WACKLIN, Sara


(1790–1846)


Författare, pedagog


I Finland var Sara Wacklin pionjär för flickors utbildning. Man kan även betrakta henne som Finlands första kvinnliga författare, och hennes memoarbok Hundrade minnen från Österbotten äger ett bestående kulturhistoriskt och skönlitterärt värde.


 

Sara Wacklin föddes i Uleåborg 1790. Hon var dotter till stadsfiskal Zachris Michelsson Wacklin och köpmansdottern Catharina Uhlander. Fadern tillhörde de mer välbärgade köpmans- och redarsläkterna i Uleåborg – farfadern Zachris Wacklin var i början av 1760-talet Uleåborgs förmögnaste man. Men i slutet av seklet började en ekonomisk nedgång för familjen, och den förmögenhet som fanns kvar kom inte Sara Wacklins fars släktgren till godo. Sålunda kom Sara i sin barndom, efter att hon förlorat sin far i en ålder av endast tre år, att leva i en fattigdom där den dagliga födan inte var någon självklarhet.


 

Sara Wacklin fick dock i fadersarv konstnärlighet, intellekt och flit. Om släktens litterära band kan nämnas att Sara Wacklins farfar var syssling till Frans Michael Franzén och att hon själv var syssling till Gustaf Henrik Mellin, som med sitt författarskap rönte stor popularitet i Sverige vid mitten av 1800-talet.


 

Fattigdomen under uppväxtåren inverkade även stärkande på Sara Wacklin, och hon lärde sig att ta initiativ och att verka självständigt. Hon var intelligent och hade ett stort kunskaps- och inlärningsbehov och därtill ambitioner, hon ville med egna medel komma så långt som möjligt. Efter att ha gått ut skriftskolan fick hon anställning som biträdande lärarinna i en barnskola i Uleåborg. Wacklin var tvungen att ta hand om sin mor, för två av bröderna hade rest ut i världen och den yngre Carl Fredrik tjänade den svenska militären som skrivare. Av tradition hade de förmögnare familjerna i Uleåborg skickat även döttrarna till Stockholm för att bilda sig och för att lära sig olika färdigheter. Wacklin ville innerligt gärna ut i världen för att vidga sina vyer, men respengarna skulle hon själv vara tvungen att förtjäna. Finska kriget kom dock emellan. Hon stannade kvar i Uleåborg, och kriget och dess efterspel skildrar hon sedan i sina memoarer.


 

Sara Wacklin flyttade 1813 till Åbo där hon fick bo hos sin mors kusin, universitetsapotekaren Johan Julin den yngre och hans familj. Johan Julin stödde ekonomiskt Wacklin i hennes studier i franska och musik även om hon också verkade som guvernant i Åbo. Efter 1815 lämnade Wacklin Åbo och tjänstgjorde som guvernant på olika håll i södra Finland, speciellt i Tavastland hos landshövding Gustaf Hjärne. I denna mångsidigt intellektuellt stimulerande miljö kunde hon delta i diskussioner och lära känna olika kulturpersonligheter. År 1819 gjorde hon en studieresa till Stockholm, varefter hon avslutade sina ”vandringsår” och återvände till sin hemstad Uleåborg.


 

I Uleåborg grundade Sara Wacklin en flickskola, som blev populär bland borgerskapet. Skolverksamheten fick dock ett abrupt slut i och med Uleåborgs brand 1822. Wacklin flyttade sedan först till Helsingfors och därifrån till Åbo, där hon tillsammans med Amalia Ertman grundade en högre tvåårig läroanstalt för flickor, i vilken man undervisade i språk, franska inte minst, samt andra allmänbildande ämnen. Efter Åbo brand 1827 begav sig Wacklin via Uleåborg till Helsingfors, där hon blev föreståndare för ett flickinternat, men redan 1830 återvände hon till Uleåborg, där hon återigen grundade en flickskola. Som lärarinna var hon livfull och ägde förutom berättartalang en förmåga att ge liv åt sin undervisning. Utflykter och skådespel hörde även till programmet. Wacklins undervisning hade en stark kristen förankring, men hon höll sig ajour med nya undervisningsidéer och förverkligade Rousseaus lära om naturlig barnuppfostran.


 

Wacklin gav i Uleåborg även privatundervisning, speciellt i franska. Det hon förtjänade lade hon främst ut på resor, oftast till Sverige, Danmark och Tyskland. År 1835 studerade hon vid Sorbonne i Paris, där hon avlade lärarinneexamen. Det sägs att matematikförhören var det enda som beredde henne svårigheter. Censorerna lade dock mera vikt vid tentandens slagfärdighet, replikföring och sinne för humor än vid kunskaperna i matematik. Det berättas även att när Wacklin av biskopen av Meaux mottog sitt diplom i närvaro av hertigen av La Rochefoucauld och författaren Alphonse de Lamartine blev hon så tagen att hon för en stund förlorade medvetandet.


 

Hösten 1836 grundade hon i Krookska huset vid Senatstorget i Helsingfors en flickskola som blev synnerligen populär. Sara Wacklins förmögenhet förkovrades och hon deltog livligt i medelklassens umgängesliv. Men som den rastlösa själ hon var lämnade hon 1843 plötsligt sin skola och flyttade till Stockholm. På beslutet att flytta inverkade även att hennes planer på en villa i Brunnsparken, som efter hennes död skulle omvandlas till en fristad för bildade kvinnor, vägrades byggnadstillstånd. I sitt avskedstal lät hon förstå att hon ämnade lämna sitt fosterland för gott. Något av bitterhet finns i konstaterandet: ”Elden och människors oginhet har tvingat mig att leva ett kringflackande liv”. I slutet av sitt tal förutsåg Wacklin sitt återstående livs korthet: ”Färden till mitt slutgiltiga hem – graven – är inte längre lång”.


 

Sara Wacklin, som otvivelaktigt åstundat ära och berömmelse, inledde nu, fri från ekonomiska bekymmer, sin författarbana. Hon skaffade sig ett bostadshus på Köpmannagatan i Stockholm, där i hon inrättade sig på femte våningen. Hon började skriva på en bok som baserade sig på minnen och berättelser som återspeglade historien och livet i Uleåborg och norra Österbotten, en bok även om hennes egen tid, om personer och sedvänjor och händelser. Stöd och gensvar fick hon av sin syssling i Stockholm, författaren Gustaf Henrik Mellin, som sporrade henne att skriva mera.


 

Verket Hundrade minnen från Österbotten föddes snabbt. Det publicerades i Stockholm i tre häften redan 1844–1845. Uppenbarligen hade Sara Wacklin något slag av grundtexter färdiga, men å andra sidan arbetade hon ytterst flitigt i Stockholm, från morgon till kväll, vilket även ledde till att hon överansträngde sig. Som garanti för utgivningen skaffades 600 förhandsbeställningar, största delen från Finland. Beställarna tillhörde den bildade klassens främsta representanter, såsom Snellman, Runeberg och Topelius. Boken blev med dåtida mått mätt en försäljningssuccé. Den fick även mycket positiva recensioner. Det man lovordade var livfullheten och ledigheten i själva berättandet, hjärtligheten och äktheten, det levande sinnet för det komiska och den fina humorn samt det bildningshistoriska värdet. Den enda kritik boken fick kom från Uleåborg, där man reagerade på att författaren utan att försköna och på vissa ställen inte sanningsenligt behandlat kända och även ännu levande personer. Författaren svarade: ”När man vill koka soppa på spik bör man dock sätta i lite saft.”


 

Drömmarna om en fortsättning, som fått näring av det goda mottagandet, kom inte att gå i uppfyllelse då författarinnan insjuknade i en lunginflammation i vilken hon dog den 28 januari 1846, strax efter att den tredje delen av boken utkommit. Hon begravdes utanför Norrtull i Stockholm på kyrkomark i en allmän grav, och eftersom marken efter tjugo år togs i nytt bruk känner man inte till den exakta gravplatsen. Sara Wacklin testamenterade sin förmögenhet till Helsingfors universitet att förvaltas i form av Wacklins fond.


 

Det litterära och kulturhistoriska värdet av Wacklins memoarverk har med åren bara ökat. Verket har på svenska kommit ut i fem upplagor, och det har översatts till finska fem gånger. Samlingen består av hundra berättelser och är delad i tre delar. I första delen beskrivs Uleåborg och dess omgivning från mitten av 1700-­talet allmänt, samt betydande händelser och märkespersoner, men även vanliga människor och märkvärdigheter de råkat ut för. Med finns bl.a. en lång beskrivning av brukspatronen Johan Nylander, en märklig människa som på sin tid var Uleåborgs mäktigaste köpman. I denna berättelse, liksom i många andra, ingår repliker. Den andra delen inkluderar berättelser från finska kriget, förankrade i Uleåborg, beskrivningar om den finska arméns reträtt, om ryssarnas ankomst och om umgänget med dem; det hela avslutas med några dystra skildringar av död och begravningar. Den tredje delen utgår från incidenter under kejsar Alexanders nordliga resa, även om centralgestalterna är bemärkta Uleåborgsbor, sådana som Julin, Franzén, Runeberg och Mellin. I denna del finns även en beskrivning av Uleåborgs storbrand 1822. Verket avslutas med personporträtt av Uleåborgsbor samt minnesbilder i anslutning till framstående män som Snellman, Topelius, Castrén och Lönnrot. Dessa avslutande minnesbilder formar sig till en hyllning till Finland och dess storhet, språk och kultur och till de stormän som kämpat för allt detta. Med denna slutfanfar och med hela sitt verk bekänner Wacklin sin stora kärlek till Finland och det finska och finländarna.


 

Jouko Vahtola


 

Sara Elisabeth Wacklin, född 26.5.1790 i Uleåborg, död 28.1.1846 i Stockholm Föräldrar stadsfiskalen Zachris Wacklin och Catharina Uhlander.


 

PRODUKTION. Hundrade minnen från Österbotten 1−3. Stockholm (1843−1845); Österbottniska anekdoter. En efterskörd efter Sara Wacklin. Ilmarinen. Notisblad för Österbotten 28.1.1854−3.3.1855.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Forssell, Inom kvinno­rollens gränser. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); A. Halila, Sara Wacklin ja hänen poh­jalaismuistelmansa. S. Wacklin, Sata muistelmaa Pohjanmaalta (1966); A. Kirri, Sara Wacklin och “Hundrade minnen från Österbotten”. Bibliografi (1989); P. Nordmann, Sara Elisabet Wacklin. Förhandlingar och uppsatser 27 (1914); P. Mäki, Muu­tama sananen Sarasta – Sara Wacklinin elämä ja muistelmat (1990); Suomen kirjallisuushistoria I (1999); Sursillin suku – Genealogia Sursilliana (1971).


 

BILDKÄLLA. Wacklin, Sara. Oljemålning ­(detalj): J. E. Lindh. Foto: P. O. Welin, 1976. Finlands nationalmuseum. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4565-1416928957171

 

Upp