Under upplysningstiden strävade många präster i Finland till att förena sina insatser för församlingsliv och folkuppfostran med ett aktivt intresse för den ekonomiska utvecklingen. Jakob Stenius d.ä., som för sin vurm för utdikning av kärr och åkerbrytning fick smeknamnet ”Korpi-Jaakko” (Kärr-Jakob), hör till de mest kända så kallade upplysningsprästerna i landet.
Jakob Stenius den äldre har ofta framstått som sinnebilden för en östfinsk nybyggarpräst, trots att han hade sina rötter i västra Finland. Släktens namn härleds från Kivisenoja by i Pungalaitio (fi. Punkalaidun). Fadern var präst i Birkala församling och sonen gick i skola i Raumo och Björneborg, och prästvigdes i Borgå 1729. Det var Jakob Stenius själv som yrkade på ett ämbete i östra Finland. Efter en kort tid som adjunkt vid Mörskoms församling blev han kaplan i Artsjö. De östfinska sederna väckte anstöt hos den unge Stenius som var van vid västra Finlands strängare kyrkliga seder, och han skärpte kontrollen över sin församling. Ett intresse för ekonomiska frågor hade vaknat hos honom i unga år och vid tinget 1736 framförde han en rad förslag till förbättringar. Stenius flit och förmåga upptäcktes snart och han utnämndes till vicepastor 1739.
Vid valet av kyrkoherde i Pielisjärvi socken 1740 fick Stenius flest röster och utnämndes samma år. Hans första år i norra Karelen förmörkades dock av lilla ofreden 1741–1743 och ryssarnas infall i landet. Till en början höll Stenius sig gömd i avlägsna skogsbyar; han hade förgäves, tillsammans med länsmannen, försökt få gevär av landshövdingen för att utrusta en lokal skidpatrull. När en grupp Pielisjärvibor senare beordrades söderut för att förena sig med de truppförband som bildades där, uppmanade Stenius dem istället att stanna hemma och försvara sin egen bygd. På så sätt undgick de stora umbäranden i ett illa förberett krig. Stenius återvände till sitt ämbete hösten 1742.
Pielisjärvi församling var nedgången då Stenius tillträdde; en bjärt kontrast föreligger mellan församlingslivet före och efter den driftige kyrkoherdens tid. Han införde ett nytt sätt att föra bok över församlingen, som gjorde det lättare att övervaka församlingsmedlemmarnas läsförmåga och bibliska kunskaper. De som inte kunde läsa råkade illa ut, antingen vid Stenius årliga visitationsresor eller vid läsförhör som hölls i kyrkan. Kyrkoherden kunde kräva läskunnighet av en församlingsmedlem som hade fyllt åtta år. Stenius genomdrev kyrkans krav med hot om böter eller skamstraff, och om inget annat hjälpte drog han de tredskande inför tinget.
Stenius nöjde sig inte med att återinföra beprövade metoder utan sökte också nya. Han lät egenmäktigt anställa en skolmästare och tvingade sedan sockenborna att betala dennes lön. När han undervisade i katekesen försökte han få församlingsmedlemmarna att själva ställa frågorna, för att på så sätt göra den kristna tron mera levande. Det sägs att detta väckte diskussionsiver i församlingen, något som biskopen inte såg på med blida ögon; han ansåg att det redan fanns tillräckligt med näsvisa i bygden. Stenius brydde sig dock inte om biskopens förbud, vilket ledde till en allvarlig reprimand. Biskopens oro verkar dock ha varit obefogad. Av Pielisjärvis husförhörslängder framgår att församlingsmedlemmarnas läskunnighet mot slutet av 1700-talet hade närmat sig genomsnittet i landet, och det verkar inte ha funnits någon orsak att klandra kunskaperna i den kristna läran.
Kyrkoherdens sätt att sköta sitt ämbete stötte också på motstånd bland församlingsborna. Missnöjet berodde delvis på att allmogen inte var van vid den stränga ordning Stenius såg som ett grundvillkor för ett gott församlingsliv. Detta kom tydligast fram i frågor som gällde avlöning. När folket ville ha tillbaka det vagt definierade ”gamla systemet”, genomdrev Stenius lönekontrakt enligt västfinsk förebild. Stenius var också mycket medveten om den egna värdigheten och orsakade många dispyter genom sitt egenmäktiga uppträdande. Även biskopen varnade honom för att vara alltför sträng.
Det var i hushållningsfrågor som Stenius flit, uppfinningsrikedom och initiativförmåga bäst kom till sin rätt. Han var motståndare till storskaligt svedjebruk, eftersom han ansåg att det förstörde skogen. Han omvandlade kärrmarker till odlingsjord genom dikning och uppmanade lokalbefolkningen att göra detsamma på den odelade allmänningen. Han lät uppodla marken vid ödehemman, grunda fiskerier, uppföra kvarnar och anskaffa bättre husdjursraser. Stenius var först med att odla potatis i norra Karelen vid denna tid. Samtidigt som all hans verksamhet utgjorde en förebild för folket, ökade Stenius sitt eget materiella välstånd. Vid tinget 1749 föreslog han att en köping skulle grundas i norra Karelen, som hade en ofördelaktig geografisk position då handelsvägarna efter freden i Åbo 1743 skurits av.
Stenius ekonomiska verksamhet sträckte sig också utanför den egna församlingen och socknen. Han var med och avgjorde gränsfrågor som medlem av ett utskott som tillsatts för att lösa karelska frågor. Han deltog på 1750-talet i de då allmänna planerna på strömrensningar, och då man planerade en vattenväg från Karelen via Ule träsk till Bottenviken bjöds Stenius att delta i förhandlingarna. Vetenskapsakademien fick 1740 emotta ett antal förslag i hushållningsfrågor av Stenius, som upptogs som ledamot av densamma. Av de olika förslagen väckte speciellt en ny typ av loftbod intresse hos Vetenskapsakademiens ledamöter. Även senare skickade Stenius olika rapporter till akademien, av vilka vissa trycktes. Skrifterna berör olika modeller av hushållsredskap, orsaker till att ängar växte igen och fick mossa, hur kärren skulle användas till odling eller hur lövträd skulle barkas innan de fälldes.
Stenius aktivitet i hushållnings- och samhällsfrågor framgick speciellt tydligt i hans agerande vid riksdagarna. Med alla medel strävade han till att delta i riksdagen 1761–1762, vilket också lyckades, men först efter förvecklingar. Han agerade framförallt för att förbättra förhållandena i Karelen, men han intresserade sig också för frågan om en österbottnisk stapelstad, fiskerifrågor, beskattning och försvarsangelägenheter. Prästerskapet i norra Karelen röstade fram Stenius som sin företrädare också vid 1765 års riksdag, men då han inte blev godkänd som officiell ledamot begav han sig till riksdagen på eget bevåg och på egen bekostnad. Betecknande för hans sakkunskap är att han även som utomstående kunde delta i riksdagsarbetet i en rådgivande funktion.
Även om Stenius blev förmögen till följd av sin företagsamhet var detta uppenbarligen inget självändamål för honom. Han leddes av tanken att hans kunskap och erfarenhet, ifall de togs i bruk, skulle tjäna det allmännas väl. Han var också beredd att bidra med egna medel för att främja detta.
Vid sin bortgång efterträddes Jakob Stenius på församlingsbornas begäran av sonen, den likasinnade Jakob d.y. Minnet av prästerna Stenius levde länge kvar bland den nordkarelska allmogen. Deras insats för folkundervisningen var då ett återkommande tema, som i detta sorgekväde:
Kaikki lujasti luetti, lastensa sielun parasta,
kirjan oppihin kivotti, Jotka itsensä kovensit
läksyt lapsille asetti, varsin vastahakoisiksi,
varoitteli vanhempia niitä sangen sakoitteli,
ahkerasti etsimähän piti kurissa kovassa.
(Flitigt skulle alla läsa, allt för barnasjälens bästa,
med boklärdom som eggelse, Och för att härdas
läxor gav han också barnen, men aldrig
lika villigt,
vuxna varnade han mest, manade dem att flitigt
träda sökandet, höll dem i strängaste
tukt.)
Liksom sina gelikar bland prästerskapet utgick Stenius från att ekonomiska framsteg skulle medföra ett förädlat andligt liv. De upplysningtida prästernas uppfattning om ett gott människoliv bottnade i en helhetssyn. När säden växte väl på åkrarna så att man undgick hunger och misär, och när folket lärde sig läsa och förstå sin kristna lära, då stod enligt Stenius den ortodoxa lutherdomens fundament i samklang med upplysningens främsta målsättningar.
Pentti Laasonen
Jakob Stenius, född 14.3.1704 i Birkala, död 20.1.1766 i Pielisjärvi. Föräldrar sockenadjunkten Martin Stenius och Kristina, dotter till kyrkoherden Simon Polviander. Gift 1731 med Anna Natalia Elisabet Printz.
PRODUKTION. Kort underrättelse om kjärr och mossar samt deras nyttiande, efter flere åhrs gjorde försök uppsatt. Stockholm (1742); Medel at öka gödslen til landtbrukets bättring. Kongl. Vetenskaps Academiens handlingar IX (1748).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Dopförteckning, kyrkoarkivet i Artsjö, Tavastehus Landskapsarkiv; dopförteckning, kyrkoarkivet i Pielisjärvi. M. Akiander, Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift II (1869); A.R. Cederberg, Sururuno Jaakko Steniuksen kuoleman johdosta vuonna 1766. Virittäjä 1916; A.R. Cederberg, Jaakko Stenius vanhempi (1928); O. Koistinen, Kansanmuistoja Korpi-Jaakon ja Koski-Jaakon ajoilta. Karjalatar 97 (1912); P. Laasonen, Pohjois-Karjalan lutherilainen kirkollinen kansankulttuuri Ruotsin vallan aikana (1967); V. Saloheimo, Pohjois-Karjalan historia 3 (1980).