BIELKE, Nils 

(1569–1639) 

Riksråd, generalguvernör 

Nils Bielke var Finlands första generalguvernör. Under svåra förhållanden strävade han att utveckla rikets östra halva. Bielke har inte uppskattats lika mycket för sin verksamhet som den några årtionden senare verksamme generalguvernören Per Brahe, trots att många av de reformer denne genomförde ursprungligen hade igångsatts av Bielke. En orsak till att hans insats förtigits torde bero på att hans uttalanden om finnar och Finland inte var lika smickrande som Brahes. I Sveriges historia har Nils Bielke hamnat i skuggan av Axel Oxenstierna, fastän han var en av rikets mest betydande ämbetsmän.

Den högadliga släkten Bielke hade redan under århundraden innehaft viktiga befattningar av olika slag. Efter reformationen hörde Nils Bielke till de första bland adeln som vid sidan av praktisk erfarenhet eftersträvade akademisk lärdom; inom släkten Bielke fanns det också tidigare exempel på detta. Inte ens tjugo år fyllda reste han i sin några år äldre bror Svantes spår till universitetet i Rostock i slutet av 1580- talet. Några år senare fortsatte resan ända till Venedig. Brödernas vägar gick också senare i samma riktning för efter sina  peregrinationer sökte bägge sig i hertig Karls, senare Karl IX:s, tjänst. 

Så länge Karl IX levde gjorde Bielke tämligen ringa väsen av sig, och i litteraturen har han stundom framställts som en viljelös medhjälpare till Karl. I ljuset av händelserna under 1590-talet och början av 1600-talet förefaller denna uppfattning till en viss del befogad: Bielke var bl.a. med om att döma Sigismunds anhängare till döden, bland dem sina egna nära fränder. Under denna tid kom dock också mången annan adelsman i en motsvarande besvärlig mellanställning. Bielke var otvivelaktigt en Karls gunstling som tilldelades ett stort antal förtroendeuppdrag. Hans uppgifter var ovanligt omfattande. Förutom i anslutning till skatteuppbörd, rättskipning och krigsmakten, användes han ofta även i diplomatiska uppdrag. 

I den svenska historieforskningen har man inte ansett Bielke vara någon lysande administrativ förmåga, men det ansvar han gavs visar att han åtnjöt stort förtroende. Sin egen andel i framgången hade naturligtvis också hans börd och äktenskap; på mödernet var han en Sparre och hans maka var Ingeborg Oxenstierna. Man känner inte heller till några klagomål enligt vilka Bielke skulle ha misslyckats i skötseln av sina ofta besvärliga uppgifter. Han var ett av de få universitetslärda riksråden hos Karl IX, vilket torde ha inverkat på mängden av och kvaliteten hos hans arbetsuppgifter. Bielkes uppgifter, bl.a. övervakningen av den andra uppbörden av Älvsborgs lösen, var sådana att han inte skulle ha klarat av dem utan egen stark vilja och karaktär. I samma riktning pekar hans insatser i Finland. 

För Nils Bielke var Finland redan tidigt en bekant trakt, eftersom han besökte rikets östra del vid tiden för 1590-talets slutuppgörelse. År 1599 var han med om att döma hertig Karls motståndare både i Viborg och Åbo. Bielke och Tönne Göransson stannade hösten 1599 i Åbo, och hertigen, som blivit Sveriges regent, befullmäktigade dem att å hans vägnar lyssna till allmogens klagomål. Bielke fick även rätt att utfärda lejdebrev, d.v.s. tillstånd att fritt infinna sig för att dömas och att efter domen ha rätt att utan hinder avlägsna sig, ett tecken på stort förtroende, då det i allmänhet var endast regenten som hade rätt att utfärda lejdebrev. År 1612 sändes Bielke till Finland för att få de finska ständernas bekräftelse på Gustav II Adolfs regentförsäkran och adelns privilegier, samt för att motta finnarnas trohetsed till den nye kungen. 

Bielke var sålunda på grund av sin erfarenhet ett utmärkt val – troligtvis det bästa möjliga – för att leda reformerna i Finland. I bakgrunden fanns en på 1620-talet tilltagande önskan att den östra riksdelen skulle bidra med en större del av kronans då ständigt växande militära utgifter. Situationens allvar framgår av att Bielke var hela rikets första generalguvernör. 

Bielkes verksamhetsområde omfattade hela Finland, Österbotten undantaget. Han kom till Finland för att verkställa ett omfattande reformprogram, vars centrala delar berörde skatte-, rätts- och krigsväsendet. Generalguvernören flyttade till Åbo, där han 1623 grundade rikets andra hovrätt och själv åtog sig att verka som dess första president. Till sin hjälp fick han därtill ett generalguvernörskansli, som blev centrum för förvaltningen. Förenandet av generalguvernörens och hovrättspresidentens ämbeten var unikt. Bielke hade verkligen mycket makt. Han kunde inverka på sakernas gång både på administrativ och juridisk väg, och han var inte sen att göra så. Bielke framstod som en slags vicekung i Finland. Av egen vilja avstod han senare från uppdraget som hovrättspresident. Efter detta har den högsta förvaltningen och rättsväsendet inte anförtrotts samma person. 

För Finlands utveckling var Bielke en banbrytare, den som sist och slutligen förankrade en förvaltningsapparat av modern typ i landet. Detta ägde inte rum utan problem, då Finland fortfarande var illa medfaret efter krisen på 1590-talet. Generalguvernörens mål var att smälta samman för Finland egenartade seder med seder och bruk som blivit förhärskande i Sveriges centrala delar. Bielke genomförde alltså i hög grad ett politiskt enhetsverk som planerats i Stockholm. Själv var han inte alla gånger mannen bakom de nya lösningarna, utan de härstammade från Axel Oxenstiernas skrivbord. Bielke insåg hur svårt det var för en svenskspråkig att klara sig i huvudsakligen finskspråkiga trakter, och han beklagade sig också ofta över sina bristande språkkunskaper. 

Bielkes uppgifter var alltför mångahanda och omfattande för att kunna behärskas av en man. Han strävade dock ihärdigt efter att utveckla sitt förvaltningsområde, och från första början intresserade han sig förutom för världsliga ting också för kyrkans angelägenheter. En uppfattning om generalguvernörens vidsträckta maktbefogenheter ger hans installation av Åbobiskopen Isaac Rothovius i dennes ämbete 1627. Många av Bielkes åtgärder i kyrkliga frågor rörde brott och bestraffning. Han önskade dra en gräns mellan den världsliga och den kyrkliga domsrätten, och agerade sålunda framför allt som hovrättens president. Generalguvernören strävade med alla medel att utrota sådana andliga seder som han ansåg olagliga, exempelvis prästernas privata skriftningsresor, under vilka de samtidigt drev in skatter och njöt rik förplägnad. I detta ärende vände sig Bielke mot en gammal tradition, och hans förbud efterlevdes inte. 

Bielkes resoluta agerande inom rättskipningen på 1620-talet fick folket och ämbetsmännen att förstå att lagarna måste följas. Sålunda upphörde t.ex. de tidigare så allmänna enskilda förlikningarna mellan målsägandena i fråga om brott mot liv i Finland helt i början av 1620-talet. Bielke dundrade med sådan kraft att förlikningarna verkligen upphörde, i motsats till vad fallet var i Sverige. I grova brottmål förändrades rättskipningen, och man följde lagen mera noggrant än tidigare. Länge efter sin död var Bielke i folkmun känd som den ”hvilken betagit här i landet alt öfvervåld”. Bielkes mest bestående insats gäller rättskipningen, och av allt att döma var han också själv intresserad av att utveckla rättsväsendet. 

Under Bielkes tid ingrep man för första gången med strama tyglar i lokalsamhällets liv. Speciellt stadsväsendet – framförallt i Åbo och Viborg – övervakades noga. Bielkes spår framträder bl.a. i hans val av ämbetsmän; till rådet i residensstaden Åbo utsågs rikligt med män som generalguvernören i praktiken tillförordnade. Han utdelade också skydds- och rekommendationsbrev för olika uppgifter till de övriga ämbetsmännen. 

Bielke blev snart otålig med Finland och finnarna; hans verksamhet mötte kraftigt motstånd. Hans reformer var delvis alltför radikala för att genast kunna godtas. Finland var en ”ond och barbarisk landsort” och Bielke önskade att snart få återvända till det bekanta och trygga Sverige. Han beviljades dock avsked först efter många år, då kriget i Tyskland började fordra allt större ansträngningar och Bielkes krafter inte räckte till för att fylla de nya kraven. Bielke förmådde inte uppbära de skatter som var nödvändiga för att fortsätta kriget, med resultatet att skatteresten växte. Man kan dock inte enbart beskylla generalguvernören för detta; under 1620-talet och i början av 1630-talet var situationen rätt kritisk i hela riket på grund av de omfattande krigen. Bielkes arbetsbörda var för tung för en åldrande man. Hans till regeringen riktade yttrande, enligt vilket han anförtrotts ”mera än man kan bära, som landshövding, president, ståthållare och i kammarärenden” var inte ett uttryck för sedvanlig självömkan utan i full överensstämmelse med verkligheten. De generalguvernörer som senare utnämndes till motsvarande uppdrag, Gabriel Bengtsson Oxenstierna och Per Brahe, hade en större tjänstemannakår till sitt förfogande och de kunde därtill använda sig av Bielkes uppgifter om Finland. 

Nils Bielke var en av kronans bästa ämbetsmän under början av 1600-talet. Han var ingalunda en medlöpare eller i avsaknad av egen vilja; hans verksamhet och hans skarpt formulerade brev ger snarare motsatt bild av honom. Bielke var framförallt en praktisk ämbetsman som insåg betydelsen av boklig lärdom. Sålunda verkade han 1630 ihärdigt för grundandet av Åbo lyceum, som tio år senare omvandlades till Åbo akademi. Också för sina efterkommande poängterade Bielke vikten av lärdom: alla hans söner studerade åtminstone vid Uppsala universitet, och några av dem företog långa peregrinationsresor till Mellan- och Sydeuropa. 

Petri Karonen 

Nils Sturesson Bielke, även Bjelke, född 5.11.1569 på Hörningsholm i Södermanland, död 17.12.1639 på Salsta i Uppland. Föräldrar riksrådet Ture Persson Bielke och Sigrid Svantesdotter Sture. Gift 1605 med Ingeborg Oxenstierna. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anthoni, En dödsdom på Viborgs slott den 26 sept. 1599. Historisk tidskrift för Finland 1937; E. Anthoni, Konflikten mellan hertig Carl och Finland. Avvecklingen och försoningen (1937); B. Asker, Officerarna och det svenska samhället 1650−1700. Uppsala (1983); T. Berg, Johan Skytte. Hans ungdom och verksamhet under Karl IX:s regering. Stockholm (1920); Y. Blomstedt, Kuninkaallisen Majesteetin Oikeus Suomessa. Turun hovioikeus 1623 31/10 1973 Åbo hovrätt (1973); S. Heininen, Lehtorikapitulista professorikapituliksi 1604−1721. Turun tuomiokapituli 1276−1976 (1976); P. Karonen, Kämnerinoukeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620−1660) (1994); A. Korhonen, Hakkapeliittain historia I. 1617−1625 (1939); A. Korhonen, Eerikki Antinpoika. 1953; W.G. Lagus, Åbo hofrätts historia intill den 12 Nov. 1823 (1834); E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla (1961); E. Lehtinen, Piirteitä Suomen hallinnosta vv. 1619−1623. Historica I (1962); P. Lempiäinen, Rippikäytäntö Suomen kirkossa uskonpuhdistuksesta 1600-luvun loppuun (1963); K.R. Melander, Kuvaus Suomen oloista vuosina 1617−1634 I (1887); M. Parvio, Isaacus Rothovius, Turun piispa (1959); M. Parvio, Canon ecclesiasticus. En latinska utgåva av Laurentius Petris kyrkoordning (1966); S. Petrén, Kungl. Maj:ts och rikets Svea hovrätt. Ur dess historia 1614−1654. Stockholm (1964); W. Tham, Axel Oxenstierna, hans ungdom och verksamhet intill år 1612. Stockholm (1935). 

BILDKÄLLA. Bielke, Nils. Oljemålning: A. Smith (kopia). Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4867-1416928957473

Upp