LINDH, Johan Erik


(1793–1865)


Porträttmålare


Johan Erik Lindhs levnadslopp är föga känt men hans produktion, eller någon del därav, torde vara känd av rätt många. Lindh avbildade så gott som alla sina samtida som på något sätt hade utmärkt sig i samhället. Tack vare de hundratals porträtt han målade under sin livstid har en bilddokumenta­tion av borgerskapet i 1800-talets Finland blivit bestående, en bild som kanske kan te sig ensidig men som genom sin omfattning fått stor betydelse.


 

När Johan Erik Lindh var 18 år gammal började han studera vid Konstakademien i Stockholm. Han var särskilt framstående på att teckna efter levande modell och det sista året fick han ett hederspris i ämnet. Man vet att åtminstone dekorations­målaren Per Emanuel Limnell var Lindhs lärare. Också de framstående porträtt­målarna Fredrik Westin, teckningslärare vid Konstakademien, och Per Krafft den yngre, har påverkat Lindh som konstnär.


 

Efter fyra års studier var Lindh utbildad dekorationsmålare med gesällbrev på fickan. I målarskrået varade gesälltiden i minst tre år. Under den tiden skulle målaren förkovra sig i olika arbetstekniker och slutligen, för att erhålla mästarbrev, måla ett krucifix som arbetsprov.


 

Lindh anlände som dekorations­målare till Gamlakarleby 1817. Staden upplevde då en period av uppsving och var vid sidan av Uleåborg den viktigaste exportören­ av tjära, inte bara i Österbotten­ utan i hela Finland. För den unge dekorationsmålaren fanns det gott om arbete, och som den skicklige målare Lindh var, fick han beställningar också utanför staden. Han anförtroddes till exempel dekoreringen av den nya sessionssalen i Vasa hovrätt. Staden var vid detta tillfälle villig att spendera på utsmyckningen, eftersom man väntade kejserligt besök av Alexander I. Ungefär samtidigt beställde Gamlakarleby stad av Lindh en kopia av kejsarens porträtt. Som sitt mästarprov målade Lindh 1819 altartavlan i Gamlakarleby­ kyrka, och sitt mästarbrev fick han av Vasa målarämbete 1822.


 

I Gamlakarleby fann Johan Erik Lindh även sin blivande hustru Hedvig Christina Liljeberg, och de gifte sig 1821. Den unge äkta mannen hade både målarverkstad och lärlingar i Vasa. Han förkovrade sig som målare; ett tidigt försök är en utpräglat romantisk målning, där tyngdpunkten ligger i ett lummigt landskap med både strand och väderkvarn. I hopp om ytterligare inkomster fortsatte han med att försöka sig på porträttmåleri.


 

I och med borgerskapets tilltagande välstånd växte också dess intresse för att beställa porträtt. Efter att Lindh hade porträtterat medlemmar av släkten Donner, en av de mäktigaste släkterna i Gamlakarleby,­ började beställningarna strömma in. I sina porträtt höll sig Lindh till ett högst traditionellt framställningssätt. Den vanligaste typen av porträtten av svensk typ bestod av en bröstbild med kroppen i trekvartsposition och ansiktet en face. Makar avbildades var för sig, som par vända mot varandra. Porträtt i helfigur förekom sällan.


 

Samma intresse för att låta sig avporträtteras som spritt sig i Sverige tycktes nu vinna fotfäste också hos ståndspersoner i Finland. Lockad av nya arbetstillfällen flyttade Lindh 1825 med sin familj till Åbo, vars position som landets första stad och centrum för kulturlivet ännu på 1820-talet var obestridlig, trots att beslutet att flytta huvudstaden redan fattats. Åboborna avporträtterades vid denna tid av Gustaf Wilhelm Finnberg, vars verksamhet på sitt sätt kom att lägga en grund för Lindhs framgång. Medan Finnberg från arbetsprocessens början till dess slut behöll sin bestämda uppfattning om hur ett porträtt skulle se ut, var Lindh mycket mer flexibel. Lindh var mån om att till­mötesgå kundernas önskemål och arbetade mycket snabbt. Inte sällan var det Lindh som lade sista handen vid ­Finnbergs målningar och gjorde tillägg och ändringar enligt beställarens önskemål. På detta sätt kunde Lindh dra nytta av Finnbergs långsamma arbetstakt.


 

Lindhs okomplicerade och effektiva ­arbetssätt i kombination med den fotografiska likhet med sina objekt som hans målningar uppvisade gjorde honom populär i Åbo. Ett lyckat porträtt av vicekansler Johan Fredrik Aminoff ledde till en rad beställningar: under 1830- och 1840-­talen målade han bl.a. andra medlemmar i familjen Aminoff. Dessutom förevigade han senator Carl Erik Mannerheim, dennes hustru Wendla Sophia von Willebrand samt deras son entomologen Carl Gustaf ­Mannerheim. Lindh avbildade Gustaf Mauritz Armfelts efterlevande familjemedlemmar och målade ett parad­porträtt av presidenten för Åbo hovrätt Adolf Fredrik von Willebrand. Han tillbragte också långa perioder på biskop Jacob Tengströms prästgård i Pargas, där han målade av biskopens släktingar. Lindhs arbeten från denna tid anses ännu vara mjuka och måleriska till stilen. Trots att Lindh arbetade snabbt, gav han sig tid att fördjupa sig i den person han avporträtterade och han återgav noggrant också detaljer i dräkterna.


 

Lindh hade en naturlig fallenhet för att avbilda ansikten och allvarliga uppsyner, och han lyckades fånga en för finländarna typisk melankolisk blick. Han förstod också att utnyttja denna förmåga. Lindhs grepp motsvarade tidens konstsmak – en skönhetslängtan som tog sig uttryck främst i en önskan att se ung och rosenkindad ut.


 

Åbo brand i september 1827 fick det kulturella livet i staden att stanna upp. På kejsarens befallning följde universitet senaten och de centrala ämbetsverken till Helsingfors. I sina beställares efterföljd flyttade även Lindh med familj till den nya huvudstaden.


 

Det enklaste sättet att garantera sin inkomst var att tillmötesgå publikens krav och glömma ambitionerna om att utveckla det egna konstnärskapet. I Lindhs tidiga produktion kan man ännu urskilja en strävan att utvecklas som konstnär, medan den massproduktion som kom till i mogen ålder hör hemma snarare i kultur­historien än i konsthistorien: porträtten ger en levande bild av betydande personer i Finland på 1840- och 1850-talen. Lindhs porträtt från dessa årtionden har ändå ansetts representera det bästa av 1800-talets biedermeierstil. Under den här perioden koncentrerade han sig på att avbilda utseende och officiella status snarare än karaktär.


 

I Helsingfors blev Lindhs ateljé snart en populär salong, och konstnären tillmötesgick intill utmattning önskemålen hos den unga helsingforssocieteten. Porträttet av Johan Fredrik Aminoff öppnade vägen till universitetet och dess professorsporträtt. Det hörde till tidens anda att hänga upp också porträtt av familjemedlemmarna på hemmets väggar. Tydligen tog Lindh emot beställningar till ett ganska billigt pris, eftersom även tjänstemän och hantverkare med små löner kunde låta sig avbildas i ståtliga porträtt. Lindh förevigade sådana betydande personer i sin samtid som Johan Ludvig Runeberg, Robert Henrik Rehbinder, Henrik Borgström, Charles Bassi, Nikolaj Sinebrychoff, Aurora Karamzin, Sara Wacklin, Elias Lönnrot och Fredrik Pacius, men också skräddarfrun Amalia Martensson, kantor Gustaf ­Lucander och kapten Jakob Lundström. Det var alltså inte endast välbärgade förunnat att beställa porträtt.


 

Lindh bevarade sitt intresse för att undervisa. När hans forna elev Lars Källström 1846 grundade en ”antikskola”­ för målargesäller i Helsingfors, deltog Lindh ivrigt i verksamheten. Källström undervisade i ornamentteckning och Lindh i figurteckning. I sin ateljé undervisade Lindh också Magnus von Wright i användningen av oljefärger.


 

Johan Erik Lindh deltog under många år i Finska konstföreningens utställningar. Det gjorde också hans elever, av vilka kanske den mest kända är Edla Jansson-Blommér. Lindh valdes 1863 till hedersmedlem i konstföreningen. Enligt en minnesskrift över Lindh målade han så gott som ända till sina sista levnadsdagar. Hans tavlor beräknas vara närmare tusen till antalet.


 

Irma Salonen


 

Johan Erik Lindh, född 11.10.1793 i Harg i Roslagen, död 21.1.1865 i Helsingfors. Föräldrar soldaten Erik Lindh och Maja Greta Wattman. Gift 1821 med Hedvig Christina Liljeberg.


 

VERK. Helsingfors stadsmuseum; Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Helsingfors universitet; Åbo landskapsmuseum; Åbo konstmuseum; Öster­bottens museum, Vasa; altartavlor i Oravais och Munsala kyrkor.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. K. Meinander, Por­trätt i Finland före 1840-talet I−II (1931); O. Okkonen, Inledning. Akademiskt porträttgalleri (1961); I. Salonen, Johan Erik Lindhin läpimurto käsityöläismaalarista muotokuvamaalariksi (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1987); J. J. Tikkanen, Finska konstföreningen 1846−1896 (1896).


 

BILDKÄLLA. Lindh, Johan Erik. Oljemålning (detalj): självporträtt, 1830. Foto: P. O. Welin. Finlands nationalmuseum. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4757-1416928957363

 

Upp