Gabriel Bengtsson Oxenstierna har i den svenska historieskrivningen hamnat i skuggan av sina berömda kusiner Axel och Gabriel Gustafsson Oxenstierna. I den finländska historieskrivningen ansåg man länge att Oxenstierna inte hade någon större betydelse trots att han var generalguvernör i Finland 1631–1633. Gabriel Oxenstierna, den förste greven av Korsholm och Vasa, har dock genom sina förvaltningsåtgärder lämnat rikligt med spår i landets historia.
Gabriel Bengtsson Oxenstiernas eftermäle har inte varit positivt. Han ansågs inte speciellt kompetent att sköta ärenden på riksnivå. T.o.m. kusinen och namnen Gabriel Gustafsson Oxenstierna skrev 1635 till sin bror Axel att utnämningen av Gabriel Bengtsson till skattmästare i drottning Kristinas förmyndarregering hade varit ett stort misstag. Enligt Gabriel Gustafsson var Gabriel Bengtsson oförmögen att ta ansvar och dessutom strävade han bara efter att förbättra sin egen ställning. Även de uttalanden som berör Gabriel Bengtssons verksamhet i Finland har i bästa fall varit neutrala. Den tidigare bedömningen har åtminstone delvis varit befogad.
Gabriel Bengtsson Oxenstierna tilldelades under 1620- och 1630-talen ett stort antal diplomatiska uppdrag. Som brukligt var inom släkten hade Gabriel studerat och länge vistats i utlandet. Han hade däremot ingen erfarenhet av att sköta rikets finanser; utnämningen till skattmästare gjordes nästan uteslutande på politiska grunder. Oxenstierna styrde tillsammans med sina mer synliga kusiner riket under förmyndarregeringen. Efter att drottning Kristina själv tillträtt tronen 1644 förflyttades han för en treårsperiod till Livland som generalguvernör. År 1652 ”befordrades” han till riksamiral trots att han inte hade någon som helst erfarenhet av flottans verksamhet. Inom centraladministrationen och inrikespolitiken användes han ofta som en spelpjäs som vid behov kunde nyttjas i olika situationer. Oxenstiernas betydelse på riksnivå var inte särskilt stor.
I den östra riksdelen var situationen åtminstone delvis annorlunda. År 1631 utnämndes Oxenstierna till generalguvernör i Finland. Detta skedde under en tid då riket befann sig i en svår ekonomisk och militär situation. Man hoppades på att förflyttningen av Oxenstierna till Finland skulle effektivera skatteuppbörden och värvningen av soldater i den östra riksdelen. Generalguvernören utförde i allmänhet sitt uppdrag väl.
Under sin guvernörstid utvecklade Oxenstierna krigs- och skatteväsendet. Han var ändå knappast någon förnyare: initiativet till många av reformerna hade tagits antingen redan under Nils Bielkes tid, eller så var de ett resultat av de planer Axel Oxenstierna gjort upp. Samtidigt lyssnade generalguvernören till allmogens klagomål och strävade efter att rätta till missförhållanden. Att nå en överenskommelse om t.ex. utskrivningen i Finland visade sig vara en svår uppgift i och med att Finland överhuvudtaget inte var representerat vid 1632 års riksdag.
Oxenstierna förbättrade administrationen och rättsväsendet i Åbo och Viborg, som var de mest betydande städerna i Finland. Han hade särskilt stort inflytande på residensstaden Åbo. År 1632 valdes på hans order alla de mer betydande ämbetsmännen: borgmästarna, rådmännen, kämnären och stadsskrivaren. Genom dessa åtgärder stärktes kronans kontroll betydligt. Av allt att döma betraktade inte stadsborna detta som något negativt eftersom man inte funnit några bevarade klagomål.
Rådstugurättens arbetsmängd ökade, och på sommaren 1633 lade man för Oxenstierna fram ett memorial i tio punkter där rådsmedlemmarna beklagade sig över att de blev tvungna att sammanträda dagligen utan rimlig ersättning. Därför anhöll magistraten om en regelbunden årslön, vilket åtminstone delvis förverkligades 1635. Även senare var Oxenstierna mycket intresserad av att utveckla administrationen i städerna, vilket framgår av de planer som senare uppgjordes för Vasas del.
Drottning Kristina gav 1651 Oxenstierna grevskapet Korsholm och Vasa i förläning. Efter en utvidgning som skedde följande år kom förläningen att omfatta Korsholms och Lillkyro socknar i sin helhet, en stor del av Storkyro socken och Vasa stad. Åtminstone en del av Vasa upphörde att vara förläning samma år som Oxenstierna avled, då en fjärdedel av staden återbördades till kronan genom den s.k. fjärdepartsräfsten. Förhållandet mellan Vasa och dess omgivningar, som alltså fortfarande var en del av förläningen, gjorde att grevens representanter allt emellanåt även förekom i staden.
Oxenstiernas förläning var ett av de största grevskapen i det ”egentliga riket”, d.v.s. bortre Kexholms län och de erövrade besittningarna borträknade. I fråga om mantal och beskattning placerade den sig på femte eller sjätte plats. Oxenstierna hade i praktiken länge styrt detta område eftersom han från 1632 hade innehaft Korsholm och en del av Storkyro.
Greve Oxenstierna intresserade sig personligen för välståndet i området och inspekterade själv sin förläning sommaren 1651. Han fäste särskild uppmärksamhet vid att utveckla staden Vasa. Med sina memorial om hur administrationen, rättsväsendet och framför allt stadens inkomster skulle utvecklas framstår Oxenstierna som den länsinnehavare i Finland som fäst störst uppmärksamhet vid dessa frågor. Även om Vasa redan därförinnan regerats väl så bidrog tiden som grevskap till stadens blomstring.
Oxenstierna utvecklade jordbruket och boskapsskötseln bl.a. genom att importera renrasig boskap till Korsholms gård och plantera nya växter. På industrins område riktade han sin uppmärksamhet särskilt mot salpeterbruket i Voitby. Bruket producerade snart rikligt med salpeter och krut.
Oxenstierna var även intresserad av de religiösa frågorna i grevskapet. Han ansåg det vara en självklarhet att länsinnehavaren hade patronatsrätt vid kyrkoherdetillsättningar. Denna inblandning i utnämningen av präster har att göra med ett av de fenomen som var utmärkande för 1600-talet, nämligen nätverken mellan patronus och klient. Precis som de övriga makthavarna vid denna tid skapade Oxenstierna ett klientnätverk. Systemet fungerade även inom prästerskapet, också om skyddslingarna i allmänhet hade uppdrag inom civiladministrationen. Trots detta var Oxenstiernas kraftiga ingripanden vid utnämningen av präster ovanligt omfattande. Detta är ett tecken på att han hörde till kärnan av styrande personer i riket.
Av Oxenstiernas brevväxling framgår att han hade ett stort antal klienter. Botvid Höök, som var hopman (grevens närmaste man) i grevskapet 1651–1680, var kanske den främste av de adelsmän som innehade ämbeten i Finland under denna tid. Det var Hööks förtjänst att man kunde behålla kontrollen även under de kriser som uppstod i förhållandet mellan greven och hans undersåtar.
Oxenstiernas namn väcker ofta negativa associationer, och han har bl.a. beskyllts för att ha varit girig. För hans tid i Finland är dessa uppfattningar åtminstone delvis befogade, men problemen har även överdrivits. Oxenstierna är ändå säkerligen en av de hårdast kritiserade högadliga personerna under denna tid.
Greven började kort efter att han mottagit sin förläning sträva efter att förändra beskattningen av bönderna så att den skulle passa honom själv bättre. Förläningen var betydande och omfattade bl.a. Korsholms gård, som var ovanligt stor för finska förhållanden. Gården krävde mycket extra arbetskraft, och Oxenstierna planerade därför att omvandla beskattningen av bönderna till dagsverken på gården. Det är möjligt att han på något annat håll i Finland skulle ha kunnat förverkliga sina planer utan motstånd, men inte i Österbotten, där man vid denna tid upplevde den första ”tjärboomen”. Tjärhandeln gav bönderna stora extrainkomster, vilket gjorde att de ville betala sin skatt i pengar och i stället använda den lilla arbetskraft som fanns till att tillverka ”det svarta guldet”. Nästan överallt utom i Österbotten omvandlades dagsverken och beskattning in natura till penningskatter, men greven av Korsholm och Vasa ville alltså göra tvärtom.
När drottning Kristina förlänade Oxenstierna grevskapet hade hon uttryckligen betonat att länsinnehavaren inte fick höja skatterna eller införa nya avgifter, men Oxenstierna krävde genast att en extra och illegal skatt skulle bekosta hans första inspektionsresa. I vanliga fall utskrevs hälften så många av adelns underlydande som av de övriga bönderna till soldater. Oxenstierna ansåg däremot att de män som sparats 1653 skulle sändas till Sverige för att arbeta på grevens herrgårdar. Ett sådant förfarande var högst ovanligt.
I början försökte bönderna vädja direkt till greven för att han skulle åtgärda missförhållandena och avlägsna de direkta olagligheterna. När detta inte hjälpte beklagade sig undersåtarna i grevskapet direkt för kungen. De lyfte särskilt fram den olagliga beskattningen i hopp om att förläningen skulle dras tillbaka till kronan. Karl X Gustav överlät till greven att undersöka saken, som sedan behandlades på hösttinget 1656. Böndernas klagopunkter konstaterades en efter en vara obefogade, och bönderna erkände själva att en del av dem var felaktiga. I samband med senare konflikter lyckades bönderna emellertid få kungen på sin sida, vilket visar att grevens handlingsutrymme inte var helt oinskränkt.
Gabriel Bengtsson Oxenstierna och hans hustru Anna Banér fick sammanlagt nio barn som levde till vuxen ålder, sex döttrar och tre söner. Det mest kända barnet är kanslipresidenten och diplomaten Bengt Oxenstierna. Han var en av de få högadliga män som lyckades bibehålla sin ställning även under Karl XI:s och Karl XII:s envälde.
Petri Karonen
Gabriel Bengtsson Oxenstierna, född 18.3.1586 på gården Lindholmen i Strö i Västergötland, död 12.12.1656 i Sollentuna. Föräldrar Hertig Karls rådgivare, friherren till Eka och Lindö Bengt Gabrielsson Oxenstierna och Sigrid Gustafsdotter av ätten Tre Rosor. Gift 1610 med Anna Banér.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Oxenstiernska samlingen, Svenska Riksarkivet; Åbo Rådstugurätts protokoll 1631−1635. Vasa rådstugu- och kämnerrätts protokoll 1651−1675, Riksarkivet. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling II:3:1. Gabriel Gustafsson Oxenstiernas bref 1611−1640. 2. Per Brahes bref 1633−1651. Stockholm (1890). B. Asker, Officerarna och det svenska samhället 1650−1700. Uppsala (1983); A. Halila, Suomen kaupunkien kunnallishallinto 1600- luvulla (1942−1943); A. Halila, Gabriel Pentinpoika Oxenstierna ja Vaasan kaupunkihallinto. Historiallinen arkisto 50 (1944); A. Halila, Piirteitä Suomen kreivi- ja vapaaherrakuntien kaupunkien hallinto-politiikasta. Historiallinen aikakauskirja 1946; I. Hammarström, Kronan, adeln och bönderna under 1600-talet. Några problemställningar. Historisk tidskrift 1964. M. Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat I−II (1956−1960); P. Karonen, Kämnerin-oikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620−1660) (1994); P. Karonen, ”Raastuvassa tavataan”. Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana (1995): E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla (1600–n. 1680) (1961); A. Luukko, Etelä-Pohjanmaan historia III. Nuijasodasta isonvihaan (1945); A. Luukko, Vasa stads historia I. 1606−1821 (1972); C.T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare. Stockholm (1865); T.T. Rinne, Nikolaus Holmius, Vaasan kirkkoherra 1629−1633. Kytösavut VII (1956); R. Swedlund, Grev- och friherreskapen i Sverige och Finland. Donationerna och reduktionerna före 1680. Uppsala (1936); J. Wilmi, Isäntäväet ja palvelusväen pito 1600-luvulla ja 1700-luvun alkupuolella. Taloudellispohjainen tutkimus Turun ja Porin sekä Pohjanmaan läänien maaseudulla (1991); K. Ågren, Rise and Decline of an Aristocracy. The Swedish Social and Political Elite in the 17th Century. Scandinavian Journal of History 1976.
BILDKÄLLA. Oxenstierna, Gabriel Bengtsson. Porträtt. Museiverket.