Den kunskapstörstande men medellösa Emma Irene Åström stöddes framförallt av sina omhuldade lärare i sin strävan att framskrida på den lärda banan. Hon var den första finländska kvinnan som promoverades till magister och blev en beundrad förebild speciellt inom Finlands svenskspråkiga kvinnorörelse.
”Jag förtjänade inte att kallas banbryterska, emedan jag aldrig medvetet varit det”, sade Emma Irene Åström som hade upphöjts till galjonsfigur för de finländska kvinnornas akademiska studier. Enligt egen uppfattning hade hon bara förverkligat sina egna personliga intressen; intressen som hon senare, vid fyllda 80, ansåg hade sammanfallit med tidsperiodens idéströmning. Åströms kunskapstörst var ett tydligt tecken på hennes längtan efter en värld som var större än hemmets och som för henne representerades av böcker och lärdom. Hon var medellös men begåvad och intresserad av ”manliga” discipliner som filosofi och latin. De lärda som dök upp på hennes väg – på den tiden alla män – ägde en högaktning för lärdomen som fick dem att hjälpa den unga kvinnan, speciellt som hon alltid höll sig anspråkslöst i bakgrunden som en lyssnande och beundrande Maria.
Åström, som promoverades till filosofie magister 1882, firades i liberala kretsar och av kvinnorörelsens banbrytare, bl.a. i festdikter av Zacharias Topelius och Adelaïde Ehrnrooth. Hon hade ända sedan början av studietiden varit verksam som skollärare på olika håll, och fortsatte med denna grundundervisning också efter att hon blivit lektor i svenska, finska och historia vid Ekenäs seminarium (1886–1912). Topelius förstärkte Åströms legendstatus genom att använda henne som förebild för huvudpersonen i Planeternas skyddslingar. Som framgår av biografier och hennes egna memoarer blev berättelsen om den fattiga skärgårdsflickans väg genom svårigheter till att bli en framstående, firad personlighet inom universitetsvärlden viktig för kvinnorörelsen i Finland, kanske speciellt på svenskspråkigt håll.
Lantmätaren Carl Åström, son till kyrkoherden i Tövsala, prosten Carl Åström, fick tillsammans med prästgårdens finskspråkiga piga Justina två döttrar. Den äldre döptes 1847 till Emma på förslag av farmor prostinnan som var hennes fadder. Efter att prosten avlidit flyttade änkan med sin son till Åland. Sonens döttrar stannade hos sin mor som fortsatte tjäna på prästgården till dess fadern 1853 kallade familjen till sig. Emma blev därmed svenskspråkig. Föräldrarna ingick äktenskap 1864 och i den medellösa familjen föddes tre söner till.
År 1865 övertalade ortens präster Carl Åström att skicka Emma till Jyväskylä seminarium, vars dåvarande ledare, det finska folkskoleväsendets fader Uno Cygnaeus, blev flickans gynnare och inofficiella förmyndare, men å andra sidan också den som bromsade hennes universitetsstudier. Ernst Bonsdorff (1842–1936), som var lektor i matematik vid Jyväskylä seminarium – senare vid Finska normallyceet – föreslog för Åström att hon skulle avlägga studentexamen. Han gav dock inte sina egna fem döttrar som fötts i äktenskapet med Åströms seminariekamrat Ida Forssell någon motsvarande uppbackning.
Uno Cygnaeus, som till en början hade motsatt sig Åströms studentexamen, ordnade en kompetent latinlärare åt sin skyddsling, och överdirektören för skolväsendet, universitetets tjänsteförrättande vicekansler, friherre Casimir von Kothen, var frisinnad nog att ge henne dispens att studera och avlägga examen vid universitetet. Faderns död 1874 avbröt universitetsstudierna helt och hållet för två år, eftersom ansvaret för familjen tvingade Åström att godta Cygnaeus förslag att bli lektor vid Ekenäs seminarium. Tolv år senare lyckades slutligen den åldrige Cygnaeus se till att hon utsågs till ordinarie innehavare av tjänsten.
Efter Cygnaeus död 1888 brände Åström sina egna brev till honom av okända skäl vilket har gett näring åt antagandet om att de hade haft ett förhållande. Åströms känslor för den ensamme och lärde professorn i romersk litteratur, F. J. Petersen (1821–1883), hade hur som helst varit djupa. Att tillbringa stunder i hans sällskap mindes hon tiotals år senare som ”överjordiskt skönt”. Ett porträtt av Petersen prydde hennes hem under resten av hennes liv.
Maija Väisänen
Emma Irene Åström, född 27.4.1847 i Tövsala, död 3.7.1934 i Ekenäs. Föräldrar lantmätaren Carl Åström och Justina Jakobsson.
PRODUKTION. Mitt liv och mina vänner (1934).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Takolander, Emma Irene Åström. Lagerns första kvinna (1922); M. Åström, Emma Irene Åström (1967).
BILDKÄLLA. Åström, Emma Irene. Foto: Ateljé Selma Jacobsson. Museiverket.