KIJK, Johan Jacob 

(1706–1777) 

Brukspatron, fabrikör, bergsråd 

Johan Jacob Kijk inträdde på 1730-talet i de förmögna Åboköpmännens krets. Han bedrev utrikeshandel och var också en bemärkt industriidkare. Efter lilla ofreden och den ryska ockupationen var Kijk framgångsrik inom olika näringar som brukspatron på Tykö.

Johan Jacob Kijk föddes 1706 i Stockholm. Tidigt föräldralös blev han vid tolv års ålder skrivare vid det sterbhuskontor som bildats efter Karl XII:s död. Efter stora nordiska krigets slut lämnade Kijk sitt uppdrag där med goda rekommendationer. Endast 15 år gammal begav han sig våren 1721 från Stockholm till Åbo, där han fick anställning som bodbetjänt hos klädhandlaren Hans Scheele. Innan den sjuåriga lärlingstiden gått till ända hann ägaren avlida. Kijk hade visat sig duglig i sina uppgifter, varför Scheeles änka lämnade butiken i sin unge bodföreståndares händer. Kijk vann burskap som borgare i Åbo den 6 augusti 1730. 

Kijk befäste sin ställning bland borgerskapet då han 1734 ingick äktenskap med hovrättsassessorn Jost Schultz dotter Hedvig Christina. Släkten Schultz hade redan på 1600-talet tillhört de mest inflytelserika i Åbo. Hedvig Schultz dog endast några få år senare, men Kijk gifte sig snart på nytt, denna gång med Christina Bladh, dotter till en köpman i Vasa. Att Kijk åtnjöt stort förtroende bland köpmännen i Åbo framgår av att man 1742 utsåg honom att företräda staden vid riksdagen. Det skedde dock utan att samtycke inhämtats, och Kijk avsade sig uppdraget med hänvisning till sina många göromål. 

Kijk bebodde ett representativt hus vid Stortorget i Åbo. Då ryssarna 1742 erövrade staden tog general James Keith, som ledare av förvaltningen under ockupationen, huset i besittning. Därutöver ägde Kijk även andra värdefulla fastigheter, såsom det gamla Festingska huset i Klosterkvarteret, vilket han 1745 sålde till de nya ägarna av en tobaksmanufaktur i grannskapet. 

Mot slutet av 1720-talet började en uppgång för handelssjöfarten i Åbo. Detta medförde möjligheter för Kijk att utöka sin förmögenhet som skeppsredare. År 1730 köpte han sig en andel i brigantinen Morgonstiernan, två år senare i Spanienfararen Södra Finlands Wapn och under 1730-talet förvärvade han ytterligare andelar i andra fartyg. Kijk fortsatte sin rederiverksamhet in på 1760-talet, då han under då rådande svåra ekonomiska förhållanden avvecklade den. Dock behöll han sina andelar i det svenska Ostindiska handelskompaniet. 

Vid sidan av handeln inriktade sig Kijk på manufakturer. År 1731 grundade han tillsammans med Johan Reinhard Heldt den första tobaksmanufakturen i Åbo. Den omfattade 1741 fyra spinnbord, ett rullbord och fyra pressar. Under hattarnas krig, då Heldt dog och Kijk flydde från Åbo, hamnade fabriken i främmande händer. Då fred slutits återupptog Kijk 1744 verksamheten för en kortare period. Ett par årtionden senare anlades en ny tobaksmanufaktur i staden och då var Kijk åter delägare. 

Efterfrågan på sågat virke var stor från början av 1720-talet till återuppbyggnaden av det härjade landet efter stora ofreden. Samtidigt köpte isynnerhet holländska köpmän upp allt mera virke för marknaderna i Västeuropa, där man led brist på trävaror. I takt med den växande efterfrågan vann en ny sågteknologi terräng. De nya finbladiga holländska sågarna, vilkas ramar i stället för ett blad hade flera, var betydligt mer effektiva än de gamla, grovbladiga vattensågarna. Sitt första sågverk grundade Kijk 1733 i Rekijoki i Kiikala. Produktionen uppgick till ca 700 tolfter (à 24 st.) bräder och plankor om året. Ett drygt årtionde senare avstod Kijk från sågen i Rekijoki men uppförde 1758, efter utdragna tvister i samband med anläggningstillståndet, en ny såg i förbindelse med Tykö järnbruk. 

I januari 1733 gav sig Kijk in på ett affärsföretag som skulle förändra hans liv. Tillsammans med sju Åboköpmän arrenderade han av friherre Claes Fleming ett brukskomplex i Bjärnå. Till detta hörde Tykö masugn och knipphammarverkstad samt stångjärnssmedjorna i Kirjakkala och Kuusto. Kijk åtog sig å arrendatorernas vägnar att fungera som ledare för bruken och flyttade samtidigt till Tykö. Följande år arrenderade Kijk även Tykö säterirusthåll jämte övriga ägor av Fleming. 

Efter den ryska ockupationen under lilla ofreden var de övriga Åboköpmännen inte intresserade av att förlänga kontraktet, men Kijk trodde på järnproduktionen och dess möjligheter. I stället för att fortsätta arrendet köpte Kijk 1743 Tykö och Kirjakkala bruk samt en därtill hörande jordegendom omfattande hela 16 mantal. Köpmannen hade blivit brukspatron. 

Kijk iståndsatte produktionsanläggningar vid sina bruk. År 1748 lyckades han få tillstånd att höja stångjärnssmedjans kvot trefaldigt, d.v.s. till 690 skeppund (ca 117 ton). Under Kijks ledning var produktionen vid Tykö bruk minst lika mångsidig som tidigare. Huvuddelen av stångjärnet transporterades till Stockholm och en del vidare därifrån till marknaderna i Västeuropa, medan gjuteriets och manufaktursmedjornas produkter i huvudsak försåldes i Finland. 

Vid sidan av sina järnbruk deltog Kijk i exploateringen av den kopparmalm som 1757 påträffats i Orijärvi i Kisko. Gruvan, vars rikaste schakt uppkallades efter Kijk, utnyttjades till en början av ett stort antal entreprenörer. Efter hand blev de färre och till sist återstod som auktionärer endast stockholmaren Robert Finlay och Kijk själv, som ägde en fjärdedel av gruvan. För att utnyttja kopparmalmen grundades 1765 ett smältverk i Kärkelä i Karislojo. 

Vid sidan av bergshantering intresserade sig Kijk för jordbruk, som man i Sverige under hans tid ville främja och göra mer mångsidigt, framför allt för att trygga råvaror för manufakturerna. På Tykö grundade han en omfattande tobaksodling, vars skörd till största del fördes till Åbo. Då kronan med olika understöd uppmuntrade jordägarna att skaffa utländska rasfår för att förse yllemanufakturerna med högklassig råvara, importerade Kijk får från England och Spanien. Tack vare hans insatser blev Tykö en föregångare vad beträffar fåraveln. Via brukets schäferi kunde även andra gårdar erhålla rasfår. 

Skogshushållningen var nära förknippad med järnbrukens behov av bränsle, eftersom bruken konsumerade oändliga mängder träkol. Kijk var en av de första brukspatronerna i Finland som fäste uppmärksamhet vid en planenlig skogshushållning. År 1765 deltog han i Kungliga Vetenskapsakademiens enkät om hur skogarna bäst kunde utnyttjas ekonomiskt. Brukspatronens skrivelse renderade honom Vetenskapsakademiens lilla silvermedalj. 

Sedan Kijk slagit sig ned på Tykö började han metodiskt förkovra sitt jord- och skogsinnehav. Vid hans död hörde sju säterier och 42 mindre hemman till bruket; ägorna uppgick till närmare 40 mantal. Kijk hade sålunda byggt upp en av de största jordegendomarna i Finland. Verksamheten leddes från den ståtliga karaktärsbyggnaden på Tykö bruk som uppförts 1770. Kijk visade förståelse för allmogens problem. Under nödåren på 1740-talet köpte han spannmål som han förmedlade till bönderna till ett fördelaktigt pris. Kijk grundade även sockenmagasin i Bjärnå, Kisko och Uskela socknar. 

Då Kijk flyttade till Tykö hade han lämnat största delen av sin affärsverksamhet i Åbo. Under årens lopp deltog han dock i ett antal nya företag. Redan 1755 var han med om att grunda tegelbruket i Nummi eller Kuppis. Under det följande årtiondet var han huvudauktionär i två åboländska tegelbruk och i Åbo sockerbruk. År 1756 byggde han ett klädesvalkeri vid Halis fors utanför Åbo, men sålde inrättningen endast två år senare och köpte 1757 en tredjedel av Åvik glasbruk i Somero, men endast för en tid av fem år. På initiativ av Bergskollegium beviljade kung Adolf Fredrik 1763 honom titeln bergsråd för hans förtjänster inom de ekonomiska näringarna. Kijk var den förste brukspatronen i Finland som mottog denna hedersbevisning. 

Johan Jacob Kijk avled i februari 1777 och begravdes först i Bjärnå kyrka. Den förmögne patronen hade dock i ett tidigt skede köpt sig en gravplats i Åbo domkyrka. I mars flyttades hans stoft till en murgrav i det kor som sedermera kom att bära hans namn. Brukspatronens begravning blev en stor händelse, vars kostnader uppgick till närmare 25000 daler koppar. Kijks tjänstefolk erhöll sorgkläder och en penninggåva, begravningsgästerna å sin sida minnesskedar av förgyllt silver. Den föräldralöse bodbetjänten som flyttade till Åbo efter den ryska ockupationen var vid sin död en av Finlands mest förmögna och framgångsrika företagare: han lämnade efter sig en förmögenhet om 1350000 daler koppar. 

Georg Haggrén 

Johan Jacob Kijk, född 2.10.1706 i Stockholm, död 3.2.1777 på Tykö bruk i Bjärnå. Föräldrar guldsmeden Johan Ulrik Kijk och Sofia Barbara Messman. Gift 1734 med Hedvig Christina Schultz, 1737 med Christina Bladh, i ett tredje gifte med Catharina Elisabeth Grubb. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Ekman, Ett gammalt herrgårdsbruks historia. Tykö bruk 1686−1936 (1937); T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden I (1896); K. Innamaa, Perniön historia 2 (1982); O. Nikula, Åbo stads historia. 1721−1809, I–II (1972). 

BILDKÄLLA. Kijk, Johan Jacob. Oljemålning: L. Pasch d.ä. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5108-1416928957714

Upp