Elin Danielson-Gambogi var en av de mest konsekventa och begåvade representanterna i Finland för det franska friluftsmåleriet och naturalismen under 1880-talet. Hennes produktion omfattar landskap, stilleben, figurmåleri och porträtt. I den finländska konsthistorien var hon under lång tid förhållandevis bortglömd, närmast därför att hennes konst inte ansågs formmässigt nydanande. Hennes radikalism låg dock inte i utförandet, utan i den fördomsfrihet som utmärker hennes motiv, särskilt hennes kvinnoskildringar. Hon var också själv en ”modern kvinna” av det slag hon gärna avbildade.
Elin Danielson skilde sig från de övriga kvinnliga konstnärerna i sin generation redan genom sin livsföring: hon dolde inte sin förtjusning i god mat och vin, hon rökte, reste ensam och bodde också tidvis ensam i Paris. Hon hade också en mycket ambitiös inställning till sin yrkesverksamhet – det stora självporträttet från 1900 visar en självmedveten, professionell konstnär med penslar och palett. Även om hon kanske i början av sin bana känt en viss osäkerhet stärkte den snart förvärvade yrkesskickligheten och lärarnas stöd hennes självförtroende, och redan vid mitten av 1880-talet räknades hon till eliten i den yngre konstnärsgenerationen.
Elin Danielson var född i Norrmark i Satakunda och tillbringade största delen av sin barndom i Ilmola i Österbotten. Fadern begick självmord till följd av ekonomiska svårigheter och lämnade sin hustru ensam med två små döttrar. Elin, den äldre av dem, var då bara 11 år. Med stöd från moderns släkt inledde hon redan vid 15 års ålder sina konststudier i Helsingfors, där hon antogs till Finska konstföreningens ritskola. Hon studerade där med god framgång från 1876 till 1879. Enligt hennes egen utsago var hennes viktigaste skola ändå Adolf von Beckers privatakademi, som hon gick i 1878–1880. von Becker omnämner henne också som en av sina bästa elever.
Danielson tvekade trots allt till en början inför en karriär som fri konstnär. Eftersom hon inte kom från en förmögen familj övervägde hon ett yrke inom konstindustrin eller som lärare. Vid sidan om konststudierna studerade hon därför porslinsmåleri och skötte ett vikariat som teckningslärare vid seminariet i Jyväskylä 1882–1883, men insåg slutligen att konstnärsbanan var den enda möjliga. Hösten 1883 reste hon till Paris och studerade där med hjälp av stipendier fram till sommaren 1885 vid Académie Colarossi för Raphael Collin och Gustave Courtois. Sommaren 1884 och våren 1885 målade hon i Bretagne. Det var också med ett motiv från Bretagne, ”Ung mor”, som hon fick sin första framgång på Finska konstföreningens allmänna utställning i Helsingfors 1885.
Redan under vistelsen i Frankrike utvecklades Danielson till en tekniskt skicklig konstnär. Hennes måleri följde naturalismens ideal, med dess noggranna återgivning av ljus, färg och omgivande verklighet. Hennes tidiga arbeten, målade i Finland, är vanligen okonstlat realistiska stilleben och blomster- och genremålningar. I Frankrike målade hon också modellstudier i ateljén och på sin fritid figurmotiv och Parisvyer. Hon tycks ha eftersträvat ett så omedelbart verklighetsintryck som möjligt, och bibehöll livet igenom intresset för att skildra material och ljus. Redan från början uppvisade hennes måleri en förkärlek för djupa och klara färger.
Efter återkomsten från Frankrike vistades Danielson mestadels i Finland, under långa perioder 1886–1892 i Önningeby på Åland, där landskapsmålaren Victor Westerholm hade grundat en koloni av konstnärer från Finland och Sverige. Vistelserna där blev synnerligen avgörande för henne. Under de här åren utvecklade hon en egen stil: färgerna blev alltmer lysande, penselföringen lättare och säkrare. Ett slags syntes är den stora ”Önningebyskärmen” (1890), ett landskapspanorama i fyra delar, Elin Danielsons kärleksförklaring till Åland.
Danielson började nu i allt högre grad koncentrera sig på kvinnor och deras liv, och under senare delen av 1880-talet målade hon sina för tiden djärva kvinnoporträtt. Det första som väckte uppmärksamhet var ett porträtt av Westerholms hustru Hilma, som i motsats till tidens undergivna kvinnoideal visar en självständig kvinna som riktar sin fasta blick rakt mot åskådaren. Den starkaste reaktionen åstadkom ”Avslutad frukost” (1890) som avbildar konstnärens syster Rosa (Tytty) rökande en cigarett vid frukostbordet. Det var just cigaretten som uppfattades som ett kännetecken för den moderna, bohemiska kvinnan. Danielson målade också flera andra motiv med rökande kvinnor – ett uttryck för konstnärens revolt mot kälkborgerligheten.
Danielson flydde hemlandets trånga kretsar och reste till Frankrike så ofta som hennes ekonomi tillät det. Förutom våren 1888 vistades hon i Paris också 1889 och 1892. Hon målade bl.a. för Pierre Puvis de Chavannes och Alfred Roll, och deltog i utställningar. På världsutställningen i Paris 1889 erhöll hon en bronsmedalj för sitt porträtt av Hilma Westerholm. För att finansiera sina fortsatta resor blev hon lärare, först vid ritskolan i Åbo 1881–1891 och sedan vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors 1893–1894. Hon hade gärna fortsatt som lärare, men hennes självständighet tycks ha irriterat konstföreningens ledning, och hennes förordnande förlängdes inte.
Danielsons karriär kom till stor del att präglas av denna kluvna reception: trots att hon fick stipendier, pris och uppdrag väckte hon samtidigt motstånd på grund av sin starka vilja och sina okonventionella motiv. Hon anslöt sig till Konstnärsgillet och kretsen kring författargruppen Nuori Suomi (Det unga Finland), som gjorde uppror mot konstföreningen i början av 1890-talet. Hennes närmaste vänner i gillet var Axel Gallén, Pekka Halonen och Venny Soldan-Brofeldt. Under inflytande från konstnärskamraterna blev Danielson också för en tid intresserad av karelianismen och gjorde ett par resor till östra Finland, bl.a. till Ruskeala i Pekka Halonens sällskap sommaren 1892, men hon upplevde Savolax och Tavastland snarare än Karelen som det ”ursprungliga” Finland.
Elin Danielson var inte någon övertygad finskhetsivrare och hennes intresse för den nationella konsten svalnade vid mitten av 1890-talet, särskilt sedan hon erhållit det s.k. Hovingska stipendiet och för första gången rest till Italien 1896. Efter det blev det toskanska landskapet hennes käraste miljö. Under 1890-talets senare del målade hon också norditalienska kullar och vingårdar i stort format (bl.a. ”Italienskt landskap”, ”I vingården”, ”Angelus”) samt fiskare och lantarbetare vid Adriatiska havets kust. Den enhetliga färgton som framträder i dessa målningar var influerad av den franska symbolismen. Förändringen hade börjat redan i Finland (t.ex. ”Potatisplockarna” 1893) men förstärktes i Italien.
Förändringen i sättet att måla påverkades också av den samtida italienska konsten, som Danielson blev bekant med i Florens, och då särskilt den grupp som benämndes Macchiaioli (”Fläckmålarna”), till vilken hennes blivande make Raffaello Gambogi också hörde. Paret gifte sig i februari 1898 och slog sig ner i Torre del Lago, ett stycke norrut från Gambogis hemstad Livorno. Åren 1900–1905 bodde paret Danielson-Gambogi vid kusten i byn Antignano, efter det några år högre upp i bergen i Volterra, tills de återvände till Antignano. Även om Elin Danielson fort anpassade sig till den italienska livsstilen, hade hon en känsla av att vara långt borta hemifrån och besökte Finland så ofta som möjligt. År 1901 gjorde makarna en resa till Finland och ställde ut sina målningar i en gemensam avdelning på konstföreningens årsutställning.
Även om äktenskapet hade inletts i gynnsamma tecken höll det på att sluta i skilsmässa redan efter ett par år, då Raffaello Gambogi förälskade sig i hustruns konstnärsväninna Dora Wahlroos. Förhållandet mellan makarna blev därefter aldrig som förr, och Danielson-Gambogi vistades långa tider ensam i Finland, där hon målade porträtt på beställning. En orsak till äktenskapskrisen kan också ha varit att Danielson, som var tretton år äldre än sin make, redan var en mogen och framgångsrik konstnär när hon gifte sig: hon togs emot med entusiasm i konstkretsarna i Florens och fick mer uppmärksamhet än maken. Hennes arbeten ställdes ut i Florens och Milano och 1899 och 1914 på biennalen i Venedig. Hon fick staden Florens konstpris 1899 och kung Umberto I köpte hennes målning ”Sommar”. Danielson-Gambogi belönades också med en bronsmedalj vid världsutställningen 1900 och i Finland fick hon andra pris i statens tävling i figurmåleri 1901.
Sekelskiftet och åren närmast därefter utgjorde, trots svårigheterna på det personliga planet, en viktig period i Danielson-Gambogis produktion. Utom kustmotiv målade hon olika variationer av ”I lampans sken”, ett motiv som hon hade visat intresse för redan tidigare. Många av målningarna från perioden är stora till formatet, färgerna gör ett intryck av att ha bleknat i söderns starka sol och sättet att måla är realistiskt på gränsen till fotografiskt noggrant (bl.a. ”En solskensdag”, ”La Merenda”). Konstnärligt fullödigast är lampskensmotiven, där hon skickligt utnyttjar spelet mellan ljus och skugga, och självporträtten från 1899 och 1903. Hennes sena produktion omfattar också ett stort antal porträtt.
I och med första världskrigets utbrott bröts också Elin Danielson-Gambogis kontakt med hemlandet. Vid sin död 1919, i lunginflammation i Antignano, var hon redan bortglömd i Finland. Också hennes konst föll i glömska, trots att ett urval av den ställdes ut i Strindbergs konstsalong i Helsingfors 1935; konstuppfattningen hade förändrats och tiden hade gått hennes realistiska stil förbi. Det nyväckta intresset för realismen, naturalismen och kvinnliga konstnärer under 1980-talet lyfte åter fram hennes verk. Intresset för hennes konst har fortsatt efter sekelskiftet 2000, då målningar som tidigare inte setts utanför Italien ställts ut i Helsingfors (”Elin Danielson-Gambogi i italienskt ljus”, 2007).
Riitta Konttinen
Elin Kleopatra Danielson, fr.o.m.1898 Danielson-Gambogi, född 3.9.1861 i Norrmark, död 31.12.1919 i Antignano, Italien. Föräldrar hemmansägaren Karl Emil Danielson och Rosa Amalia Gestrin. Gift 1898 med konstnären Raffaello Gambogi.
VERK. Representerad i Ateneums konstmuseum, Helsingfors; Åbo konstmuseum, Tammerfors konstmuseum; Joensuun taidemuseo, Joensuu; K. H. Renlunds museum, Karleby; Konstnärshemmet Kirpilä, Finska kulturfonden, Helsingfors; Lauri och Lasse Reitz stiftelse, Helsingfors; Satakunnan museo, Björneborg; Museet Ett hem, Åbo; Aines konstmuseum, Torneå; altartavlorna i Vittisbofjärd och Kimito kyrkor.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Heininen, Elin Danielson-Gambogi, Italian valossa – I italienskt ljus (2007); R. Konttinen, Finska konstnärinnors 1880-tal. Ljus, luft och färg. Elin Danielson, Amélie Lundahl, Helene Schjerfbeck, Helena Westermarck och Maria Wiik. Stockholm (1988); R. Konttinen, Totuus enemmän kuin kauneus (1991); R. Konttinen & U. Savojärvi, Elin Danielson-Gambogi (1995).
BILDKÄLLA. Danielson-Gambogi, Elin. Foto: Ateljé Uno Rosendahl. Museiverket.