Den mångsidiga konstnären Carl Bengts från Närpes gjorde en märklig karriär. Han var bondson och blev tidigt en flitig tecknare och målare. Genom sin vistelse hos Gallen-Kallela inspirerades han till entusiasm för folkkulturen, för Kalevala och för det finska språket.
Få av Finlands konstnärer har som Bengts återgett omedelbara synintryck i måleri alla prima. Nästintill virtuost skildrar han framför allt bondesamhället, det odlade landskapet, människor i arbete och familjeliv i olika miljöer. Hans folklivsskildringar och vyer från Kristinestad präglas av inlevelse och känsla för ljusdunkel.
Efter studier vid Konstföreningarnas skolor i Helsingfors och Åbo kom han i kontakt med Gallen-Kallela, som han snart började betrakta som sin läromästare. Tecknandet var å andra sidan för Bengts vägen ut ur sannolika begränsningar av den egna konstnärsrollen. Sommaren 1904 då hans goda vän, folkmusikforskaren Otto Andersson, tecknade upp spelmansmelodier i södra Österbotten, följde Bengts med för att finna intressanta folklivsmotiv. Vid detta tillfälle tillkom hans återgivning av spelmannen Penik-Josip, Josef Krokbäck i Lappfjärd, som är ett av de mest kända porträtten av gamla byspelmän. Senare samarbetade han med Gabriel Nikander i liknande dokumentationsarbete.
Tecknaren Bengts briljerade i planeringen av ambitiösa byggnadsverk och monument. En stor del av charmen finns i dimensioneringen, som ibland är minst sagt kolossal; hans visioner vittnar om hängivenhet och kraftfull fantasi. Kalevala som inspirationskälla i skapandet av den nya nationens identitet kan inte överskattas. Bengts uppger att han redan 1900 tänkte sig ett folkdiktens mausoleum i Karelen. Han assisterade Gallén vid arbetet på monumentalmålningarna för världsutställningen i Paris 1900.
Det var i anslutning till Kalevala och senare till nationalitetstanken som Bengts utförde sina märkligaste arkitekturutkast. Han engagerade sig senare i den planering som Eliel Saarinen utförde på beställning av Kalevalasällskapet 1921. Avsikten var att skapa en grandios vagga för folkkultur, folkdiktning och konst.
Bengts gifte sig 1906 med Erika Mäkinen, och finskan blev hans hemspråk. Familjen bodde på olika håll i landet, senare varaktigt i Jyväskylä. Trots sin kärlek till den finska kulturen förblev han i dess krets en särling och hans finska språkkunskaper förblev ofullständiga.
I Jyväskylä fascinerades Bengts av den planering som var aktuell för Harju, åsen intill staden, och som i praktiken resulterade i ”Neron portaat” (Geniets trappor), ritade av Gunnar Wahlroos efter en idé av Toivo Salervo. Bengts ritade ambitiösa utkast för området, konstmuseer, terass- och trappformationer. Han utgår här ofta från klassiska förebilder, förmedlade av nyklassicistiska tillämpningar i Centraleuropa. Han ritade även stiliga fasader för affärshus i Jyväskylä. Elegant varierar han utkast med både rund- och spetsbågar. Bengts behärskade även svåra perspektiv i sina bilder med naturlig träffsäkerhet.
En idé av högt siktande innebörd utvecklade Bengts i planerna på ett gigantiskt byggnadsverk för Finlands hjältehistoria och traditioner. I ett slags revanschstämning tänkte han sig en skattkammare av porträttstoder, konstverk, minnessaker och dokument, som skulle insamlas i ett delvis underjordiskt Urhojen kumpu (Hjältarnas kulle). Byggnaden skulle täckas helt av mull, granar odlas på den, så att hela byggnadsverket skulle döljas och falla i glömska. En vacker dag i en avlägsen framtid skulle alltsammans återupptäckas av generationer som skulle inse att det grandiosa arvet bör ingå i ett storslaget Urhojen Temppeli.
En liknande entusiasm formulerade Bengts i ett utkast till Finlands frihetstempel, som man omedelbart efter krigsslutet 1918, i Mannerheims närmaste krets, hade för avsikt att bygga som monument över det vita Finlands seger. Bengts tempelinteriör tar fasta på suggestivt placerade porträttbyster på höga piedestaler. I en intervju i tidningen Vaasa 1933, där han uttalar sig om monumentet och sina egna utkast, omfattar han idén om ett mausoleum, ett gigantiskt allkonstverk, och påpekar att även Gallen-Kallela önskade ett sådant. För övrigt ger han en känga åt den dåtida konstens dominerande inriktning.
Bengts uppgav att hans intresse för gamla kulturer, särskilt den egyptiska, väcktes på Louvren. Intressanta paralleller till Bengts tempelutkast finns i Étienne Louis Boullées arkitektoniska visioner, t.ex. det klotformade monumentet över Isaac Newton (1784). Det är möjligt att Bengts under sin Parisvistelse stiftade bekantskap med Boullées arkitektur. Båda använder klot och sfärer som utgångspunkt för exteriörer och interiörer. Bengts accentuerar enkel symmetri och centralitet och kombinerar i sin tur pyramiden och det klassiska formspråket med jugendmotiv.
En högst personlig och egen variant av klotmotivet utformar Bengts i en teckning av en enorm byggnad, där ett klot halverats och ett suggestivt uterum skapas mellan halvsfärerna. Bengts berättar att när han vid en diskussion delgav Gallén en storstilad plan ”så blev den dödad igen till en tid”.
Bengts relation till Gallen-Kallela är högst komplicerad. Bengts uppgav att han djupt ångrat att han lät mästaren locka honom till Paris där han efter förbrukat stipendium måste svälta i en vecka innan han fick pengar från Närpes. När Bengts 1928 vistades i Gallen-Kallelas sällskap i Korpilahti tycks de ha förenats av att göra gemensam sak i front mot den nya konsten och för återupplivandet av rökpörteskulturen. Konsthistorikern Onni Okkonens referat av vistelsen vittnar om översittarfasoner hos mästaren och servilitet hos lärjungen. I sin gripande kondoleans till änkan Mary efter Gallen-Kallelas bortgång, lovordar Bengts den gemensamma kampen mot vad han betecknar som funkis och kommuniststilar: ”huru jag än målade så fick jag ej andra drag med min pensel, än min stora Mästares drag, eller Väinämöinens – så pass att jag måste kasta penslarna den dagen, försökte flera gånger men allt samma sak”.
Bengts konst får sin inriktning av de kämpande ingredienserna i hans tankevärld, ett myller av fosterlandskärlek, entusiasm för det finska språket och folkdiktningen, av samtidigt både storvulen och undergiven hjälteromantik. Som manuskript efterlämnade han även en uppslagsrik och praktiskt orienterad betraktelse över arkitekturens historia. Han tillämpar klimatläran och angriper penninghungern som orsak till maktmissbruk och kulturförfall.
Bengts konstnärliga insats som iakttagare av folkliv är gripande. Väl medveten om sina tillkortakommanden i det praktiska livet och karriären förmedlade han med självinsikt och stolthet en tanke till den yngre brodern Oscar, som då yppat egna konstnärsdrömmar: ”Målare finnes i överflöd men ingen som målar våra motif.”
Dan Holm
Carl Johan Bengts, född 2.4.1876 i Närpes, död 10.10.1934 i Jyväskylä. Föräldrar jordbrukaren Erik Anders Bengts och Anna Kristina Nix. Gift 1905 med Erika Mäkinen.
VERK. Tavastehus konstmuseum; Åbo konstmuseum. Altartavlan i Kivijärvi kyrka. 1931.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Manuskript i Carl Bengts arkiv (privatarkiv), Jyväskylä. Carl Bengts. Ljuset talar. Red. M. Koskimies-Envall & J. Linkamo (2006); O. Okkonen, Akseli Gallen-Kallela, elämä ja taide (1961); H. Tirranen, Suomen taiteilijoita Juho Rissasesta Jussi Mäntyseen. Elämäkertoja (1950); S. Tuomaala, Carl Bengtsin maalaustaide (1990); Vaasa 18.11.1933.
BILDKÄLLA. Bengts, Carl. Foto: Salong Strindberg. Museiverket.