OXENSTIERNA, Axel


(1583–1654)


Rikskansler, friherre, greve


Axel Oxenstierna var den måhända viktigaste enskilda mannen bakom Sveriges ställning som stormakt. De närmare femtio år han nästan oavbrutet ägnade rikets styrelse satte i hög grad sin prägel på samhället. I Finland blev hans göranden och låtanden givetvis bekanta i och med rikslagstiftningen. Personlig anknytning till Finland hade Oxenstierna som friherre till Kimito.

 

När Axel Oxenstierna dog 1654 var det svenska riket en europeisk stormakt: det var en ställning som många inte ens vågat drömma om då han 1611 blev utnämnd till rikskansler. Värdet av Oxenstiernas insatser som grundare av statsförvaltningen har länge varit bekant, ibland har hans åtgärder t.o.m. tecknats i oförtjänt ljusa färger. I Finland är Oxenstierna känd som friherre till Kimito från 1614; han kom därigenom att påverka Finlands affärer direkt. Oxenstierna deltog 1616 på lantdagen i Helsingfors och torde i hög grad ha påverkat de finska ständernas uppslutning kring Gustav II Adolfs politik, även om det inte finns säkra uppgifter härom. Däremot lämnade kanslern indirekt i och med rikslagstiftningen avtryck i alla sammanhang i Finland.


 

Drottning Kristina beskrev på gamla dagar sin forna kansler som en skicklig, vida lärd och intelligent, oförtröttlig och flitig man – om än något långsam när det gällde att fatta beslut. Mycket av drottningens karakteristik träffar rätt, fastän hon inte nämnde Oxenstiernas vassa tunga, som gav sig till känna i skarpa yttranden på riksrådets möten. Starka åsikter kan utläsas också i breven till brodern Gabriel Gustafsson Oxenstierna.


 

Axel Oxenstierna var en ovanlig medlem i en ätt som hörde till högadeln i riket, för i motsats till sina gelikar inom adelsståndet var han en ytterst beläst man som aktivt sökte sig till uppdrag i rikets förvaltning. Representanter för frälseståndet i klass med Oxenstierna tog vanligen värvning vid krigsmakten. Med facit i hand, baserat på vad han presterade, gjorde den unge Axel mer nytta vid skrivbordet än i ledningen för trupper på ett slagfält. Ledning av krigsföretag var dock inte helt främmande för honom, för efter Gustav II Adolfs död blev han överbefälhavare för Rhenfronten i Tyskland 1632–1634. Oxenstierna var trots det mera pennans än svärdets riddare, och ville förhandla för att skaffa det av kriget hårt prövade Sverige så goda positioner som möjligt i de kommande fredsförhandlingarna. Trots framgång i fredsförhandlingarna i Knäred 1613 och Altmark 1629 kan Oxenstierna inte betraktas som en fredspolitiker, för under kriget mot Danmark 1643–1645 drev han hårt en total utplåning av grannen i söder, ej heller var han helt nöjd med freden i Westfalen 1648 eftersom utdelningen, ”satisfaktionen”, för Sverige enligt honom blev för låg.


 

Oxenstierna var knappt 25 år gammal när han 1609 blev riksråd, vilket säger lika mycket om den unge mannens förtjänster som om den dåtida adelns tunna led och bristande bildning. I Karl IX:s utrensningar hade gräddan av högadeln avrättats, en del hade dött på slagfältet eller av naturliga orsaker, medan andra hade gått i landsflykt. När Oxenstierna blev riksråd fanns det endast ett fåtal män som var kapabla att ta sig an viktiga diplomatiska uppdrag. Hans teoretiska bildning och praktiska förmåga hade uppenbarligen gjort intryck på Karl, som fattade beslut egenmäktigt och i samråd med sekreterare av lägre börd. Oxenstierna blev alltså riksråd, fastän han före utnämningen i ett par års tid inte hade haft officiella uppdrag på grund av flera dödsfall inom familjen.


 

Vid Karl IX:s död 1611 framstod Oxenstierna redan som den främste representanten för adeln, den som det kom an på att författa 1611 års kungaförsäkran samt de adelsprivilegier som fastställdes året därpå. Redan i dessa dokument framträdde Oxenstiernas omsider än mer utvecklade uppfattning om högadeln som rikets ledande stånd. Kungen skulle inte få vara enväldig, utan adeln skulle genom riksrådet och folket genom riksdagen påverka beslutsfattandet. Det var alltså inte fråga om en ren monarki eller om en ren aristokrati, än mindre om en demokrati av antikt snitt, utan om en ”förenad monarki”, monarchia mixta, där maktens tyngdpunkt låg hos kungen och högadeln. Oxenstierna författade dokumenten inte endast som representant för sitt stånd, utan säkrade på samma gång sin egen ställning. Kort efter Karls död fick Oxenstierna full kontroll över det kungliga kansliet. Den tidigare kungens förtrogna av låg börd åsidosattes, och Oxenstierna blev utnämnd till chef för kansliet, rikskansler. Situationen illustreras väl av att Oxenstierna genomdrev en fullmakt som gav kanslern fria händer i ämbetsutövningen.


 

De flesta av de administrativa reformer som i rask takt genomfördes från början av 1610-talet var initierade av Oxenstierna. Under en lång arbetsdag kunde kanslern författa antingen grundliga promemorior eller skriva korta minneslappar för kommande reformer. Hans energi, organisationsiver och förmåga att röra sig inom många sektorer av rikets förvaltning saknade motstycke. Drottning Kristinas klander om dröjsmål med verkställandet av olika angelägenheter gällde kanslerns arbetssätt, för besluten föregicks av ett skärskådande av ärendena ur olika synvinklar.


 

Kanslern började med att omorganisera kansliet. Förbättringar genomfördes snart inom hela förvaltningen och rättsväsendet: det för finansieringen av krigföringen så väsentliga kammarkollegiet reformerades, likaså de för centralförvaltningen viktiga ämbetsverken eller kollegierna. Ur rättskipningens synvinkel var inrättandet av hovrätterna en viktig reform. Riksdagens arbete reglerades genom riksdagsordningen 1617, och riddarhusordningen 1626 organiserade verksamheten för det högsta ståndet i riket. En länsförvaltning med en landshövding i spetsen inrättades. Också städernas förvaltning ville man effektivera genom stadgan 1619, fastän denna aldrig stadfästes officiellt.


 

Kanslern hade som målsättning att förenhetliga, effektivera och rationalisera beslutsfattandet. Ett undantag från den regeln var åtminstone i viss mån en strävan att i 1634 års regeringsform föra över den viktigaste administrativa makten från kungen till de av högadeln ledda kollegierna. Regeringsformen samlade och skärpte de centrala resultaten av tidigare reformer inom förvaltningen och rättsväsendet. På samma gång flyttade maktens tyngdpunkt klart över från kungen till de höga tjänstemännen i kollegierna, av vilka en stor del samtidigt hörde till riksrådet. Den kollegiala verksamhetsformen bromsade upp beslutsfattandet, medan man å andra sidan samlade den främsta expertisen på ett område på samma plats. Det ”regentfientliga” i regeringsformen framträder klart om man erinrar sig att ingen myndig monark under stormaktstiden stadfäste lagen. I många praktiska frågor följdes dock regeringsformens bestämmelser.


 

Oxenstierna påstod hursomhelst efter Gustav II Adolfs död att kungen under sin livstid hade godkänt huvuddragen i kanslerns förslag till regeringsform, även om så knappast var fallet. Relationerna mellan kungen och kanslern har ofta beskrivits som exceptionellt goda, och utan tvekan kom en del av besluten till i samarbete och endräkt. Fullt harmoniska kan dock relationerna männen emellan inte ha varit. Många av Oxenstiernas reformförslag fastställdes inte, och dessutom lät kungen andra experter granska förslagen. Svea hovrätt var vid grundandet 1614 avsedd att vara högsta rättsinstans, varifrån man inte längre skulle kunna vädja till kungen, men redan 1615 återinfördes regentens beneficium revisionisrätt, d.v.s. kungen kunde om han så ville ändra på hovrättens domar. Efter Gustav II Adolfs död vittnade kanslern ofta om att den avlidne i många frågor varit ense med honom.


 

Oxenstiernas ord och auktoritet ifrågasattes inte, men i förfarandet skiner utspelet av ”kungskortet” igenom. Inte utan orsak har Kristinas förmyndarregering 1632–1644 karakteriserats som Axel Oxenstiernas tid: han var regent utan formell titel och styrde i många fall som en envåldshärskare.


 

När Oxenstierna hade blivit kansler började han personligen välja sina underlydande ämbetsmän. Han ställde höga krav på kompetensen, och universitetsstudier spelade en roll som urvalskriterium. Han våndades ofta över tillståndet inom rikets skolväsende och ville framför allt utöka undervisningen i ämnen som var viktiga i det praktiska livet. Riket måste få kvalificerade tjänstemän i stället för teologer. Han ville också utveckla universitetsväsendet. Vid sidan av Uppsala universitet inrättades universitet i Dorpat 1632 och Åbo akademi 1640. Trots det kunde inte kyrkans dominerande ställning över undervisningen brytas under hela stormaktstiden. Talande är att den pedagogi som Oxenstierna grundade 1649 i Kimito friherrskap var underställt prästerskapet och att man där inte undervisade i realia.


 

Som ”huvudman” eller patronus uppfostrade Oxenstierna snabbt en egen grupp lojala medhjälpare eller klienter. Han bekostade många begåvade yngligars utlandsstudier och arrangerade uppdrag åt dem på kansliet eller inom kretsen för den egna ätten. På detta sätt kunde han hålla ett öga på sina protegéers förehavanden alltifrån unga år. Klienterna var unga män från de ofrälse stånden, för Oxenstierna önskade inte någon inblandning från övriga adliga i sina planer. Formellt var det adelssönernas otillräckliga utbildning som var orsaken till att de inte fick tillgång till de mest eftertraktade tjänsterna i kansliet. I verkligheten ville Oxenstierna hålla i trådarna själv, vilket lyckades utmärkt med alla skyddslingar som stod i tacksamhetsskuld till honom. Med sitt system kunde kanslern bevaka högadelns intressen, för genom kontrollen över de underordnades karriär kunde han skydda aristokratins intressen mot nyadlade och de ofrälse stånden.


 

Kanslerns vida person- och släktnätverk blev till stor nytta, när han på 1610-talet beslutsamt gick in för att utveckla de olika riksdelarna. Detta märktes mycket väl i Finland, där Oxenstierna starkt gick in för att förbättra förhållandena. Nära släktingar, bland dem brodern Gabriel Gustafsson samt kusinerna Åke Eriksson och Gabriel Bengtsson Oxenstierna sändes i viktiga uppdrag till Finland. Kanslerns gamla kollega från riksrådet, Nils Bielke, utnämndes 1623 till Finlands förste civila guvernör, och några år senare blev en vän från studieresan i Tyskland 1599–1603 Isak Rothovius, bror till Oxenstiernas hemlärare Jonas Rothovius, utnämnd till biskop i Åbo. Före det hade en annan bekant till Oxenstierna, Olaus Elimaeus, vigts till biskop i Viborg. Biskop i Viborg blev 1642 Petrus Bjugg, om vilken kanslern i riksrådet hade yttrat att han var en man som kunde styras. Oxenstierna utvecklade övervakningen och förmågan att själv hålla i trådarna mycket långt.


 

En viktig del av Oxenstiernas insatser gällde förnyandet av näringslivet. Under den långa perioden av krig framträdde de strukturella svagheterna i Sveriges offentliga hushållning mycket tydligt. Kanslern hade en klar uppfattning om hur staten skulle klara av de växande utgifterna. Beskattningen och näringarna måste reformeras, vilket i praktiken betydde en utveckling av städernas administration och grundandet av nya städer. Sverige måste målmedvetet exportera järn, koppar och tjära, ta ut fabrikat- och produktskatter samt praktisera en ny sorts jordbrukspolitik. Kanslerns planer förverkligades till en del, och för stadsväsendet var 1600-talets första årtionden förmodligen den mest fruktbara perioden före industrialiseringen på 1800-talet. Beträffande vissa exportprodukter nådde Sverige under stormaktstiden tidvis en monopolställning på den europeiska marknaden, och tillverkningsskatter och tullar bringade in betydande extra inkomster i statskassan. I sin favorisering av högadeln sålde Oxenstierna kronans jordskatter mot en engångsersättning, vilket var katastrofalt när kronans säkra skatteinkomster kollapsade.


 

Sin egen ekonomi vårdade Oxenstierna exemplariskt. Hans förläningar var väl skötta och som länsherre behandlade han sina underlydande väl. Stommen i hans förläningar utgjordes av Kimito friherreskap i Egentliga Finland, som han fick i förläning 1614, och Södermöre grevskap i Småland 1645. Dessutom fick han stora förläningar och lantegendomar i Livland och Estland. Endast greve Per Brahe var innehavare av större förläningar än Oxenstierna.


 

Största delen av Oxenstiernas inkomster kom från avkastningen på förläningarna. Som industriidkare var Oxenstierna ett föredöme för andra adliga, och i Kimito försökte man få många olika industriföretag att bära sig. På förläningen prövade man på 1620- och 1630-talen ett småbränneri efter preussisk modell, men projektet måste slutligen läggas ned som starkt förlustbringande. På samma sätt gick det med saltkokeriet som uppfördes på 1640-talet, medan sågverken från friherreskapets allra första skede var i drift långt in på 1600-talet. Tegelfabriken från början av 1640-talet var för sin del ett av de få verkligt lönsamma industriföretagen hos de stora förläningarna i Finland. Oxenstiernas förläningar stod under strikt kontroll av ägaren. De utvecklades ofta med kraft och stora mängder kapital, vilket de skattelättnader och andra privilegier som adeln åtnjöt, bidrog till.


 

Oxenstiernas tankar om statsförvaltningen och näringslivet har haft en långvarig effekt både i Sverige och i Finland, delvis ända fram till våra dagar. Fastän han på 1620- och 1630-talen vistades långa tider utanför rikets gränser, kunde han påverka skeendena i hemlandet. Oxenstiernas inflytande avtog dock mot slutet av hans liv, då drottning Kristina började regera mer självständigt. Att nya vindar blåste kändes tydligt när en av kanslerns gamla skyddslingar, Johan Adler Salvius, övertog positionen som främste rådgivare till drottningen från Oxenstierna, som dock förblev chef för kansliet. Först efter Salvius död 1652 återfick kanslern sitt gamla inflytande, men då var han redan en gammal och sjuk man. Oxenstierna verkade trots det som kansler ända till sin död 1654, vilken inträffade kort efter det att Kristina avsagt sig tronen.


 

Axel Oxenstierna hade anammat den gamla adelns synsätt att samhälleliga förändringar inte var önskvärda, för de kunde undergräva den ömtåliga balansen i statskroppen. Ändå omgestaltades riket som följd av hans verksamhet på en anmärkningsvärt kort tid. Kanslern höll ändå fast vid de attityder han ärvt från sina förfäder, vilket visade sig bland annat i hans hållning mot uppkomlingar. Han ville inte att hans släktingar skulle stå i någon närmare kontakt med nyadeln eller med frälseätter som flyttat till Sverige från utlandet. Äktenskap borde enligt kanslern ingås inom aristokratins egen krets. Kanske döljer sig just däri en viktig bakgrundsfaktor till utslocknandet av den grevliga Oxenstierna af Södermöre: 1648 skapades en räcka tunga ”dynastiska” allianser, när de två högsta ätterna inom aristokratin, Oxenstierna och Brahe, sammanlänkades genom två äktenskap. Äktenskapet mellan Axel Oxenstiernas äldste son Johan Oxenstierna och grevinnan Margareta Brahe blev barnlöst. Erik Axelsson Oxenstiernas sonson Carl Gustaf Oxenstierna stupade ogift i Karl XII:s styrkor i Polen i början av 1700-talet. Med detta utslocknade den grevliga ätt som härstammade från Axel Oxenstierna, och några år senare förlorades även den stormaktsställning som delvis grundade sig på den kloke kanslerns ambitioner.


 

Petri Karonen


 

Axel Oxenstierna, född 16.6.1583 på Fånö i Löt, Uppland, död 28.8.1654 i Stockholm. Föräldrar riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och Barbro Axelsdotter Bielke. Gift 1608 med Anna Åkesdotter Bååt.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling I−XV. Stockholm (1888−1977). Se även: S.A. Nilsson & M. Revera, Oxenstierna, Axel, Svenskt biografiskt lexikon 139. Stockholm (1994). N. Ahnlund, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död. Stockholm (1940); N. Ahnlund, Tradition och historia. Stockholm (1956); J. Ahvenainen, Suomen sahateollisuuden historia (1984); P. Englund, Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm (1989); N. Forssell, Kansliet från Gustav II Adolf till år 1660. Kungl. Maj:ts kanslis historia I. Kansliets uppkomst, organisation och utveckling intill 1840. Uppsala (1935); J. Gardberg, Kimito friherreskap. En studie över feodal läns och godsförvaltning (1935); J. Gardberg, Tidsåldrar och öden intill år 1721, Kimito-bygdens historia I:1 (1944); C.A. Hessler, Gustaf II Adolfs konungaförsäkran. Scandia 1932; M. Jokipii, Suomen kreivi ja vapaaherrakunnat I−II (1956); M. Jokipii, Johan Adler Salvius. Diplomaatti ja sotarahoituksen hoitaja 30-vuotisen sodan aikana. Siitä kuusta kuuleminen. Jorma Ahvenaiselle omistettu juhlakirja (1990); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla (1600−n. 1680) (1961); L. Niléhn, Peregrinatio academica. Det svenska samhället och de utrikes studieresorna under 1600-talet. Lund (1983); S.A. Nilsson, Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna. En studie i maktdelning och dess alternativ. Scandia 2/1996; S. Norrhem, Uppkomlingarna. Kanslitjänstemännen i 1600-talets Sverige och Europa. Umeå (1993); P. Renvall, Ruotsin vallan aika. Suomen kansanedustus-laitoksen historia 1 (1962); N. Runeby, Monarchia mixta. Maktfördelningsdebatt i Sverige under den tidigare stormaktstiden. Stockholm (1962); P. Suvanto, Wallenstein und seine Anhänger am Wiener Hof zur Zeit des zweiten Generalats 1631−1634 (1963); P. Suvanto, Die deutsche Politik Oxenstiernas und Wallenstein (1979); R. Swedlund, Grev- och friherre-skapen i Sverige och Finland. Donationerna och reduktionerna före 1680. Uppsala (1936); W. Tham, Axel Oxenstierna. Hans ungdom och verksamhet intill år 1612. Stockholm (1935); W. Tham, Den svenska utrikespolitikens historia I:2. 1560−1648. Stockholm (1960); G. Wetterberg, Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid 1−2. Stockholm (2002).


 

BILDKÄLLA. Oxenstierna, Axel. Kopparstick: J. van der Heyden. Museiverket.