Den 16 juni 1904 sköt den unge Eugen Schauman generalguvernör N. I. Bobrikov och därefter sig själv. Trots att politiska mord inte hade förekommit tidigare i Finland, godtogs Schaumans handling genast av finländarna, som var förbittrade över den förryskningspolitik som fördes i landet. Schauman upphöjdes till nationalhjälte i den schweiziske Wilhelm Tells efterföljd. Eugen Schauman, av adlig börd men under sin livstid en anonym tjänsteman i ledet som biträdande kamrer i Överstyrelsen för skolväsendet, blev ett av de mest kända namnen i Finlands historia.
Eugen Schauman föddes i maj 1875 i staden Charkov i Ukraina. Familjen Schauman var en gammal krigarätt, och Eugens far Waldemar Schauman, senare guvernör och senator, avancerade ända till generallöjtnant i den ryska armén. På grund av faderns tjänst bodde familjen i olika delar av det vidsträckta kejsardömet. Efter modern Elins död (också hon av släkten Schauman) sattes den endast nioårige Eugen i skola i Helsingfors, medan den övriga familjen stannade i Polen. I hela sitt liv hedrade Eugen sin mors minne. Runebergs diktverk Fänrik Ståls sägner, som hon hade läst högt för honom, var en av hans käraste klenoder. Schauman insöp en runebergsk fosterländskhet och tog djupa intryck av hjältarnas offervillighet.
Schaumans nedsatta hörsel försvårade hans skolgång, men tack vare sin envishet blev han student 1895. Vid universitetet avlade han förvaltningsexamen på fyra år och inledde sin bana som statstjänsteman. Schauman var en ivrig idrottare. Att på alla sätt förkovra sig i skytte – också i syfte att försvara landet – hörde till hans främsta intressen. I sitt kärleksliv mötte han besvikelse, men bar ståndaktigt denna börda. Ett avslaget frieri kan dock ha bidragit till hans planer att mörda generalguvernör Nikolaj Bobrikov.
Som en följd av den hänsynslösa konsekvens med vilken Bobrikov brukat den starkares rätt ansågs han av många finländare förkroppsliga hela den förtryckspolitik som Ryssland förde i Finland. Dessutom hade Bobrikov lyckats dela det finska folket i undfallenhetsmän och motståndsmän. Det mest radikala motståndet stod aktivisterna för. Schauman var inte en av dem, men han kände till deras planer på att mörda Bobrikov. Schauman bad om att på eget bevåg få uträtta detta dåd, vilket han fick lov till. Aktivisterna förundrade sig över att Schauman inte ens övervägde att försöka fly efter utfört dåd. Han ville sona sitt brott med sitt eget liv och planerade mordet helt på egen hand. Han lär ha trott att mordet skulle åstadkomma en förbättring i relationerna mellan Finland och Ryssland; sämre kunde det åtminstone inte bli.
Eftersom Schauman hade varit tjänsteman i senaten, kände han till generalguvernörens vanor. Hans far hade dessutom varit senator i ekonomiedepartementet och chef för militieexpeditionen 1898–1900, men han hade avgått efter att ha röstat mot det så kallade språkmanifestet. Eugen Schauman visste att Bobrikov skulle leda förhandlingarna vid ekonomiedepartementets session i senaten klockan 11. Den 16 juni 1904 vid nämnda klockslag gick Schauman emot Bobrikov på trappavsatsen, sköt tre pistolskott mot honom, tog ännu ett par steg, stannade och sköt så två skott mot sitt eget hjärta. Schauman dog omedelbart, Bobrikov först natten därpå. Enligt det brev som Schauman riktat till Rysslands kejsare och Finlands storfurste, och som också offentliggjordes, grundade Schauman sin handling på de olagligheter som Bobrikov hade begått i Finland, men han ville också fästa kejsarens uppmärksamhet vid andra missförhållanden i riket. Schauman var snarare en trogen undersåte till kejsaren än en revolutionär.
Bakom Eugen Schaumans historiska gärning låg ett flertal olika motiv, av vilka hans privata livssituation knappast var det minst betydande. Å andra sidan är det svårt att entydigt hävda att det var frågan om ett självmord förklätt till ett politiskt mord. Schauman hade utvecklat en stark rättskänsla, som en följd av den fosterländska omgivning han vuxit upp i. Han var en man med fasta principer, som redan en längre tid på sitt personliga, villkorslösa sätt djupt ner i hjärterötterna hade sårats av den politik Bobrikov förde. Hans samtida uppfattade hans handlande som ett kollektivt nödvärn och en offerdöd, vilket gav upphov till en Schaumankult och enade finländarnas motstånd.
Den nye generalguvernören Ivan Michailovitj Obolenskij agerade också betydligt mer återhållsamt än Bobrikov. Förhållandena blev friare under ett par år, som en följd av den samhälleliga jäsning som hade förorsakats av motgångarna i det krig som Ryssland förde mot Japan 1904–1905. Framförallt gammalfinnarna och prästerskapet men även andra fördömde dock dådet ur politisk och etisk synvinkel, eftersom Finland på detta sätt i ryska ögon förbands med tidens terrorism. J. K. Paasikivi fördömde Schaumans dåd i en ledare i Uusi Suometar. Schaumankulten blev av särskild vikt vid Nyländska studentavdelningen, som också reste en ståtlig minnesvård till Schaumans minne på gravgården i Borgå.
Jussi Niinistö
Eugen Waldemar Schauman, född 10.5.1875 i Charkov, Ukraina, död 16.6.1904 i Helsingfors. Föräldrar senatorn, generallöjtnanten Fredrik Waldemar Schauman och Elin Maria Schauman.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Polvinen, Riket och gränsmarken. N. I. Bobrikov, Finlands generalguvernör 1898?1904 (1988); S. Zetterberg, Fem skott i senaten. Eugen Schaumans liv och dåd (1987).
BILDKÄLLA. Schauman, Eugen. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.