Johan Jacob Kijk var på sin tid en av Finlands rikaste män. Då han avled övergick hela hans egendom, dit även Tykö bruk hörde, som en oskiftad besittning på livstid till hans änka, Catharina Elisabet Grubb. I mer än tio års tid ledde änkan sina bruk med framgång och förkovrade sin förmögenhet.
Catharina Elisabet Grubb tillhörde en gammal norrländsk släkt; hennes farfar Anders Grubb hade flyttat till Stockholm för att bli köpman. Dennes son Nils Grubb, Catharina Elisabets far, gifte sig med sin släkting Gunilla Mikaelsdotter Grubb. Det var ett för tiden inte ovanligt bruk att släktingar ingick äktenskap med varandra för att upprätthålla kontakten mellan familjerna och för att skapa och bevara förmögenheter. Catharina Elisabet föddes i Stockholm vintern 1721.
Den stockholmska familjen Grubbs öden ansluter sig till Finland, då Catharina Elisabet ingick äktenskap med storborgaren Johan Jacob Kijk. För brudgummen, som var 15 år äldre än bruden, var det hans tredje äktenskap. Kijk hade också själv som 15-åring kommit från Stockholm till Åbo, där han blev bodbetjänt i köpman Hans Scheeles affär. Burskap hade han fått 1730, varefter han verkade i Åbo som köpman, industriman och skeppsredare. Han var delägare i de två tobaksfabriker som fanns i Åbo, i taktegelbruket i Kuppis och Åviks glasbruk. I Bjärnå ägde han Tykö brukskomplex, som vid hans död omfattade 49 hemman i Bjärnå, Halikko, Kimito, Pikis och Uskela. Början till företaget utgjorde ett bolag som bildats av Kijk och sex andra köpmän i Åbo – till dem hörde bl.a. Jacob Bremer – vilka 1738 arrenderade masugnen i Tykö samt stångjärnssmedjorna i Kirjakkala och Kustö av översten friherre Claes Fleming för en tid av fem år. Kijk ställde sig i spetsen för företaget och flyttade till Bjärnå. Sedan arrendetiden utlöpt 1743 löste han in Tykö och Kirjakkala.
Kijks hustru åtföljdes till Åbo av ett antal familjemedlemmar, åtminstone av brodern Mikael Grubb, som skrev in sig vid akademin i Åbo 1744. Han blev en av akademins mest framgångsrika studenter: 1749 reste han till Kina för att grunda det första svenska handelsfaktoriet i landet. Han gifte sig i Finland 1765 med Beata Christina Kijk, som var dotter till Kijks andra hustru, Christina Bladh; Grubb äktade alltså sin systers styvdotter. Följande år avancerade han på sin bana till Svenska ostindiska kompaniets direktör och adlades två år senare under namnet af Grubbens. Johan Jacob Kijk hade med andra ord genom gifte skaffat sig själv och sitt handelshus en viktig svåger, som samtidigt var hans svärson.
Johan Jacob Kijks och Catharina Elisabet Grubbs äktenskap var fruktsamt, men släkten Kijk dog ut på svärdssidan. Deras söner Johan Jakob och Hans Henrik Kijk dog barnlösa, men deras dotter Anna Charlotta Kijk gifte sig med Josef Bremer (1743–1814), son till storköpmannen Jacob Bremer och Margareta Pipping. Två av parets söner fortsatte sina förfäders och sin faders traditioner, Jakob Reinhold Bremer (1773–1830) som köpman i Åbo och Robert Bremer (1777–1844) som brukspatron på Tykö och som skeppsredare. Paret Kijks andra dotter, Catharina Elisabeth Kijk den yngre, kom via sitt gifte in i adelsståndet. Fästmannen var majoren friherre Carl Fredrik Rehbinder (1729–1795). Johan Jacob Kijk erhöll som förste finländare bergsråds titel 1763. Då han avled 1777 var han en av Finlands rikaste män: förmögenheten uppgick till 1350000 daler koppar.
Efter bergsrådet Kijks död övergick jätteförmögenheten genom ett den 5 juli 1773 daterat testamente i sin helhet till änkan, bergsrådinnan Catharina Elisabet Kijk, med nyttjanderätt på livstid. Några månader senare, den 30 juli 1777, slöt hon en arvsförening med familjen, enligt vilken barnen avstod från all sin rätt att dela dödsboet så länge modern levde. I vackra ordalag bad de ”att vår fru mor och svärmor, som med god och försiktig hushållning på ett avgörande sätt och ända till sin död verkat till förmån för boets förmögenhet, även efter detta och ända till sin död måtte av ömhet gentemot oss förvalta hela förmögenheten på sätt som hon finner bäst och tryggast”. Först efter bergsrådinnans frånfälle 1788 övergick brukskomplexet med fastigheter till de av Johan Jacob Kijks manliga arvingar som verkade i affärslivet, till dennes och Catharina Elisabet Grubbs son Hans Henrik Kijk samt till svärsonen, den tidigare nämnde Josef Bremer.
Bergsrådinnan ledde sina bruk med framgång och förkovrade sin förmögenhet. Hon förnyade brukens byggnader 1782 och 1784. Vid bruken förädlades då årligen 50 skeppund råjärn till stångjärn och olika slags smide. Färdigt stångjärn, spik, hästskor, skenor till slädmedar, järnspett, yxor, järngrytor och kastruller transporterades i ansenliga mängder till Åbo och även längre ut, på världsmarknaden. En stor del av stångjärnet gick på export och det transporterades sommar och höst med kustfartyg direkt till Beckholmens lastageplats i Åbo. Övriga smidesprodukter tillverkades däremot i huvudsak för Åbo och den omgivande landsbygdens behov. Smidet hade alltså avsättning året runt och speciellt om vintern, då inlandsborna begav sig till Åbo. Vid öppet vatten transporterades varorna därför till staden med skepp, men om vintern också med slädar.
Under Catharina Elisabet Kijks tid var Tykö och Kirjakkala bruk två av Finlands mest framgångsrika företag inom metallbranschen. Under 1784 härstammade t.ex. en tredjedel av det stångjärn och mer än hälften av det järnsmide som kom till Åbo från hennes bruk. Vid sidan av järnmanufakturer producerade bruken för export i mindre kvantiteter tjära, beck och brädvaror. Därtill idkade man boskapsskötsel och åkerbruk på de hemman som hörde till bruken. I Åbo ägde bergsrådinnan som arv efter sin man andelar i fabriker och skepp och idkade med kontingentborgarens rättigheter handel inom ramen för dessa innehav. För denna rättighet erlade hon en särskild handelsskatt åtminstone 1780–1784.
Bouppteckningen efter bergsrådinnan Catharina Elisabet Kijk visar, att den brukspatronsklass i Egentliga Finland hon representerade, hörde till sin tids mest burgna ståndspersoner, som i fråga om förmögenhet kunde mäta sig med landets rikaste adel. Kvarlåtenskapen omfattade ädelstenar, pärlsmycken, te- och kaffeserviser av silver, ett flertal silverskålar och flergrenade ljusstakar, en stor bordsservis av äkta porslin samt ett flertal föremål av kinesiskt och engelskt porslin och produkter från den svenska porslinsfabriken Marieberg. I klädkammaren fanns en hermelinpäls, kostbara silkeskläder och förfinade beklädnadsartiklar. Endast bergsrådinnans bibliotek avspeglar släktens borgerliga ursprung: den lilla boksamlingen domineras av juridisk, religiös och ekonomisk litteratur samt av kokböcker. Boets totala värde uppgick till 1275000 daler koppar.
Summan är mindre än den värdering som företogs efter bergsrådet Kijks död, men då bör man minnas att Johan Jacob Kijks son, löjtnant Johan Jakob Kijk den yngre, redan tidigare erhållit tre stora lantegendomar ur boet och den ena av Kijks svärsöner, major Carl Fredrik Rehbinder, likaså en gård som sin hustrus hemgift. I bouppteckningen upptas inte heller de stadsfastigheter bergsrådet Kijk ägde, eller den fjärdedelspart av Orijärvi koppargruva med därtill hörande rusthåll. Där saknas även grundkapitalet till den Kijkska fonden, vars ändamål var att grunda en skola för brukets barn.
Catharina Elisabet Grubbs bror Mikael af Grubbens upprätthöll sina fasta förbindelser med Finland. Samma år som systern avled ingick han ett andra äktenskap, nu med Sofia Elisabet Wasz. Hans döttrar i detta äktenskap kom att tillhöra de finska släkterna Avellan och Hirn.
Kirsi Vainio-Korhonen
Catharina Elisabet Grubb, född 8.2.1721 i Stockholm, död 31.3.1788 i Åbo. Föräldrar köpmannen Nils Grubb och Gunilla Mikaelsdotter Grubb. Gift med brukspatronen Johan Jacob Kijk i hans tredje gifte.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Handelsskattens uppbördslängder i Åbo åren 1780–1784. Åbo läns räkenskapsverifikat, Riksarkivet. K. Ekman, Ett gammalt herrgårdsbruks historia. Tykö bruk 1686–1936 (1937); K. Kivialho, Mitä vuorineuvoksetar omisti. Historiallinen aikakauskirja (1915); O. Nikula, Åbo stads historia 1721–1809 (1970); K. Vainio-Korhonen, Kultaa ja hopeaa mestarien työkirjoissa. Suomen kultasepäntyö Ruotsin ajan lopulla valtakunnallista taustaa vasten (1994); A. Wuorinen, Turku kauppakaupunkina Ruotsin vallan loppukautena I–II (1959–1966).
BILDKÄLLA. Grubb, Catharina. Oljemålning: L. Pasch. Foto: P.O. Welin. Museiverket.