Marjatta Väänänen, riksdagsledamot och minister i tre regeringar, var en framträdande och omstridd politiker på 1970-talet. Det var framför allt hon som personifierade motkraften till den vänsterorienterade kulturkampen och de politiserade kulturarbetarnas proteströrelse i början av decenniet. Under uppbyggnaden av det finländska välfärdssamhället på 1960- och 1970-talet var Väänänen en av de ledande familjepolitikerna inom Centerpartiet och en av dem som verkade för hemvårdsstöd för barn.
När Marjatta Väänänen valdes till ordförande för Centerpartiets kvinnoorganisation 1971 och därmed kom in i rikspolitiken, representerade hon en generationsväxling bland partiets kvinnliga politiker. Dittills hade de kvinnliga ministrarna från Centerpartiet (t.o.m. 1965 Agrarförbundet) varit traditionella landsbygdskvinnor. Väänänen hade visserligen en stark agrar bakgrund, men hon var också utbildad och språkkunnig med bred erfarenhet av urbana, samhällsorienterade yrken. I jämförelse med sina föregångare hade hon även bättre förutsättningar att delta i och påverka partiets politik självständigt, och hon intog också en framträdande plats på den politiska arenan.
Redan i barndomshemmet tillägnade sig Marjatta Kittilä en centerpolitisk åskådning, agrara värderingar och en inriktning på kultur och samhällsfrågor. Hennes far Urho Kittilä var en välkänd journalist inom agrarpressen, och familjen hade omfattande kontakter till beslutsfattare och i synnerhet till agrarernas ledning. Marjatta Kittilä gick i faderns fotspår också i fråga om studier och yrkesval. Hon tog studenten 1943 och blev filosofie magister 1950 vid Helsingfors universitet.
I början av 1950-talet lämnade Marjatta Väänänen arbetet som redaktör på Agrarförbundets nyhetsbyrå för att stanna hemma med sina barn. Hennes man, Jouko Väänänen, även han journalist, var son till riksdagsledamoten Hilja Väänänen från Agrarförbundet. Under åren som hemmafru fortsatte Väänänen att arbeta som frilansande kulturjournalist och teaterkritiker. Hon var även aktiv inom olika partiet närstående organisationer samt Kvinnoorganisationernas centralförbund (ordförande 1973–1982) och Befolkningsförbundet (vice ordförande 1968–1976), och kunde hålla sig à jour både med sitt yrke och med samhällslivet. När barnen vuxit upp återvände hon till arbetslivet, först som deltidsanställd kulturredaktör vid veckotidningen Kotiliesi 1963 och därefter som heltidsanställd informatör på mejeriföretaget Valio 1969, där hon fortsatte på deltid under sina perioder i riksdagen (1975–1991).
Väänänen utnämndes till minister på en ”kvinnoplats” i Kalevi Sorsas första regering 1972. Då var hon ännu inte invald i riksdagen. Hennes avancemang till toppolitiker inom Centerpartiet var snabb men ingen tillfällighet, utan resultatet av ett långvarigt och energiskt arbete inom partiorganisationerna. Hon hade organisationsfolkets och partiordföranden Johannes Virolainens förtroende men var okänd bland den breda allmänheten. I riksdagsvalen 1970 och 1972 fick hon rätt få röster, men efter sin första ministerperiod 1975 valdes hon in från Nylands valdistrikt med flest röster av alla kvinnliga kandidater i hela partiet. Sporrar och erfarenhet av dagspolitiken hade hon fått som medlem av Rundradions förvaltningsråd (1967–1991) under de politiskt stormiga åren på radion. Hon var en av dem som såg till att Rundradions generaldirektör Eino S. Repo avlägsnades från sin post och att det vänsterpolitiska inslagen i Rundradions program tonades ner.
Det tidiga 1970-talet präglades av kulturfolkets politiska radikalisering. Statsekonomins tillväxt hade lett till höjda kulturanslag, och det pågick en hård politisk strid om fördelningen av anslagen. De konstkommissioner som tillsatts av tidigare kulturministrar från vänsterpartierna var rätt vänsterdominerade, liksom kommissionernas förslag om anslagsfördelningen. När kulturminister Väänänen avvek från kommissionernas förslag och minskade de vänsterinriktade organisationernas relativa andel av anslagen, samtidigt som hon ökade de politiskt obundna och de borgerliga organisationernas andel, reagerade kulturradikalerna ytterst negativt. Samma reaktion var resultatet då Väänänen ändrade kommissionernas sammansättning så att de representerade mer heterogena värderingar. Kulturradikalernas ilska gentemot Väänänen fick proportioner av aldrig skådat slag i massmedierna. Hon kallades ”Viikate-Väänänen” (Lie-Väänänen) och hon påstods ”rusta till begravning av den finländska kulturen” och ”agera i blint politiskt raseri”.
Protesten kulminerade våren 1974, då en delegation överlämnade en skrivelse undertecknad av 52 kulturorganisationer till president Kekkonen i vilken man motsatte sig Väänänens åtgärder. Kekkonen hade i några års tid fört diskussioner med unga kulturarbetare, och uppmuntrade av detta litade de radikala på att presidenten skulle stödja deras synsätt. Men skrivelsen fick ett svalt mottagande och ledde inte till några åtgärder. Däremot ledde den till många stödyttringar till kulturministern. ”Viikate-Väänänens” supportrar kallade henne i stället ”regeringens enda karl”.
Sorsas första regering avgick i början av sommaren 1975. I de två följande kortvariga regeringarna som utnämndes av president Kekkonen fanns Väänänen inte med. När budgetförhandlingarna kört fast hösten 1976 utnämnde Kekkonen en minoritetsregering ledd av Martti Miettunen med Centerpartiet som största parti. Väänänen blev undervisningsminister i den nya regeringen. Också i denna regering, som satt ett knappt år, försökte hon motverka politiseringen av kultursektorn och vetenskaps- och skolvärlden.
Det kom fram att ett vänsterorienterat forskningsprojekt, Tasa-arvon ja demokratian tutkimus (Undersökning av jämlikhet och demokrati), kallat Tandem, fått stort statsstöd trots att forskningsprojektets resultat var magert, närmast politisk propaganda. Väänänens motdrag var att ändra på de forskningspolitiska kommissionernas politiska sammansättning så att den bättre motsvarade de parlamentariska styrkeförhållandena, d.v.s. blev mer borgerlig.
Vid Joensuu universitet hade en konflikt mellan den konservativa ledningen och unga vänstersinnade forskare lett till avbrutna forskningsprojekt och personskiften. Väänänen stödde offentligt ledningens beslut för att lugna ner politiseringen, vilket provocerade de åsidosatta forskarna som sökte rättvisa ända upp i riksdagen. Socialdemokraterna och Folkdemokraterna begärde en parlamentarisk utredning av minister Väänänens åtgärder och ställningstaganden.
Miettunenregeringen var tvungen att genomdriva 1977 års budget under en ekonomisk recession med en stram statsekonomi. Kulturarbetarna bekymrade sig över de krympande anslagen och sammanställde igen en skrivelse till presidenten undertecknad av representanter för hundra kulturorganisationer. Men den här gången riktades protesten inte personligen mot minister Väänänen utan var ett allmänt ställningstagande för kulturfinansieringen – trots att nedskärningarna denna gång gällde hela det konstnärliga fältet och var betydligt mer omfattande än under Väänänens första ministerperiod. År 1976 höll kulturkampen på att mattas av åtminstone i huvudstadsregionen.
Centerpartiet var klart splittrat i slutet av 1970-talet. Den s.k. K-linjen samlade sig kring Ahti Karjalainen, medan resten, bland dem Marjatta Väänänen, stödde Johannes Virolainen. Den slutliga kraftmätningen ägde rum på ett extra partimöte 1981, där partiet skulle välja presidentkandidat efter Kekkonens avgång. Inom partiledningen och på partikansliet var Väänänen i stort sett den enda Virolainen-anhängaren, men trots påtryckningar arbetade hon öppet för honom. Virolainen stöddes av en klar majoritet av Centerpartiets medlemmar, och han avgick med segern.
Som anhängare till den presidentkandidat som segrat inom partiet fanns Väänänen med på Centerpartiets ministerlista efter presidentvalet 1982. Kalevi Sorsas tredje regering satt kvar till riksdagsvalet året därpå. Den här gången blev Väänänen andra social- och hälsovårdsminister och fick därigenom möjlighet att på regeringsnivå försöka genomdriva sådana familjepolitiska reformer som hon hade planerat i flera decennier. Den allra viktigaste var ”moderslönen”, d.v.s. hemvårdsstödet för barn. Väänänen fick ta upp frågan till behandling i regeringen, men statsministern utdömde förslaget i sista minuten – det genomfördes först 1985. Den andra tyngdpunkten under Väänänens tid som social- och hälsovårdsminister var äldreomsorgen och den tredje, som fick mest publicitet, var alkoholfrågan. Väänänen stödde Centerpartiets traditionella nykterhetslinje och drev igenom vissa åtstramningar av alkoholpolitiken.
Marjatta Väänänen fortsatte sitt arbete i riksdagen fram till valet 1991, då hon inte längre ställde upp. Även efter detta har hon verkat aktivt i olika samhälleliga förtroendeuppdrag. Som första finländska kvinna erhöll hon ministers titel 1994.
Salla Korpela
Helmi Marjatta Kittilä, från 1950 Väänänen, född 9.8.1923 i Jyväskylä, död 16.10.2020 i Helsingfors. Föräldrar, chefredaktören, undervisningsrådet Urho Nikolai Kittilä och Helmi Saima Nopola. Gift 1950 med chefredaktören, professor Jouko Juhani Väänänen.
PRODUKTION. Maaseudun nainen (1956); Sadekesän kirjeitä (1974); Suoraan eestä Suomenmaan (1996); Kolumnist i Maaseudun tulevaisuus fr.o.m. 1978.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Korpela, Hallituksen ainoa mies (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1993).
BILDKÄLLA. Väänänen, Marjatta. Foto: Ateljé Nyblin, 1973. Uusi Suomis bildarkiv.