Mikael Hising var en grosshandlare från Stockholm, som efter det stora nordiska kriget återuppbyggde de förfallna järnbruken i Finland. Tillsammans med sin bror lät han förnya och utveckla Fagervik, Billnäs och Skogby bruk. Han satte i stånd masugnen i Dalsbruk och anlade Björkboda bruk. Vid sin död var Mikael Hising en av rikets mest förmögna borgare.
Mikael Hising föddes i ett välmående och inflytelserikt borgarhem i Köping i mellersta Sverige. Efter sina förfäder var fadern stadens borgmästare i tredje generation. Modern Barbro Petré kom liksom sin make från en släkt med erfarenhet av järnbruk. I maj 1696 skrevs den då nioårige sonen Mikael in vid Uppsala universitet. Han var dock tvungen att avbryta sina studier efter faderns död sex år senare.
Mikael Hising återvände till Köping, där han blev köpman. År 1713 flyttade han till Stockholm, där han fyra år senare gifte sig med Margareta Frodbom, dotter till den förmögne vinskänken Ingemar Frodbom. Hising, som med framgång hade utnyttjat de växlande konjunkturerna under det stora nordiska kriget, började efter freden satsa på järnproduktion.
Mikael Hisings farfar, Olof Hising (1609–1666), hade på 1600-talet förvärvat och grundat flera järnbruk i mellersta Sverige, men hans söner avstod från dem på 1670-talet. Det kom att dröja ett halvt århundrade innan Hisings återigen blev en betydande brukssläkt. Johan Wilhelm Hising, Mikael Hisings bror, hade varit rysk krigsfånge efter slaget vid Poltava 1709. Efter sin frigivning köpte brodern 1723 Fagervik, Billnäs och Skogby järnbruk jämte tillhörande omfattande jordegendomar. Säljare var Carl Billsten den yngres stärbhus och köpesumman 27000 daler koppar.
Billstens bruk låg då öde. Vid Billnäs och Skogby hade produktionen upphört många år innan den ryska ockupationen under stora ofreden. Nästan hälften av folket på Fagervik hade dött under pestepidemin 1710, och även de överlevande hade flyttat bort från bruksområdet. Vid fredsslutet var bruksanläggningarna jämnade med marken och de platser där bostadshusen stått var betesmark. Då Johan Wilhelm Hisings resurser inte ensamma räckte till för att återskapa bruket, vände han sig till sin förmögne broder.
Bröderna började tillsammans föra upp brukskomplexet. Kronan stödde deras företagande genom att bevilja åtta års skattefrihet. Då de flesta av brukets gamla arbetsfolk hade dött, fick bröderna Hising lov att värva största delen av nytt yrkeskunnigt folk från svenska sidan. Redan 1724 kunde den övre stångjärnshammaren i Fagervik tas i bruk och två år senare även den nedre hammaren. Vid brukets knipphammare inleddes smidet 1725.
Fagervik var också ett av de första bruken i Finland där produktionen inleddes efter den ryska ockupationstiden. Vid återuppbyggnaden av landet fanns det ett stort behov av stångjärn och järnsmide. Då bruket hade rätt att direkt från Sverige köpa smidesjärn som kunde förädlas i stångjärnshamrarna, kunde bygget av en masugn skjutas upp till 1726. Stångjärnshammaren i Billnäs stod färdig två år senare, men byggnadsarbetena vid Skogby masugn var oavslutade ännu 1730.
Redan 1725 hade brukssamhället i Fagervik rest sig från ett nästan trettioårigt förfall. En del av finansieringen hade Mikael Hising lyckats bestyra från England. Omkring 1726 slog Johan Wilhelm Hising sig ned i den nya huvudbyggnaden, som fortfarande finns bevarad. Mikael Hising tillbringade för sin del hela sitt liv i Stockholm, där han 1728 förvärvade ett stort stenhus. Den tredje brodern, Carl Hising, slog sig ned som brukspatron i Billnäs.
Bröderna fortsatte att utveckla sina bruk. I Sverige tillverkades förtennad plåt endast på Garphyttans bruk i Närke. Produktionen var inte tillräcklig för att tillfredsställa efterfrågan i hemlandet, utan huvuddelen av den förtennade plåt som användes i riket importerades från Sachsen. År 1730 beviljades tillstånd att inleda produktion av bleckplåt i Fagervik. Då det inte fanns tillräckligt med arbetsfolk i Garphyttan som kunde flyttas till Fagervik, anställdes plåtmästare från Schneeberg i Sachsen. Redan 1732 inledde man produktionen av plåt i en nyuppförd smedja. Det visade sig att avsättningen i hemlandet var mindre än beräknat, men problemet kunde övervinnas då man 1733 fick tillstånd att börja exportera plåt.
Billstens gamla brukskomplex var inte tillräckligt för att tillfredsställa Mikael Hisings stora planer. Redan 1725 förvärvade han den förfallna masugnen i Dalsbruk. Sedan han låtit iståndsätta ugnen byggde han ett nytt bruk i Björkboda i Kimito. I Björkboda, som låg endast en knapp mil från masugnen i Dalsbruk, reste sig en stångjärnshammare i vilken man kunde förvandla tackjärn till smidbart järn.
Bröderna Hising var väl medvetna om att ett tillräckligt innehav av jord- och skogsmark var en förutsättning för en framgångsrik järnindustri. Produktionsenheterna konsumerade rikligt med kol. Bruksarbetarna var å sin sida i behov av livsmedel, som det var förmånligast att producera på patronens egna hemman. Därför utökade bröderna sina redan avsevärda jordinnehav genom köp av ett flertal gårdar och hemman som förfallit under det stora nordiska kriget. Ramsjö och Grabbacka säterier hörde till bruket redan under Billstens tid. Inom några år skaffade bröderna därtill bl.a. Böle och Dönsby säterier i Karis samt Bollstads gård i Ingå. I likhet med finländska bruksägare under tidigare århundraden idkade bröderna Hising även malmprospektering. Resultatet var dock dåligt, så patronerna fick nöja sig med malmen från Utö i Stockholms skärgård.
Under årens lopp fortsatte Mikael Hising sina investeringar i järnindustrin. År 1738 fick han tillsammans med sin bror tillstånd att bygga ut Billnäs med en ny hammarsmedja. Fastän denna låg i närheten av det gamla bruket kallades det nya bruket i allmänhet Gammelby bruk. Hattarnas krig och den nya ryska ockupationen under lilla ofreden förorsakade ett produktionsstopp på Hisings bruk. Detta kan ha varit en orsak till att Mikael Hising inte företog några nya investeringar i bruken öster om Bottniska viken. Tillsammans med en annan grosshandlare i Stockholm, Claes Grill, köpte han i stället 1748 Söderfors ankarsmedja i norra Uppland. Två år senare avstod Hising emellertid från sin andel i detta bruk, som var ett av de största i riket.
I slutet av 1740-talet utgjorde mängden stångjärn som producerades vid Hisings bruk ca en fjärdedel av hela produktionen i Finland, eller 2350 skeppund. Vid bruken tillverkade man dessutom takplåt, diverse manufaktursmiden och gjutprodukter. En del av järnet såldes i Finland, men huvudparten exporterades till Stockholm. Det stångjärn och den bleckplåt som producerades vid de egna bruken utgjorde en avsevärd del av exporten till utlandet, men därtill inhandlade Mikael Hising stångjärn från övriga bruk i Sverige, som han sedan sålde på den västeuropeiska marknaden. Järnet utgjorde endast en del av Hisings affärsverksamhet. Hans handelsverksamhet omfattade många andra export- och importartiklar.
Under årens lopp uppsteg Hising i de ledande grosshandlarnas krets i Stockholm, den s.k. skeppsbroadeln. I likhet med många andra av dess medlemmar deltog Hising aktivt i samhällslivet och politiken. År 1734 representerade han Stockholm vid riksdagen. I egenskap av bruksidkare var Hising naturligtvis en ivrig anhängare av hattpartiet. I Stockholm var ”Plåt-Mickel”, som han kallades, en av medlemmarna av stadens äldste och han innehade också andra förtroendeuppdrag.
Av sin svärfar Ingemar Frodbom ärvde Mikael Hising, förutom ett flertal gouterade vinstugor i Stockholm, Ingemarshov i utkanten av huvudstaden. Gården var berömd för sin fina trädgård och hade gjort intryck på självaste Carl von Linné. På gamla dagar köpte Hising ytterligare Ådö säteri i Uppland. Även trädgården på Fagervik förnyades efter lilla ofreden. I Fagervik var sonen Johan Hisingers insats dock viktigare än faderns. De plåtslagare som Hising importerade från Sachsen medförde också potatis, som nu började odlas i Finland.
De flesta av 1700-talets grosshandlare i Sverige efterlämnade ett arv som tyngdes av skulder. Även de mest framgångsrika köpmännen i Stockholm, såsom Hisings närstående affärsvän Claes Grill, hade ofta snarast bedrivit sin verksamhet på kredit. I detta avseende utgjorde Mikael Hisings dödsbo ett undantag. Efter diverse avdrag uppgick dödsboets förmögenhet till i det närmaste 2,5 miljoner koppardaler. I denna summa ingick inte ens den två tredjedels andel av brukskomplexet Fagervik, Billnäs och Skogby, som den gamle köpmannen ett par månader före sin död hann sälja till sin son Johan.
Georg Haggrén
Mikael Hising, även Hisingh, född 22.4.1687 i Köping, död 14.10.1756 på Ådö gård i Bro i Uppland. Föräldrar borgmästaren i Köping Carl Hising och Barbro Petré. Gift 1717 med Margareta Frodbom.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekrönika II (1936); T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1896); H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949).
BILDKÄLLA. Hising, Mikael. Namnteckning. H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949).