Fanny Churbergs konstnärsbana var kort och stormig. Hon ställde ut i endast ett tiotal år, men åstadkom under denna tid ett landskapsmåleri som hör till det mest särpräglade i Finlands konsthistoria. Churbergs konst var influerad av den tyska senromantiken, men hon var inte någon typisk företrädare för Düsseldorfskolan utan utvecklade ett personligt uttryckssätt. Färgskalan, penselföringen och känslostämningen i hennes målningar är okonventionell och expressiv. Hennes sätt att måla fick ett blandat mottagande. Fanny Churberg var också en ivrig fennoman och kvinnosakskvinna och deltog i grundandet av föreningen Finska handarbetets vänner.
Fanny Churberg växte upp i Vasa, där hennes far Mathias Churberg var lasarettsläkare. Det fanns också två söner i familjen, Waldemar (född 1848) och Torsten (född 1852). Fanny var mycket fäst vid sina bröder; med Waldemar kom hon också sedermera att dela engagemanget för finskhetsrörelsen. Modern Maria dog i lungsot när Fanny var tolv år. Dottern kom att stå fadern, som sägs ha varit högst originell, mycket nära. Det har sagts att barnen ärvde faderns psykiska labilitet, vilket brodern Waldemars öde ansågs vara ett bevis för. I november 1889 sköt Waldemar Churberg plötsligt sin före detta partikamrat professor Jaakko Forsman och fick avtjäna sitt straff på sinnessjukhusfängelset i Kexholm. Fanny Churberg intalade sig dock att brodern utfört dådet vid sina sinnens fulla bruk; allt som pekade mot mental instabilitet förskräckte henne.
Fanny Churbergs intensiva temperament kom till uttryck redan under skolåren i Borgå och Viborg, och hennes intresse för det nationella uppvaknandet påverkades starkt av ett möte med J. L. Runeberg. Hon framhöll senare att det var Runebergs diktning som främst präglat hennes känsla för fosterlandet, och den runebergska världsbilden återspeglas också i hennes landskapsmåleri. Valet av levnadsbana var dock inte självklart för Fanny Churberg, länge konkurrerade musiken och pianot med bildkonsten. Först efter faderns plötsliga död i tyfus 1865, då syskonen flyttade till Helsingfors, började hon målmedvetet ägna sig åt konststudier. Till en början var hon privatelev hos Alexandra Frosterus-Såltin och Emma Gyldén, och vintern 1866–1867 studerade hon för Berndt Lindholm. I Lindholms sällskap reste hon följande höst till Düsseldorf. Lindholm hade redan börjat fjärma sig från Düsseldorfskolans senromantiska ideal, men romantiken passade Churbergs konstnärssinne. I den unge konstnären Carl Ludwig, som hade flyttat från München till Düsseldorf, fick hon också en lämplig lärare – hans berglandskap motsvarade hennes egen ”vilda natursmak”. Fanny Churberg blev också god vän med Ludwigs familj, men de två blev aldrig ett par vilket hans systrar hade hoppats – båda hade intressen på annat håll. Churberg var mycket fäst vid Berndt Lindholm, man trodde rentav att de var förlovade, men hon gifte sig aldrig.
För Fanny Churberg blev den första studievistelsen i Tyskland 1867–1869 givande. Efter den första tidens ensamhet trivdes hon utmärkt, hon reste och såg mycket konst, vilket hon ansåg nödvändigt för en konstnär. Det finns också rikligt med referenser till andras verk i hennes målningar, men de är ofta svåra att upptäcka. Fanny Churberg bearbetade sina intryck så fullständigt att de fogade sig till hennes eget uttryck. Hon tycks inte ha intresserat sig lika mycket för tidens detaljerade realism som för den äldre romantiska konsten, i detta avseende påminner hon om den norske målaren August Cappelen, som också var verksam i Tyskland.
När Fanny Churberg återvände till Düsseldorf hösten 1871 var hon fast besluten att bli konstnär. Hennes mål var att måla som ingen kvinna gjort tidigare. Hon fortsatte som elev hos Carl Ludwig, och under hans ledning målade hon sitt första större verk, ”Sved, landskap från Nyland” (1872), där alla de drag som är så utmärkande för hennes måleri redan förekommer: kraftiga penseldrag, starka, nästan grälla färger, ett utpräglat sinne för kontraster och en vilja att uttrycka kampen mellan naturkrafterna. Fanny Churberg ville ge det finska ideallandskapet en synlig form. Hennes landskap präglas också av fosterländskhet, religiositet och djup personlig känsla för naturen. De är nära besläktade med Runebergs diktning och har ett flertal beröringspunkter med den. Men samtiden såg inte dessa beröringspunkter; man stod oförstående inför det dramatiska och ansåg att Fanny Churberg målade ”så att stickorna stå”. Publikens förhållande till Churbergs konst var kluvet under hela 1870-talet. Hennes summariska sätt att måla, hennes oblandade färger och ”experimentella djärvhet” mötte ingen förståelse, men samtidigt lämnade hennes ”manliga” och särpräglade sätt att måla inte betraktaren oberörd.
Efter fyra vintersäsonger lämnade Fanny Churberg Düsseldorf. Istället styrde hon 1875 till konstens nya hemvist Frankrike. Till en början fann hon i Paris ingen fästpunkt för sin syn på landskapet. Hon målade därför mest stilleben under de första månaderna och landskap först våren 1876. Hennes lärare i Paris var svensken Wilhelm von Gegerfelt, en målare som var särskilt känd för sina snöiga landskap. Från tiden i Paris intog också vinterlandskapen en viktig plats i Fanny Churbergs produktion. Intresset för landskap i månsken och motiv med forsar tilltog, och en förändring mot ett friare och kraftfullare sätt att måla kan skönjas, något som har tolkats som ett inflytande från Gustave Courbets konst. Tydligen tog Churberg också intryck av valörmåleriet och Barbizonskolan, men någon skarp brytning orsakade inte tiden i Paris. Hennes produktion visar överhuvudtaget inte någon tydlig utveckling, hennes måleri består av en ständigt växlande strävan fram och tillbaka. Först i de allra sista landskapen, målade i Hauho sommaren 1880, kan man urskilja en särskild klarhet.
Mot slutet av 1870-talet började Fanny Churbergs konst uppmärksammas trots den oförstående kritiken. År 1877 var hon nära att få andra pris i statens tävling i landskapsmåleri, men lotten avgjorde till förmån för S. A. Keinänen. Två år senare fick hon första pris i den s.k. dukattävlingen. Ändå tycks hennes osäkerhet ha tilltagit mot årtiondets slut, något som förutom av kritiken också kan ha orsakats av de närmaste vännernas skeptiska inställning. Vid återkomsten till hemlandet sommaren 1876 anslöt sig Fanny Churberg till den informella konstnärsföreningen ”sill och potatis”. Medlemmar i föreningen var bl.a. Fredrik Ahlstedt och Jac. Ahrenberg och hans maka. Ahrenberg hade ingen förståelse för Fanny Churbergs fennomani, som han kallade galenskap, och både han och Fredrik Ahlstedt betraktade hennes målningar som ”råa” och omogna experiment. Vännerna, som ideellt och konstnärligt företrädde ett annat tänkesätt, verkade nedbrytande på Fanny Churbergs självförtroende.
Hösten 1880 slutade hon utan motivering plötsligt måla för gott. Den oförstående kritiken har ofta ansetts vara en orsak till att Fanny Churberg slutade måla.
Den främsta orsaken var troligtvis ändå att hon hade drabbats av en allvarlig sjukdom som gjorde henne oförmögen att arbeta under flera år. Sjukdomen har inte kunnat fastslås, men det rörde sig nog inte om arsenikförgiftning orsakad av tapetklister, vilket hon själv trodde. Hon lämnade dock inte konsten helt, utan började i stället skriva konstkritik och blev således en av de få kvinnliga konstskribenterna i Finland på 1880-talet.
Också intresset för traditionellt konsthantverk har ansetts vara en orsak till att Fanny Churberg så plötsligt övergav måleriet. Hon deltog i grundandet av Finska handarbetets vänner och ledde i praktiken föreningens verksamhet under 1880-talet. Hon ritade modeller, gav råd till väverskorna och utförde upplysningsarbete. Handarbetets vänner var för henne ett ideellt projekt, som inte bara främjade finskhetssträvandena utan också kvinnosaken: hon betraktade allmogetextilierna som kvinnornas gemensamma modersmål. Även om Fanny Churberg inte fick samma erkännande som konstnär som hon fick som förnyare av konsthantverket, var konsthantverket knappast en tillräcklig orsak för att överge en lovande konstnärsbana som hon hade förhållit sig så passionerat till, troligast är därför att hon gjorde det av hälsoskäl.
Av vissa av hennes uttalanden kan man dra slutsatsen att det var med tungt hjärta som hon lämnade måleriet, och att både intresset för konsthantverk och konstkritiken som hon skrev för Morgonbladet och tidningen Finland var kompensation, även om hennes betydelse var stor inom bägge områdena. Fanny Churberg anses ha varit konservativ som konstkritiker; under hela sitt liv värdesatte hon de konstnärliga ideal som hon hade tillägnat sig i sin ungdom, men hon var av betydelse för andra kvinnliga konstnärer i och med att hon gärna skrev om deras arbete och ville höja deras anseende.
När Fanny Churberg avled våren 1892 efter två slaganfall var hennes konst redan bortglömd, hon var närmast känd som verksamhetsledare för Handarbetets vänner och som lidelsefull fennoman. Det var först när konsthandlaren Gösta Stenman ordnade en separatutställning med hennes verk 1919 som man upptäckte det radikala i hennes konst; målningarna som tidigare upplevts som råa var nu ”expressiva” och ”moderna”. Hon tycks särskilt ha tilltalat kvinnor, som i henne fann en modig, kämpande och missförstådd föregångare. Det var också två kvinnor, Helena Westermarck och Aune Lindström, som skrev in henne i Finlands konsthistoria. Fanny Churberg är också en av de få kvinnliga konstnärer som konsthistorikerna i Finland har kallat genial, och i dag anses hon vara en av landets mest särpräglade målare.
Riitta Konttinen
Fanny Maria Churberg, född 12.12.1845 i Vasa, död 10.5.1892 i Helsingfors. Föräldrar lasarettsläkaren Mathias Christian Churberg och Maria Ulrika Perander.
VERK. Representerad i Ateneum, Helsingfors; Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse, Helsingfors; Österbottens museum, Vasa; Reitzska stiftelsen, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmusuem, Mänttä; Helsingfors stads konstmuseum; Åbo konstmuseum; Tammerfors konstmuseum. Se även A. Lindström, Fanny Churberg. Elämä ja teokset (1938).
PRODUKTION. Artiklar och konstrecensioner i Morgonbladet och tidningen Finland (se R. Konttinen, Fanny Churberg, 1994).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahrenberg, Människor som jag känt II (1907); Fanny Churberg 1845−1892. Näyttely Pyynikinlinnassa 25.5.−7.8.1988 (1988); F. Ahlstedt, Fanny Maria Churberg, Finska qvinnor på olika arbetsområden. Biografiskt album (1892); R. Konttinen, Fanny Churberg (1994); A. Lindström, Fanny Churberg. Elämä ja teokset (1938); S. Tandefelt, Fanny Churberg (1919); H. Westermarck, Fanny Churberg. Anteckningar om hennes insats i vår målarkonst. Finsk tidskrift 119/1935; H. Westermarck, Tre konstnärinnor. Fanny Churberg, Maria Wiik och Sigrid af Forselles (1937).
BILDKÄLLA. Churberg, Fanny. Foto: Ateljé Charles Riis, 1874. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.