R. A. Wrede var en framstående rättsvetare, hög domare och liberal-konservativ politiker. Denna bakgrund gjorde honom väl skickad som en av de ledande i rättskampen under ofärdsåren. Hans vetenskapliga produktion, särskilt inom processrätten, hade grundläggande betydelse för rättstillämpningen i det fria Finland.
R. A. Wrede avlade filosofie kandidatexamen 1875, sex år efter att han hade blivit student, och juris utriusque kandidatexamen fyra år senare. Året därpå avslutade han sin auskultering vid domstol och erhöll vicehäradshövdings titel. Efter att ha ägnat några år åt forskning som elev till Adolf Wach i Leipzig och Oskar Bülow i Tübingen blev han färdig med sin avhandling Om kvittning enligt finsk rätt 1883.
Då Robert Montgomery utnämndes till prokurator lämnade han professuren i civillagfarenhet och romersk rätt, varvid lärostolen blev vakant. Wrede meriterade sig för tjänsten med verket Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocessrätt 1884, och efter att ha konkurrerat om professuren med Julian Serlachius utnämndes han följande år. Tjänsten delades i två lärostolar 1898, och Wrede valde då professuren i civilprocessrätt, romersk rätt och juridisk encyklopedi.
Wrede valdes till rektor för universitetet 1905 men hann verka på denna post endast en kort tid före det han i slutet av samma år utnämndes till senator i den s.k. konstitutionella senaten och till vice ordförande för justitiedepartementet. Han innehade detta Finlands högsta domarämbete i fyra år, men avgick i juni 1909 tillsammans med de övriga ledamöterna av senatens justitiedepartement, då han inte kunde godkänna kejsarens grundlagstolkning i samband med att den s.k. arrendeförordningen om arrende för torp, landbolägenheter och backstuguområden utfärdades. I och med att han avgick från senaten avslutade han också sin ämbetsmannabana, men han fortsatte att publicera sig. Han var ledamot av flera lantdagar och var även en aktiv kansler för Åbo Akademi i tolv år, 1918–1930.
Som brukligt var publicerades professorns föreläsningar, bl.a. ”Obligationsrättens allmänna del” 1892 (2:a upplagan 1909), ”Konkursrätt” 1895 (2:a upplagan 1910),”Utsökningsväsendet” 1903 (2:a upplagan 1912), ”Giftermålbalken” 1903 (2:a upplagan 1913, på finska 1916) och ”Ärfda balken” (1911). Afhandlingar i finsk processrätt. Grunddragen af bevisrätten enligt gällande lag I–II var ett självständigt verk och utkom 1893–1894 (på finska 1910). Ett arbete av stor betydelse var Finlands gällande civilprocessrätt i tre delar, av vilka den första utkom 1905. O. H. Granfelt anser detta verk vara Wredes främsta. Det trycktes i flera upplagor och användes länge i universitetsundervisningen, vilket också gällde Grunddragen av sakrätten enligt Finlands lag (1926, även på finska). En översikt av Finlands och Sveriges civilprocessrätt utkom på tyska 1924 och Lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 1931 (på finska 1932). Wrede utgav en biografi över professor Matthias Calonius 1917.
Enligt Granfelt var Wrede som civilrättsjurist en betydande forskare och lärofader för senare juristgenerationer. Sitt främsta forsknings- och undervisningsvärv utförde han dock inom processrätten. Tack vare Wrede blev processrätten en självständig disciplin. Hans inflytande sträckte sig också till Sverige, där han påverkade utvecklingen inom den svenska processrätten. Högsta förvaltningsdomstolens president Karl Söderholm anser att Wrede hör till de främsta juridiska skriftställarna i Finland. Hans arbeten kännetecknas av kritisk skärpa i förening med tankereda och klar framställning.
Som aktiv ledamot av ridderskapet och adeln deltog Wrede i samtliga lantdagar 1877–1906 och han var lantdagsman för Svenska folkpartiet 1910–1913 och 1917–1918. Han var ordförande för lagutskottet 1888, 1894 och 1900 samt ordförande för grundlagsutskottet 1911, 1912 och 1918. Åren 1893–1900 var Wrede ordförande för kommittén för omorganisering av rättegångsväsendet, en kommitté med heltidsanställda medlemmar jämförbar med avdelningarna vid lagberedningen. Kommittén sammanställde ett betänkande i flera delar, men det ledde inte till vidare åtgärder, vilket inte heller många senare betänkanden i frågan gjorde.
Wredes synpunkter var till en början konservativa. Han motsatte sig att grunderna för kommunal rösträtt skulle luckras upp så att också kvinnor och mindre bemedlade skulle få rösta. Han arbetade för att befästa de konstitutionella grundvalarna, och vid lantdagen 1891 lämnade han ett petitionsförslag om att senatens justitiedepartement skulle ombildas till en högsta domstol och att en högsta förvaltningsdomstol skulle inrättas. Enligt förslaget skulle medlemmarna av de båda domstolarna ha kunnat avsättas endast med stöd av laga dom.
Under förryskningsperioden höll Wrede en föredragsserie om storfurstendömets statsrättsliga ställning för medlemmar i föreningen Arbetets vänner, vilket generalguvernör Bobrikov ogillade skarpt. Wrede var ordförande för den juridiska kommittén inom det passiva motståndet och samarbetade med ledningen för Kagalen, som organiserade motståndets praktiska verksamhet. När Wrede offentligt kritiserade värnpliktslagen som grundlagsstridig och godtog att studenterna uteblev från uppbåden lät Rysslands inrikesminister von Plehwe, som också var ministerstatssekreterare för Finland och tf. kansler för universitetet, anhålla Wrede och föra honom till S:t Petersburg 1904. Wrede förvisades från Finland och flyttade till Estland men tilläts återvända redan 1905, då han valdes till rektor för Helsingfors universitet. Samma år utnämndes han till medlem av senaten och till vice ordförande för justitiedepartementet.
I senaten hörde Wrede till dem som förespråkade en reform av folkrepresentationen, och han godtog att allmän rösträtt togs i bruk i valet av ledamöter till lantdagens andra kammare. Det tvåkammarsystem som Wrede förespråkade realiserades emellertid inte, utan allmän och lika rösträtt infördes i val av en enkammarlantdag. Vid sidan av sitt domarvärv deltog Wrede också aktivt i senatens beredning av ny regeringsform och instiftande av en högsta domstol. I det första valet till enkammarlantdag led de grupperingar som var företrädda i senaten ett förkrossande nederlag. Inom senaten utkristalliserades två ståndpunkter och två grupperingar: den ”parlamentariska” grupperingen kring K. J. Ståhlberg, som ansåg att senaten skulle begära avsked, och den gruppering som leddes av Wrede och inte accepterade någon form av parlamentarism. Även senare ställde sig Wrede avvisande till parlamentarismen.
Wrede medverkade i den kommitté som under ledning av Ståhlberg utarbetade en ny konstitution. Förslaget utarbetades hemma hos Wrede på Wredeby i Anjala sommaren 1917. Wredes försök att åstadkomma en monarkisk regeringsform lyckades emellertid inte.
Wrede var en av grundarna av det Svenska partiet, och han verkade för bevarandet av det svenska språket och den svenska kulturen i Finland. Efter att ha lämnat sina offentliga uppdrag fortsatte han att verka inom vetenskapen och politiken. I skriften Vår nationalitetsfråga bland andra framhöll han att finlandssvenskarna borde åta sig offentliga uppdrag för att undvika att isolera sig från de finskspråkiga. Han var också aktiv inom intresseorganisationen Svenska Finlands folkting.
Enligt Karl Söderholm var Wrede en av Finlands mest framstående vetenskapsmän, och var även en framstående medborgare som vann aktning bland sina landsmän oavsett partiståndpunkt. Betecknande för R. A. Wredes vidsynthet är att han som monarkist tillsamman med republikanen Ståhlberg lyckades utarbeta konstitutionen, trots oenighet på många punkter, och att de bägge herrarna under Ståhlbergs presidentperiod kunde mötas som gamla vänner.
Tore Modéen
Rabbe Axel Wrede af Elimä, född 16.7.1851 i Anjala, död 16.2.1938 i Anjala. Föräldrar häradsdomaren, friherre Henrik August Wrede och Anna Baeckman. Gift 1879 med Johanna Sofia Paulina Wrede.
PRODUKTION. Om kvittning enligt finsk rätt (1883); Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocessrätt (1884); Några drag ur Finlands samhällsskick (1900); Finlands gällande civilprocessrätt I (1905); Finlands gällande civilprocessrätt II (1910); Matthias Calonius (1917); Själfständighetsfrågan och Finlands landtdag (1917); Grunddragen av Finlands processrätt (1919); Grunddragen av Finlands rätts- och samhällsordning. Handbok för medborgare I−II (1921). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 II (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 (1940).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. H. Granfelt, Friherre Rabbe Axel Wrede (1951); B. Federley, Rabbe Axel Wrede. Lantdagsmannen och rättskämpen 1877−1904 (1958); B. Federley, R. A. Wrede och Robert Hermanson. Finländska gestalter I (1961).
BILDKÄLLA. Wrede, Rabbe Axel. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.