LINDHOLM, Berndt


(1841–1914)


Konstnär


Av de landskapsmålare som framträdde kort efter Werner Holmberg var Berndt Lindholm den viktigaste. Han kan ses som en banbrytare för friluftsmåleriet i Finland och förmedlade övergången från det tyska till det franska landskapsmåleriet. Fastän Lindholm 1876 bosatte sig i Sverige, ville han bli ihågkommen också som en finsk konstnär.

 

På fädernet härstammade Berndt Lindholm från östra Nyland. Farfadern hade varit fältväbel och senare löjtnant i Strömfors. Fadern Otto Berndt Lindholm (1802–1861) hade studerat juridik, blev därefter vicehäradshövding och sedan magistratssekreterare i Lovisa. Där lärde han känna Betty Edberg, fosterbarn till den rike köpmannen Lorentz Henrik Tesche. Fru Tesche var bördig från Göteborg, och Betty var hennes brorsdotter. Otto Berndt Lindholm och Betty Edberg vigdes 1838. Sonen Berndt föddes i Lovisa 1841, som det andra barnet i en syskonskara på fem.


 

Från hösten 1854 undervisades Berndt Lindholm i teckning av Johan Knutson i Borgå. Då familjen våren 1856 flyttade till Åbo, började sonen studera för R.W. Ekman vid stadens ritskola. Följande höst började Lindholm i gymnasiet. Än så länge tänkte han inte allvarligt på en bana som konstnär. Hans närmaste vänkrets i Åbo, bland dem J. J. Wecksell, Walter Runeberg och Fredrik Ahlstedt, rådde honom dock därtill. Avgörande för hans framtida inriktning på landskapsmåleri var hans intryck av Werner Holmbergs tavlor vid Finska konstföreningens utställning i Åbo sommaren 1859.


 

Sin första utlandsresa gjorde Lindholm på en finsk skonare sommaren 1862. Huvudmålet var Köpenhamn, där hans vän Walter Runeberg för tillfället studerade. Då han besökte sin mors hemtrakter i Göte­borg lärde han känna Carolina (Lina) Bohle, som senare skulle bli hans hustru.


 

Lindholm avlade studentexamen 1862. Året innan hade fadern avlidit och modern flyttat tillbaka till Lovisa. Våren 1862 uppehöll sig Lindholm i Helsingfors där han kopierade Werner Holmbergs landskap. Han hade börjat rita på universitetets ritsal, där både Magnus von Wright och Fredrik Cygnaeus uppmanade honom att bege sig till Düsseldorf. Ynglingen tvekade emellertid tills han hösten 1863 bestämde sig för att resa iväg, via Göte­borg.


 

Att teckna av gipser i den düsseldorfska akademins nybörjarklass motsvarade emellertid inte Lindholms förväntningar. Han var även besviken över att Hans Gude, Holmbergs läromästare, inte längre befann sig i staden. Den nye professorn i landskapsmåleri Oswald Achenbach sysslade med färggranna italienska motiv och intresserade sig inte för nordiska landskap. Under sommaren fick Lindholm nog, och i augusti 1864 begav han sig i väg till omgivningarna kring München för att teckna och måla enligt naturen, fastän terminen ännu inte var slut. Till följeslagare och läromästare fick han den unge tyske landskapsmålaren Philip Röth, vars landskapsstudier han beundrade. Efter sin utflykt började Lindholm överge akademin och gick där endast om kvällarna och ritade.


 

Sommaren 1865 målade Lindholm flitigt studier i Lovisa skärgård. På hösten återvände han till Tyskland, denna gång till Karlsruhe, där han under ett läsår studerade för Hans Gude. Även Hjalmar Munsterhjelm följde med, efter att ha genomgått akademin i Düsseldorf. Gude målade nu realistiskt och ägnade sig åt strandmotiv. Han blev Lindholms viktigaste läromästare.


 

Lindholm tillbringade vintern 1866–1867 i Finland. Han delade en tid ateljé med Munsterhjelm i Helsingfors, och de anordnade en gemensam utställning i universitetets ritsal. De två konstnärerna brukar ofta nämnas tillsammans, vilket inte är alldeles befogat, eftersom Lindholm var den konstnärligt överlägsne, och eftersom deras gemensamma tid begränsar sig till en kort ungdomsperiod.


 

Lindholms nästa utlandsresa gick till Paris. Året innan hade han i Karlsruhe fått korn på några franska landskapsmålningar som hade styrt hans intresse i fransk riktning. Hösten 1867 bevistade han världsutställningen i Paris. Besöket kom att bli en vändpunkt, tack vare några flärdfritt och naturligt koncipierade landskapstavlor av den franske målaren François Daubigny. I början av 1869 slog sig Lindholm ner i Paris, där han uppehöll sig fram till sommaren 1870. Somrarna tillbringade han hos sin fästmö i Göteborg.


 

Lindholm blev snart en hängiven anhängare av den franska konsten. Redan 1869 dömde han i ett brev till Emil Nervander ut konsten i Düsseldorf som en efterapning av äldre mästare i kommersiellt syfte. I Paris lärde man sig att se naturen med egna ögon. Han återkom till det nya franska landskapsmåleriet i ett resebrev som publicerades i Helsingfors Dagblad den 18 februari 1870. Här förkunnar han att han är anhängare av Barbizonskolan och speciellt förtjust i Daubigny och ­Camille Corot. I brevet tar han även upp den nya konstriktningen, impressionismen, som enligt honom då leddes av Édouard Manet, Johan Barthold Jongkind och Camille Pissarro.


 

Tydligast kom Lindholms radikalism till synes i hans små landskap målade i Paris omkring 1870. I sin kolorit och ljusåtergivning stod de nära impressionisternas målningar. Konstnärligt framgångsrik blev Lindholms studieresa till Dunkerque sommaren 1870. Lindholm framträdde även på Salongen i Paris 1868 och 1870, med mer traditionellt utförda tavlor. Resten av sommaren 1870 tillbringade Lindholm med sin fästmö i trakten av Jönköping där han enligt egen utsago målade ”finska” skogslandskap.


 

Under fransk-tyska kriget 1870–1871 vistades Lindholm i Finland och en liten tid även i Sverige. Han blev huvudillustratör för Topelius bildverk En resa i Finland där han stod för tio bilder utförda som stålstick i Tyskland och baserade på målningar från 1871–1873. Uppgiften krävde ett episkt handlag och en nära anknytning till den äldre traditionen i återgivandet av hemlandet i bild. På sina utställningsmålningar från början av årtiondet gick Lindholm in för att återge den finska skogen. Han vidareutvecklade Holmbergs ut­förande och befäste den sakliga realismen. Speciellt kan Lindholm anses vara den som upptäckte och avbildade den finska granskogen.


 

Vid denna tid var Lindholm upptagen med att befästa sin ställning och trygga sin ekonomi, eftersom han planerade att ingå äktenskap med Lina Bohle. Bröllopet stod 1872. Nästa vistelse i Paris varade från hösten 1873 till början av 1876. Somrarna tillbringade han i Sverige. Åren 1873–1875 studerade Lindholm en tid för Léon Bonnat i Paris. Bonnat var porträttmålare och genom hans inflytande fick figurstudiet på nytt insteg i Lindholms konst.


 

Även om Lindholm nu var erkänd, hyste man ännu fördomar mot honom och hans franska manér. Ett avgörande nederlag led han i den första statliga tävlingen i landskapsmåleri i Finland 1874, som vanns av Hjalmar Munsterhjelm. Nederlaget påverkade inte Lindholms självförtroende, i synnerhet som han på Parissalongen samma år var nära att få medalj för en målning med finskt skogsmotiv, som köptes av en engelsk konstvän och donerades till konstgalleriet i Liverpool. Medveten om sin överlägsenhet förbittrades Lindholm över oförståelsen i hemlandet. Han beslöt sig för att lämna Finland och flytta till Sverige. Relationen till Munsterhjelm bröts för en lång tid framöver.


 

Lindholm blev 1878 utnämnd till intendent vid Göteborgs konstgalleri. Samma år blev han också intendent vid Göteborgs konstförening och följande år föreståndare för Göteborgs musei ritskola. Han övergav ändå inte Finland helt, utan ställde tidvis ut sina tavlor där. År 1877 vann han finska statens tävling i landskaps­måleri. När konstmuseet Ateneum stod klart i Helsingfors var det tal om att han skulle flytta till Finland och bli intendent vid Finska konstföreningen, men flyttningen blev inte av.


 

Under 1880-talet fördjupades Lindholms realism i Gustave Courbets anda. I början av årtiondet upptäckte han den svenska västkustens kala klippstränder i närheten av Göteborg. Klippstränder blev så småningom ett viktigt inslag i hans konst och den mästerlighet han uppnådde på detta område uppskattades redan från början av den borgerliga publiken. Nationalromantiken tilltalade honom lika litet i finsk som i svensk form. På sin höjd kan man i hans konst skönja en trotsig nordisk lokalpatriotism, typisk för 1890-talet.


 

Som en central gestalt i konstlivet i Göteborg kom Lindholm på kant med de unga konstnärerna i Konstnärsförbundet. Han trivdes allt sämre i Sverige, isolerade sig och knöt på nytt brevledes kontakt med Hjalmar Munsterhjelm. De kunde nu sinsemellan ondgöra sig över de unga konstnärernas intrigerande mot dem.


 

Mot slutet av sin bana upptäckte Lindholm Norge och fjällmotiven. Vid sekelskiftet hade han i huvudsak redan utfört sitt livsverk. Hans öga för färg försämrades och många års flitigt arbete utomhus frestade på hans hälsa. Lindholm avled i Göteborg våren 1914.


 

Att Berndt Lindholm var bosatt dels i Finland, dels i Sverige, har inte gynnat hans rykte som konstnär. Hans små Paris­landskap har varit kända i Sverige, där man länge räknat honom bland banbrytarna inom friluftsmåleriet. Vid slutet av 1900-talet köptes dessa arbeten upp och överflyttades till Finland, där de har bidragit till att höja Lindholms konstnärliga anseende.


 

Aimo Reitala


 

Berndt Adolf Lindholm, född 20.8.1841 i Lovisa, död 15.5.1914 i Göteborg. Föräldrar magistratssekreterare Otto Berndt Lindholm och Elisabet (Betty) Edberg. Gift 1872 med Carolina Bohle.


 

VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors;­ Villa Gyllenberg, Helsingfors; Åbo konst­museum; Aineen taidemuseo, Torneå; Tavastehus konst­museum; Imatra konstmuseum; Joensuu konst­muse­um; Tammerfors konstmuseum; Nationalmuseum, Stockholm; Göteborgs konstmuseum. Bokillustrationer i Z. Topelius, En resa i Finland, 1873.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR: Berndt Lindholms brev till Fredrik Cygnaeus, Otto Florell, Hjalmar Munsterhjelm, Emil Nervander och B. O. Schauman, Centralarkivet för bildkonst, Helsingfors; Nationalmuseums arkiv, Konstnärsarkivet, Stockholm; Helsingfors Dagblad 1870. E. Hedvall, Bohuslän i konsten från Allaert van Everdingen till Carl Wilhelmson. Stockholm (1956); Berndt Lindholm. Åbo konstmuseum (1995); V. Loos, Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860−1885. Stockholm (1945); A. Reitala, Maalaustaide 1860−1880. Ars. Suomen taide 3/1989.


 

 

BILDKÄLLA. Lindholm, Berndt. Foto: Ateljé Charles Riis. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4758-1416928957364

 

Upp