Vid 1800-talets början fanns inga framstående målare i Finland och detta upplevdes som en brist för den gryende fosterländska självkänslan. Åbostudenten Alexander Lauréus sändes till Stockholm för att utbildas vid Konstakademien. Han kom att bli en framgångsrik målare, vars bana även omfattade studier och uppdrag i Paris och Rom. Lauréus introducerade folklivsskildringen inom måleriet, en genre som ökade i betydelse i Sverige och Finland under 1800-talet. Hans målningar, särskilt de som ger uttryck för romantikens ideal, berättigar honom till en plats bland sin tids betydande nordiska konstnärer.
Alexander Lauréus härstammade från en gammal, ursprungligen österbottnisk prästsläkt. Flera av släktens medlemmar hade varit regementspräster eller haft befattningar vid domkapitlet eller domkyrkoförsamlingen i Åbo. Också fadern var regementspastor, tills han 1790 övergick till andra uppgifter för att slutligen bli kyrkoherde och prost i Lojo. Modern hette Ulrika Lovisa Simolin och var den första av faderns fyra hustrur. Alexander Lauréus var deras förstfödda barn. Alexander var 11 år gammal då hans mor dog i barnsäng 1794. Fadern gifte om sig med Maria Juliana Vinqvist, dotter till en Åboköpman, och fick tillsammans med henne nya barn. Den sällskaplige pastor Lauraeus levnadsvanor ledde till stort ekonomiskt bryderi; han hade inte råd att sända sin äldsta son, som ville utbilda sig till konstnär, till Stockholm för studier. Man anordnade därför en penninginsamling för ändamålet, under ledning av länets vicelandshövding Olof Wibelius. Insamlingen inbringade 195 riksdaler och 32 skilling. Bland Lauréus gynnare fanns greve Johan Fredrik Aminoff och professor Henrik Gabriel Porthan.
Efter att ha blivit inskriven som student 1800 fick Lauréus troligtvis handledning av ritmästaren vid akademin i Åbo, den svenskfödde Erik Johan Hedberg. Hedbergs undervisning kan inte ha varit särskilt högt stående eftersom Lauréus i Stockholm fick börja i Konstakademiens elementarklass. Studierna avlöpte dock väl och Lauréus avlade sin examen 1809. År 1812 invaldes han till ledamot av Konstakademien. Lauréus var den förste av den yngre generationens konstnärer som hedrades på detta sätt. Han erhöll också titeln som hovmålare.
I Stockholm gynnades Lauréus av kunglige sekreteraren Henrik Reinhold Gummér och av sin landsman, översten och ledamoten av Konstakademien Johan Adam von Gerdten. År 1807 målade Lauréus ett porträtt av von Gerdten tillsammans med dennes häst och hund (”Porträtt af ståthållaren J. A. v. Gerdten”). Porträttets konstnärliga halt är tämligen ringa, men Lauréus var läraktig, flitig och ihärdig. Han deltog i alla Konstakademiens utställningar 1803–1815, ofta med en ansenlig mängd bidrag. Konstnärens målmedvetenhet och självkänsla avspeglas redan i ett självporträtt som torde ha tillkommit 1805.
Lauréus utförde sitt första viktiga arbete i Finland i samband med ett sommarbesök i Åbo 1806. Målningen föreställer Lauréus styvmor Maria Juliana Vinqvist med sina små söner. Porträttet är en säregen blandning av rättfram realism och idealisering, vilket utmärker Lauréus konst, i synnerhet i början av hans bana. Målningen vittnar om Lauréus stora beundran för porträttmålaren Carl Fredrik von Breda. Den äldre målarens inflytande fördjupades i takt med att Lauréus färdigheter utvecklades, vilket visar sig i hans fylliga och lysande kolorit. Breda var en banbrytare inom den förromantiska konsten i Sverige, och han var professor i teckning vid Konstakademien. Till sina egna konstsamlingar, vilka ansågs vara betydande, anskaffade han tavlor av Lauréus.
I samband med sin resa till Åbo 1806 målade Lauréus även ett porträtt av sin far. Han utförde säkerligen sina porträtt av pliktkänsla, och resultatet var inte alltid särdeles inspirerande. Konstnären var sannolikt medveten om sina begränsningar och valde för den skull redan tidigt genremålningen som sin bransch, eftersom den inte förutsatte djuplodande människoskildringar; i genremåleriet kunde han gestalta livet genom små episoder. Bland dessa målningar finns också finska motiv såsom ”Bonddans om julen i Finland” som konstnären behandlade åtminstone tre gånger 1814–1816. Tavlorna är visserligen inte målade i Finland utan grundar sig enligt tidigare bruk och tradition på konstnärens minnesbilder. De gestaltar fosterlandskärleken och folksjälens ursprungliga skönhet på ett sätt som uppskattades under romantiken.
Efter 1806 besökte Lauréus inte Finland. Det var lättare att få uppdrag i Stockholm, och det förändrade politiska läget efter finska kriget 1809 ingav förmodligen betänkligheter. Konstnären hade också funnit en livsledsagarinna i Sverige, Margareta Charlotta Thynelius, med vilken han bodde i Stockholm åtminstone efter 1810. Paret ingick inte äktenskap, men levde tillsammans ända till Lauréus död.
Det var säkert den svenske genremålaren Pehr Hilleström, professor och direktör vid Konstakademien, som uppmuntrade Lauréus att skildra folklivet. Konstnären Pehr Hörberg torde också ha varit en förebild. Lauréus studerade och kopierade 1600-talets holländska måleri, som bl.a. fanns att se i de kungliga samlingarna. Han intresserade sig också för den brittiske 1700-talsmålaren William Hogarth, därtill förmodligen uppmuntrad av Elias Martin, professor vid Konstakademien. Sedan Lauréus på allvar stiftat bekantskap med den uppblomstrande romantiken, lämnade han dock de simpla vardagliga motiven bakom sig. Litteraturkritikern Lorenzo Hammarsköld, en av romantikens främsta banérförare i Sverige, ansåg redan 1810 att Lauréus var en av den nya generationens verkliga förmågor.
För att förbättra sin yrkeskunskap verkade Lauréus i en privat övningsskola, som hans studiekamrater Bengt Erland Fogelberg, Johan Gustaf Sandberg och John von Breda hade grundat i början av 1810-talet med stöd av den sistnämndes far, Carl Fredrik von Breda. Denna ”romantikernas opposition” önskade sig bättre möjligheter att teckna efter levande modell samt vägledning i färgernas optik och i historie-, djur- och landskapsmåleri, något som Konstakademien inte tillhandahöll. Lauréus motiv i Sverige var ofta stämningsstycken med motsvarighet i Carl Michael Bellmans sånger, och man vet att konstnären någon gång gestaltade Bellmandikter i bild. I likhet med Bellman kunde han vid behov vara munter i sina sedeskildringar, vilket otvivelaktigt bidrog till hans framgång. Även den samtida dramatiken och romankonsten erbjöd motiv; i målningarna uppenbarade sig skräckromantiska rövarmotiv och ruinromantik. Bäst känd blev Lauréus för de tavlor i vilka han strävade att ge välkända och vanliga motiv en lyrisk och litet hemlighetsfull stämning genom att använda sig av olika belysningseffekter såsom lyktor, öppna brasor, eldar och månsken. Hans framgång var så stor att man i Svensk litteraturtidning 1816 ironiskt påpekade att konstsamlingarna redan var överfulla av Lauréus tavlor som alla avbildade eldsken och var varandra lika.
Åren 1815–1816 förordnades Lauréus till en tillfällig professur vid Konstakademien, ett tecken på den uppskattning han då åtnjöt. Under tiden 1812–1817 tillkom många av de viktiga målningar han utförde i Sverige, såsom ”Dansgillet” och ”Resande vid en strandeld”. Med stöd av en mångårig resepension beviljad av Konstakademien reste Lauréus i september 1817 till Paris tillsammans med Margareta Thynelius. Redan under resan stiftade den ivrige konstnären bekantskap med ett flertal konstsamlingar på rutten Osnabrück–Amsterdam–Antwerpen-Bryssel. I Paris studerade han i Pierre-Narcisse Guérins uppskattade ateljé, där även den unga franska generationens förmågor Théodore Géricault och Eugène Delacroix var elever. Det viktigaste i undervisningen var att disciplinerat rita och måla efter levande modell, vilket bidrog till att Lauréus uttryckssätt blev klart och säkert. Den romantiska historismen och i synnerhet verklighetsskildringen var de förhärskande riktningarna i Paris, vilket passade folkskildraren Lauréus väl. Den retoriska stil som företräddes av romantikens ledande konstnärer, bl.a. Horace Vernet och François Gérard, influerade honom, liksom även den sensuella koloriten hos Pierre-Paul Prudhon. Museisamlingar och utställningar var andra viktiga källor.
Tiden i Paris, där Lauréus på franskt manér tecknade och målade utomhus efter naturen, väckte honom till insikt om dagsljusets kvaliteter. Han hade inte råd att skaffa sig en ordentlig ateljé, eftersom studier och logi tärde hårt på hans resurser. Lauréus ansträngda ekonomiska situation fortsatte i Rom, dit han anlände med sin följslagarinna den 27 maj 1820. Lauréus bodde en tid i Villa Malta hos den svenske bildhuggaren Johan Niclas Byström. En senare bostad som han hyrde i Rom delade han med den svenske skulptören Bengt Erland Fogelberg. Villa Malta var en mötesplats för många svenska konstnärer, och där stiftade Lauréus också bekantskap med den norske landskapsromantikern Johan Christian Dahl, som i likhet med många andra av Lauréus bekanta gjorde skisser direkt efter naturen. Även om detta, den allra radikalaste av de nya metoderna, ingav Lauréus betänkligheter, är det just intrycket av den okonstlade naturtrogenheten och ett fördjupat studium av dagsljuset som avspeglas i de intressantaste av målningarna från hans tid i Italien. Det teatraliska draget saknas i målningarna ”Vindrickande man” och ”Munk i en till vinkällare förvandlad ruin”.
Lauréus följde dock till motivkrets och teknik tidens allmänna ideella inriktning: man skildrade Italien känslofullt som den milda oskuldens och den ursprungliga skönhetens hemland, där det dock också bodde rövare som företrädde den vilda och fria människotypen. Som stöd för sina populära folkskildringar använde Lauréus ofta kända grafiska stick, bl.a. italienaren Bartolomeo Pinellis etsningar. Han var också betagen av de gamla ruinernas valvbågar i Rom, stadens kapucinermunkar och landskap, allt detta även ”allmängods” som t.ex. Luigi Rossi och den franske målaren François-Marius Granet hade gjort vida bekant. I Lauréus konst finns samma måleriska och otvungna drag som hos Granet och i detta avseende skiljer han sig från många mer prosaiska skildrare av Italien.
Det stora antalet religiösa motiv i Lauréus italienska produktion vittnar om romantikens fromma böjelser. Ett av hans måleriskt sett mest originella arbeten är det verk i flera delar, som med fyllig kolorit beskriver Tobias historia i Bibeln. Under sina romerska år var Lauréus produktiv och fortsatte med sina pittoreska eldskenseffekter, t.ex. i målningarna med italienska vinstugor. Målningen ”Romersk osteria” köpte den svenske kronprinsen Oscar av Lauréus vid sitt besök i Rom 1822.
År 1823 beviljades Lauréus ett års förlängning av sin resepension för att resa till Frankrike och Holland. Hösten 1823 bröts dock den 39-årige konstnärens bana av en febersjukdom, och han avled i Rom. På hans gravsten av marmor på den protestantiska kyrkogården i Rom finns en lagerkrans med texten: ”Qui riposa Alessandro Laureus, pittore svedese, morto il XXI ottobre MDCCCXXIII nell’età di XXXIX”. I Stockholm öppnade man den 14 februari 1824 en minnesutställning i professor Byströms ateljé. Med på utställningen fanns 58 verk av Lauréus, alltifrån hans tidigaste verk till hans allra sista produktion. Margareta Thynelius kunde återvända till Stockholm med hjälp av de inkomster utställningen gav.
I förhållande till sin tids svenska konst var Alexander Lauréus en högklassig målare som i romantikens anda förnyade den äldre genremåleriets tradition; i början av 1800-talet var han i Sverige på sitt eget specialområde rätt unik. Inom den finländska konsten var Lauréus den första unga målare som fick möjlighet att ge sig in på konstnärsbanan. Landsmannen Robert Wilhelm Ekman fortsatte Lauréus arbete som folklivsskildrare, både i sina inhemska och italienska motiv.
Soili Sinisalo
Alexander Lauréus, född 4.1.1783 i Åbo, död 21.10.1823 i Rom. Föräldrar regementspastorn, prosten, teologie doktorn Alexander Lauraeus och köpmansdottern Ulrika Lovisa Simolin. Livsledsagarinna från ca 1810, Margareta Charlotta Thynelius.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum; Finlands nationalmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Åbo Konstmuseum; Åbo landskapsmuseum; Gösta Serlachius konststiftelse, Mänttä; J. L. Runebergs hem, Borgå; Aineen kuvataidesäätiö, Torneå; Ilmari och Toini Wall-Hakalas konststiftelse; Tammerfors konstmuseum; Konststiftelsen Meritas samling; Akademiska föreningen, Lund; Göteborgs konstmuseum; Wernerska villan, Göteborgs kommun; Nationalmuseum, Stockholm; Stockholms stadsmuseum; Stockholms universitet; Uppsala universitetsbibliotek; Uppsala universitet; Norrköpings konstmuseum.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Hammarlund, Stora Ekeby. J. A. von Gerdten och Alexander Lauréus. Västerås (1983); S. Karling, The Stockholm University Collection of Paintings. Stockholm (1978); Alexander Lauréus 1783−1823. 200-års minnesutställning, Sinebrychoffs konstmuseum (1983); K. Leino, Hovimaalaaja Alexander Lauréus ja hänen ympäristönsä (1908); A. Reitala, Alexander Lauréus redivivus. Konsthistoriska studier 1/1974; S. Sinisalo, Varhaista romantiikkaa. Alexander Lauréus. Ars. Suomen taide 3/1989; T. Stjernschantz, Alexander Lauréus. En konsthistorisk studie (1914); Två sekler finsk konst I. Finsk rokoko och romantik (1959); E. J. Vehmas, Alexander Lauréus. Museipublikation. Konstmuseet i Ateneum 1–2/1959.
BILDKÄLLA. Lauréus, Alexander. Oljemålning (detalj): självporträtt, ca 1805. Finlands nationalmuseum. Museiverket.