga frågor. Donner var omtyckt och beundrad av studenter och kolleger; hos honom kombinerades en vänlig utstrålning och humanism med vetenskaplig integritet. Han innehade den svenskspråkiga professuren i zoologi vid Helsingfors universitet 1973–1985. Åren 1980–1985 var han ordförande för den Vetenskapliga centralkommissionen vid Finlands Akademi. 

Donners familjebakgrund var högborgerlig och utpräglat akademisk. Både fadern Karl Reinhold (Kai) och farfadern Otto verkade för den finska kulturens och nationens framtid. Deras vetenskapliga insatser gällde finsk-ugrisk språkforskning och etnografi. Jämfört med sin farfar höll Kai Otto en lägre profil, men det tudelade intresset för vetenskap och kulturpolitik var likartat. Också Kai Ottos mor Margareta (född von Bonsdorff) representerade en av landets ledande akademiska släkter, och via sina släktingar på mödernet kom Kai Otto tidigt i kontakt med naturvetenskaplig och medicinsk forskning. 

Kai Otto Donner var tolv år gammal när hans far dog, och 1939 när han var 17 och nybliven student anmälde han sig som frivillig till armétjänst. Då hade han just inlett de zoologistudier som han återvände till vårterminen 1945, efter fem år i armén. Förutom zoologi läste han matematik och fysik. Hans huvudlärare inom ämnet zoologi var professor Pontus Palmgren som introducerade honom i en rad funktionella och ekologiska grundfrågor: Vilken är, fysikaliskt sett, relationen mellan struktur och funktion, och hur har djurens strukturer och funktioner utvecklats som svar på miljöns och levnadssättets utmaningar? Redan hösten 1946 inledde Donner arbetet på sin pro graduavhandling där han bestämde synskärpan hos sju fågelarter. I omfattande dressyrförsök fann han en god överensstämmelse mellan synskärpa, ögonens optik och näthinnans cellmosaik. 

En djupare förståelse av synprocesserna krävde elektrofysiologisk registrering från enskilda nervceller, d.v.s. den teknik Ragnar Granit och Gunnar Svaetichin utarbetat i Helsingfors under 1930-talets sista år. Granit, som 1967 belönades med Nobelpriset för klarläggandet av färgseendets grundmekanismer, hade redan 1940 flyttat till Karolinska institutet i Stockholm, och 1948–1949 besökte Donner hans laboratorium i Stockholm. Där lärde Donner sig elektrofysiologisk teknik och gjorde bland annat den experimentella delen av sin doktorsavhandling (publicerad 1950), som behandlar frågan om hur färginformation förmedlas i däggdjurens synnerv. I Stockholm lärde Donner också känna sin tredje viktiga lärare, engelsmannen William Rushton. Åren 1955–1956 var Donner hos Rushton i Cambridge där de tillsammans klarlade hur signalerna från näthinnans stavar och tappar samverkar i synnervens nervfibrer. 

Från Stockholm importerade Donner två för Finlands vetenskap väsentliga ting: elektrofysiologisk teknik och idén om biologisk informationsöverföring (Shannons informationsteori hade publicerats 1948). Informationsbegreppet och de för den tiden moderna elektrofysiologiska och fotometriska metoderna kom att dominera Donners vetenskapliga bana: duvornas färgseende under 1950-talet, de molekylära mekanismerna för stavarnas s.k. mörkeradaptation från 1962 till ca 1980. I den senare frågan hävdade Donner, i samarbete med eleverna Tom Reuter och Simo Hemilä, att större delen av näthinnans anpassning till växlande ljusnivåer utspelar sig redan i syncellerna (stavarna och tapparna), och speciellt att näthinnans och hela organismens långsamma känslighetsökning efter korta och kraftiga ljusexponeringar sammanhänger med en speciell sönderfallsprodukt med långsam omsättning. 

Vid sidan av sin bana som aktiv forskare hade Kai Otto Donner en lång karriär inom en rad vetenskapliga organisationer. Han var ordförande för Societas pro Fauna et Flora Fennica 1957–1975, och Finska Vetenskaps-Societetens ständige sekreterare 1975–1979. Vid Finlands Akademi drev Kai Otto framför allt frågorna om vetenskaplig kvalitet som dominerande bedömningsgrund, internationella evalueringar och publicering i internationellt lästa tidskrifter. 

Tom Reuter 

Kai Otto Donner, född 19.2.1922 i Helsingfors, död 13.3.1995 i Helsingfors. Föräldrar docenten och forskningsresanden Karl Reinhold (Kai) Donner och Margareta (Greta) von Bonsdorff. Gift med (1) Ulla Susanna Eklund 1948, (2) Lea Marjatta Rouhiainen 1984. 

PRODUKTION. The Spike Frequencies of Mammalian Retinal Elements as a Function of Wave-Length of Light. Stockholm (1950); The Visual Acuity of some Passerine Birds (1951); Medvetandets fysiologiska bakgrund (1959); Analysis of the Spring Migration of the Common Scoter and the Long-Tailed Duck in Southern Finland (tills. med G. Bergman, 1964); The Scotopic Spectral Sensitivity of the Clawed Toad [Xenopus laevis] (1965); Dark-adaption process in the rhodopsin rods of the frog retina. Vision Research VII (tills. med T. Reuter, 1967); On Vision in Pontoporeia Affinis and P. Femorata (Crustacea, Amphipoda) (1971). Bidrag i Ögats funktion hos djur och människa. Red. G. Gemne och C. G. Bernhard. Stockholm (1975). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Reuter, Helsingin Sanomat 26.3.1995; T. Reuter, Kai Otto Donner. Sphinx 1997. 

BILDKÄLLA. Donner, Kai Otto. Foto: Atte Rusanen, Helsingfors universitets AV-central, 1985. Helsingfors universitets museum.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5314-1416928957920

Upp