HOLMBERG, Werner


(1830–1860)


Konstnär


Werner Holmberg var den förste finländske bildkonstnär som nådde en internationell nivå. Han anses alltjämt vara den främste landskapsmålaren i Finland. Med Holmberg fick det nordiska stämningslandskapet fotfäste i landet.

 

Werner Holmberg härstammade på fädernet från en släkt med rötter i Mellangård i Älgsjö by i Ingå socken. Hans farfar, Reinhold Holmberg, hade i sin ungdom lämnat gården och begett sig till Tavastland. Där hade han beträtt ämbetsmannabanan och avancerat från vaktmästare och skrivare till kronofogde och kollegieassessor. Hans fyra söner blev alla framgångsrika ämbetsmän. Den andre i ordningen, Olof Henrik, studerade juridik vid akademin i Åbo och slutade sin bana som kamrer vid generaltulldirektionen med kammarrådstitel. År 1824 ingick Olof Holmberg äktenskap med landskamrer Benjamin Federleys dotter Josefina Gustava. De fick sammanlagt tio barn. Bland dem som uppnådde vuxen ålder fanns sonen Werner. Kort efter den yngsta dotterns födelse dog Josefina Holmberg i tuberkulos. Kamrer Holmberg tog då hand om sin stora familj med hjälp av ogifta systrar.


 

Det förmögna och uppskattade holmbergska hemmet förefaller att ha erbjudit en lycklig uppväxtmiljö. Trots att Werner Holmberg var helsingforsare, låg honom landsbygden ända sedan barndomen varmt om hjärtat. Familjen hade länge ett litet lantställe i Esbo, och barnen vistades sommartid mycket i Tavastland och Satakunda, där föräldrarna vuxit upp. Därtill ägde släktingar herrgårdar och jordbruk i Ikalis, Tavastkyro, Ackas, Birkala och Messuby.


 

Den unge Werner inledde sin skolgång 1840 i högre elementarskolan i Helsingfors och fortsatte 1846 i stadens privatlyceum. Han visade tidigt böjelse för teckning, och redan 1842 eller 1843 fick han privatlektioner i teckning av Pehr Adolf Kruskopf. Denne föreslog att ynglingen skulle söka in till konstakademin i S:t Petersburg. En av farbröderna hörde sig för hos sin vän Berndt Godenhjelm, som vistades i kejsarstaden, om inträdeskraven och möjligheterna att försörja sig som konstnär i Ryssland. På grund av de osäkra framtidsutsikterna torde planen ha skrinlagts, för Werner Holmberg fortsatte sin skolgång i lyceet. Under sina sista skolår fick han undervisning också i oljemålning, av porträttmålaren Johan Erik Lindh.


 

Werner Holmberg blev student 1848 med utmärkta betyg. Samma vår deltog han för första gången i Finska konstföreningens utställning med två oljemålningar. Olof Holmberg hade hoppats att hans son skulle börja läsa juridik och i likhet med honom själv ge sig in på en ämbetsmannabana, men sonens håg stod till konsten. Ett år fick avgörandet mogna, medan Werner tjänstgjorde som extra ordinarie kammarskrivare vid generaltulldirektionen och avlade språkprov vid universitetet. Samtidigt inledde han ändå studier i universitetets ritsal för Magnus von Wright och vid Finska konstföreningens nystartade ritsal för Berndt Godenhjelm. Sommaren 1849 nådde man en kompromiss: sonen skulle som avlönad elev vid intendentskontoret studera till arkitekt, vid sidan av sina studier i teckning.


 

Werner Holmberg gick samvetsgrant in för uppgiften och kunde efter närmare fyra års lärotid ha fått anställning som yngre arkitekt. Redan 1853 gjorde han egenhändigt ritningar till en klockstapel i Rautu. Studierna i teckning och målning var dock det som intresserade honom mest. Till en början kopierade han tavlor i övningssyfte och ställde ut dem. Om somrarna reste han omkring i Finland och lärde känna naturen i inlandet.


 

För att bekanta sig med målaren R. W. Ekman, som han beundrade, vistades Holmberg sommaren 1850 i Åbo, och erbjöd sig att biträda denne vid målningen av freskerna i domkyrkans kor. Ekmans uppmuntran gav näring åt ynglingens konstnärsdrömmar. Vid denna tid började Holmberg också komponera självständiga landskapsmålningar. Hans tidiga försök hör till de mest vittsyftande och ambitiösa arbetena i det dåtida landskapsmåleriet i Finland. Men trots att han fått handledning av nästan samtliga yrkes­målare i hemlandet, inverkade dock bristen på användbara och moderna förebilder på resultatet.


 

Då lärotiden vid intendentskontoret var till ända våren 1853, hägrade ett nytt mål: Düsseldorf vid Rhen. De tavlor som norska konstnärer målat där hade väckt stor uppmärksamhet vid en nordisk konstutställning i Stockholm 1850, och en grupp svenskar hade då nyligen rest dit för studier. Nu gav den försiktige fadern motvilligt med sig. Stöd fick ynglingen av sina närmaste bekanta, bland dem Zacharias Topelius. Denne hade varit Holmbergs lärare i historia vid lyceet och de två hade blivit goda vänner.


 

Holmberg kom till Düsseldorf i juli 1853 och var därmed den förste finländske konststuderanden i staden. Efter att ha bekantat sig med förhållandena där valde han att i stället för att studera vid den berömda akademin ansluta sig till de konstnärer som verkade självständigt utanför akademin och som uppfattade naturen som sin förebild. Han började med att rita detaljstudier av naturen. Teckningarna korrigerades av hans jämnårige norske kollega Erik Bodom mot ersättning.


 

Nordiska motiv uppskattades i Düsseldorf, och Holmberg försökte också till en början måla nationella vyer. Det första större arbete som han färdigställde var ”Motiv från Kyrofall”. Det var målat i samma anda som Andreas Achenbachs skildringar av norska och svenska forsar. Achenbach var den som Holmberg beundrade mest av de mästare som uppehöll sig i Düsseldorf. I sin vilda, romantiska stämning och dramatiska belysning är ”Motiv från Kyrofall” den dittills mest dynamiska finländska landskapsmålningen, och det första storslagna exemplet på ödemarksromantik. Efter modell av Achenbach andas den också realism i beskrivning och detaljer.


 

Med en annan ”düsseldorfare”, landskapsmålaren och grafikern Johann Wilhelm Schirmer, som förebild fortsatte Holmberg att studera naturen, nu i form av skisser i lavering eller olja. Snabbt utvecklades hans färdighet. Han blev god vän med den fem år äldre norrmannen Hans Gude, som nyss utnämnts till professor i landskapsmåleri vid konstakademin. I början av 1855 ansökte Holmberg om att få bli Gudes elev vid akademin, men då alla studieplatser redan var fyllda gick professorn med på att i stället ta emot finländaren som privatelev i sin ateljé. Den ovanligt effektiva lärotiden varade till sommaren 1856.


 

Försöken att behandla nationella motiv strandade snart: i och med att Holmberg saknade skisser från Finland såg han sig nödgad att koncentrera sig på tyska landskap. Man kan från en målning till en annan se hur snabbt Holmberg mognade som konstnär. Med ”Höstmorgon”, som han målade i början av 1856, fick han sitt genombrott i Düsseldorf där man börjat lägga märke till hans exceptionella begåvning. Våren 1856 var också i övrigt framgångsrik för den unge konstnären, han sålde nämligen alla sina slutförda målningar till gott pris. På sommaren avstod Gude från uppdraget som privatlärare, efter att först i sällskap med Holmberg ha företagit en lång resa till konststäder i Tyskland och Österrike samt till Prag.


 

I sina tyska landskapsmålningar från åren 1856–1857 prövade Holmberg olika motiv och bildtyper. I skildringen av det bländande solljus som möter betraktaren i serien ”Poppelallé” framträder han som en av föregångarna för ljusmåleriet inom konsten i Düsseldorf, men han målade också romantiska aftonstämningar.


 

I maj 1857 återvände Holmberg efter fyra års bortavaro till hemlandet. Sommaren tillbringade han i Birkaland på släktingars lantställen men den längsta tiden bodde han på en bondgård i Kuru som han påträffat under sina strövtåg. Under sommarens lopp tillkom närmare 40 akvarellstudier. På många tavlor som han målade färdigt på hösten i Düsseldorf följde han så troget sina skisser att målningarna kan sägas höra till den begynnande realismen. I det centrala arbetet från 1858, ”Finsk furuskog”, förekommer dock från norrmännen lånade romantiska drag starkare än vanligt. De arbeten av Holmberg som tillkom under hans första återresa till Finland, eller som resultat av den, innebar framför allt att den finska barrskogen upptäcktes som konstnärligt motiv.


 

Sommaren 1858 tillbringade Holmberg i Norge, där han gifte sig med norskan Anna Glad, en konststuderande som han träffat i Düsseldorf. Hon var dotter till en generalmajor som var kommendant på Akershus fästning. Tillsammans med Hans Gude gjorde han också i Kristianias omgivningar akvarellskisser som hör till de bästa han utförde; i sensibilitet överträffade han redan sin före detta lärare. Under sommarvistelsen antog Holmbergs konst en allt lättare målerisk ton, och han inriktade sig allt mer på studiet av stämning och växlande ljusförhållanden.


 

Den följande vintern i Düsseldorf blev den mest arbetsdryga perioden i Holmbergs liv. För att upprätthålla samma levnadsstandard för sin hustru som hon vant sig vid som dotter i en högreståndsfamilj förelade han sig en närmast obarmhärtig produktionstakt. Det monumentala verket ”Höstmorgon i Ringerike” knyter an till ett minne under parets korta bröllopsresa och är i huvudsak komponerat efter norska skisser. Blicken fångas av en ypperligt förmedlad, ljushöljd dimma som stiger upp ur en dal.


 

Sitt definitiva internationella genombrott fick Holmberg med duken ”Skog i regnväder”. I den förenas en självständig och realistisk strävan att återge fukt och dimma med romantikens stämningsskapande medel. Kritiken ansåg nu att Holmberg intagit en plats bland Tysklands främsta landskapsmålare. Tavlan ställdes på begäran ut också i S:t Petersburg. Där förefaller den ha gjort intryck, för Holmberg utnämndes på grund av den till titulär konstnär vid Petersburgs konstakademi.


 

En del av de största målningarna var ännu ofullbordade då Holmberg sommaren 1859 reste med sin hustru till Finland. Också denna gång arbetade han främst i Kuru, och gjorde därifrån en utflykt via Ruovesi till Virdois för att se de berömda förkastningssjöarna i Toriseva. Med stöd av nya akvarellskisser och utkast målade Holmberg hösten 1859 och våren 1860 sina bästa arbeten som återger intryck från resan i Finland. Hans mest romantiska sida kommer fram i ”Motiv från Toriseva”, ett särskilt i ljusbehandlingen ypperligt arbete.


 

Landsvägen och resandet gestaltas som teman i målningarna ”Postväg i Finland” och ”En het sommardag”, i vilka konstnären på ett genuint sätt återger den finska skogens väsen. Skildringen av den soldränkta och dammiga luften har han förverkligat med ett för tiden förvånansvärt modernt grepp. Den fartfyllda kompositionen i ”En het sommardag” inför en ny dynamik, som river upp den statiska idyll som tidigare rått i det finländska landskapsmåleriet. I färgbehandlingen börjar utförandet närma sig valör- och friluftsmåleriet. I målningen ”Utsikt vid ett torp i Kuru” kombinerar Holmberg en stark realism med en lyrisk och idealiserande känsla. Kraftigast framträder den ögonblicksfångande och realistiska naturstämningen i det lilla arbetet ”Regnväders­motiv från Näsijärvi”.


 

Under vintern var Holmberg plågad av lungsot men dolde tillståndet för sina anhöriga. I stället hängav han sig åt sitt arbete med allt större intensitet, för våren 1860 utökades familjen med en dotter och samtidigt råkade han i ekonomiska trångmål. De senaste större verken hade ännu inte funnit någon köpare, och det tog sin tid innan han fick betalt för de tavlor han skickat till Finland. Som en räddning föreföll nu en preliminär inbjudan att bli professor i landskapsmåleri vid en konstskola som skulle grundas i Weimar.


 

För att visa sitt kunnande för hovet i Weimar, som uppskattade idealism, började Holmberg med stöd av skisser från Norge måla den stora tavlan ”Idealiskt landskap”. Sannolikt bidrog konstnärens pressade situation till att det religiösa elementet i tavlan förstärktes, trots att de realistiska strävandena just vid den här tiden höll på att växa i styrka hos honom. I maj 1860 fick Holmberg veta att inbjudan återtagits och samtidigt blev han säng­bunden. På sin stora tavla orkade han härefter måla endast kortare stunder, och den 24 september 1860 avled han. Vännen Hans Gude slutförde arbetet med lätt hand men många andra arbeten stod ofullbordade.


 

Då de första dukarna som Holmberg målat i Düsseldorf under senare hälften av 1850-talet visades på finländska utställningar, hade publiken, som vant sig vid bröderna von Wrights idylliska landskap i biedermeierstil, till en början svårt att tillägna sig Holmbergs starkare formspråk. Skuggor och andra effektskapande medel, liksom den konstnärliga friheten i kompositionen, föreföll dem främmande. Också den gråstämda friluftskoloriten i några av hans senare landskap förundrade man sig över. Efter konstnärens död ändrades snart attityderna och de arbeten som hemfördes till Finland gav upphov till en verklig entusiasm. På den första årsdagen av Holmbergs död hölls i Helsingfors en minnesutställning och en minnesfest. Det var första gången en finländsk konstnär efter sin bortgång hyllades offentligt.


 

Vid övergången från romantik till realism var Holmberg en av de främsta förmedlarna. Romantiken ingår hela tiden i hans produktion som en slags sidointrig medan hans religiösa världsåskådning ger verken idealism. Men någon romantiker i egentlig mening var han aldrig, snarare kan han karakteriseras som en lyrisk realist.


 

Werner Holmberg var den förste finländske bildkonstnär som nådde en hög internationell nivå. Även om hans konstnärsbana blev kort förtjänar han att bli ihågkommen som den mest framstående finländska landskapsmålaren. Det nordiska stämningslandskapet i en målerisk men realistiskt inriktad form etablerades genom Holmberg i Finland. Han stakade också ut en väg för hur det finska landskapets grundläggande väsen kunde skildras.


 

Aimo Reitala


 

Gustaf Werner Holmberg, född 1.11.1830 i Helsingfors, död 24.9.1860 i Düsseldorf. Föräldrar kammarrådet Olof Henrik Holmberg och Josefina Gustava Federley. Gift 1858 med konstnärinnan Anna Margareta Glad.


 

PRODUKTION. Representerad i Konsmuseet Ateneum, Helsingfors; Presidentens slott; Åbo konstmuseum; Finlands nationalmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Stiftelsen Reitz samlingar, Helsingfors; Joensuu konstmuseum, Villa Gyllenberg, Helsingfors.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aspelin, Werner Holmberg. Hans levnad och verk (1890); A. Reitala, Werner Holmbergin taide (1986).


 

BILDKÄLLA. Holmberg, Werner. Teckning. Foto: P. C. Liebert. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4085-1416928956691

 

Upp