Förutsättningarna för industriell verksamhet i östra Finland förbättrades avsevärt 1812, då Gamla Finland införlivades med storfurstendömet och Finlands östgräns flyttades från Saimen till Ladoga och Systerbäck. Från början av 1820-talet använde sig även Nils Ludvig Arppe av de möjligheter som öppnade sig. Arppe sålde produkterna från sina sågverk och sitt järnbruk i Norra Karelen på de växande marknaderna i S:t Petersburg. För att underlätta godstrafiken längs Saimen lät Arppe 1833 bygga Finlands första ångbåt. Han började med järnförädling i Värtsilä och Möhkö, och drev där Finlands största järnbruk med flera tusen anställda.
Nils Ludvig Arppe föddes i Kides, som son till häradshövding Nils Arppe och dotterdotterson till kronofogde Gabriel Wallenius. Han avlade examen i juridik men övergav juristbanan och blev 1823 sin svåger magister Johan Fabritius bolagsman i Puhos såg. Hans styvfar Gabriel Fabritius, rådman i Nyslott, var sågmästare i Wallenius tjänst och dog samma år. När Johan Fabritius dog 1833 övergick Puhos i sin helhet i Arppes ägo.
Trävarorna från sågarna i Puhos och vid de andra vattendragen i Saimen skeppades till Joutseno eller Villmanstrand vid Saimens södra strand, varifrån virket fraktades med häst till Trångsund. De smala och krokiga farlederna i Saimen gjorde att fartygen måste segla långsamt. För att påskynda resan anskaffade Arppe en ångbåt, som bogserade virkespråmarna. Ångbåten byggdes i Puhos och maskineriet inköptes i S:t Petersburg. Sommaren 1833 företog hjulångaren Ilmarinen sin jungfruresa från Puhos till Honkalahti i Joutseno och påbörjade samtidigt sin vardagliga nyttotrafik.
För att stärka sin ställning lyckades Arppe få ensamrätt på ångtrafiken i Saimen under 15 år. Ilmarinen bogserade pråmar från Joensuu, Puhos och Varkaus till Joutseno, med Taneli Rouvinen som skeppare. Rouvinen var Arppes förtrogne och den som byggt Ilmarinen. När Imarinen blev för gammal och sjöoduglig avstod Arppe 1844 från sitt privilegium. Bröderna Viik från Kuopio övertog det och lät bygga ångbåten Kuopio. Då farlederna i Saimen var så krokiga övervägde Arppe Pyhäjärvi som alternativ transportled. Hans initiativ stannade dock på halva vägen, och det enda resultatet blev en järnväg från Orivesi till Pyhäjärvi, via Puhos fors.
Med den erfarenhet Arppe nu hade grundade han ensam en såg i Kuurna i Pielis älv 1832. Hans företag utvecklades långsamt, för såväl de närmaste grannarna som beslutsfattarna var misstänksamma mot de allt större dimensionerna. I Kuurna fanns det tillräckligt med vattenkraft till en större såg, och älven lämpade sig som flottningsled för ett omfattande leveransområde. När sågen var klar företog man den provsågning som enligt gällande förordning krävdes. Senaten befallde dock att hela verksamheten skulle läggas ned, eftersom man var rädd att skogarna i landskapet skulle skövlas. Åtminstone framställdes ärendet så av senatens finansexpedition, som samtidigt undersökte skatteuppbörden i huvudbyarna Enonkylä och Nesterinsaari i Eno. På bägge håll hade man beklagat sig över att Kuurna skövlade byarnas skogar. Samma klagan framfördes även i tidningspressen av en allmogeskald från Kontiolax, Antti Puhakka.
För att transportera varorna från Kuurna såg lät Arppe gräva en kanal till Utra, vilket skulle underlätta framkomligheten från Pyhäselkä till Kuurna fors. Men ordern att lägga ned sågen sköt upp behovet av båttrafik med några decennier. När Arppe byggde Kuurna såg hade han skaffat skog. Tillsammans med Herman Hallonblad från Sordavala köpte han 1835 frälsehemman som låg under Alahovi i Pälkjärvi i Ilomants. Stockarna som fällts där kunde flottas längs Koitajoki till Pielisjoki och vidare till Kuurna.
För Arppe följde ännu en hård strid med statsmakten kring frågan om det stora antalet hemman, hur deras tillhörande skogsareal och den s.k. överloppsmarken skulle beräknas. Staten vann också denna tvist, som gällde områden på 10 000 hektar. Det fanns ett nära samband mellan utgången i denna fråga och beslutet om att lägga ned sågen i Kuurna. Den andra parten var nämligen i bägge fallen densamma: senatens finansexpedition och dess chef Lars Gabriel von Haartman.
Arppe utökade även sina lantegendomar via äktenskap. Som hemgift fick hans första hustru Jeanette Charlotta Porthan frälsehemman i Rannanhovi i Pälkäne i Ilomants. Arppe blev änkling 1843, och två år senare gifte han om sig med sin svägerska Matilda Porthan – även då med ekonomiskt gynnsamma följder.
I Arppes hem rådde en stark väckelseanda som inspirerats av informatorn Carl Gustaf von Essen och som den yngre halvbrodern Nils Gabriel Arppe tillägnat sig. Brodern blev sedermera kyrkoherde i Eno. För att undfly atmosfären på hemgården skaffade Nils Ludvig Arppe ett hemman i Niinikumpu och bosatte sig sedan i den norra änden av sjön Ätäsköjärvi. Åkrarna som hörde till nybygget i Koivikko växte snabbt. För att dika ut dem verkställde han en sänkning av Pyhäjärvi genom att rensa forsen Puhos. Vattenståndet sjönk några meter, en del av de stora strandkärren torkade ut och Hiiskoski, som var Pyhäjärvis andra utlopp, försvann nästan helt.
Arppe var så förargad över det öde som drabbade sågen i Kuurna att han övergav sågverksamheten och övergick till järnförädling. Han koncentrerade verksamheten till Värtsilä, där han köpte forsrättigheterna till Jukajoki såg. Huvuddelen av järnutvinningen koncentrerades emellertid till Ilomants. Gränssocknens många malmsjöar hade i flera århundraden försett böndernas tackjärnshyttor med råmaterial, men i början av 1800-talet kom också storskaligare utvinning i gång. Även Arppe grundade ett litet smältverk i forsen mellan sjöarna Ilajanjärvi och Luovenjärvi, men produktionen blev blygsam på grund av den dåliga framkomligheten.
I Möhkö vid Koita älv uppstod en än mera lovande anläggning. De lokala innehavarna sålde i brist på kapital stället till bröderna Rauch från S:t Petersburg, och dessa startade ett bruk 1848. Möhkö låg strax intill de frälsebyar som Arppe ägde och vars skogar och sjöar erbjöd råvaror och bränsle. Bybornas strandängar vid Övre Koita säkrade vinterfoder åt husdjuren. Arppe uppfattade bröderna Rauch som rivaler och tröttade ut dem genom att processa mot dem, bl.a. med hänvisning till att fördämningen vid bruket förorsakade skada på strandängarna. År 1851 kunde han lösa in Möhkö åt sig själv, delvis med Herman Hallonblads pengar. Han byggde genast på fördämningen med några stockvarv.
I Arppes ägo växte Möhkö och blev Finlands största förädlare av sjömalm. På norra sidan av den gamla kanalen grävde man en ny kanal, vars vattenkraft blåste luft i den nya masugnen. Man byggde slussportar i kanalen, så att malmpråmarna och bogserångarna under vårflödet fick tillträde till övre Koita. På sensommaren transporterade de bland annat malm från Koitere bortom Nuorajärvi vid älven Kelsimäkijokis bank. Det färdiga tackjärnet transporterades sommartid sjövägen och vintertid med häst till Värtsilä eller till Anonniemi i Pälkjärvi, varifrån det fördes sjövägen till södra ändan av sjön Jänisjärvi och åter igen landvägen till Ladogas strand. Returfrakten bestod av handelsvaror eller dolomit som brutits i Pälkjärvi och som användes som tillsatsämne vid smältningen. I smältningsanläggningen i Värtsilä samlade man malm från sjöarna i Kiihtelysvaara och Tohmajärvi. Där förädlades tackjärn till smidesjärn.
Arppes företag sysselsatte tusentals personer. Möhkö behövde varje år 2 000 arbetare: malmupptagare, skogshuggare, kolare, pråmkarlar och hästkarlar. Sommartid kom det malmupptagare även från andra landsändor. Den växande skaran obesuttna på landsbygden fick sitt uppehälle på bruket. Bönderna glömde ibland sina egna sysslor när de traktade efter inkomsten från körslor. Området kunde inte nära all arbetskraft, varför arbetsgivaren måste skaffa livsmedel till försäljning. Arppe hade inte tillräckligt med kontanter så han lät trycka egna sedlar ”hundtungor”, som arbetarna kunde använda i brukets affär.
År 1859 återgick Arppe till träförädlingen och köpte Läskelä vattensåg, som var belägen vid Jänisjokis utlopp, och sålunda kompletterade han den helhet som var koncentrerad kring Värtsilä. Man flottade också virke från Koitajoki genom att gräva en kanal från Jylmäkänselkä i Mutalahti i Ilomants till Jänisjokis övre lopp i sjön Umpijärvi.
Nils Ludvig Arppes krafter sinade 1861, just när det byråkratiska enväldet började ge vika och hindren för affärsverksamheten minskade. Bilden av honom som en stenhård affärsman får försonande drag av hans inställning till sina underordnade, vars kompetens han insåg. Taneli Rouvinen, Staffan Riikonen och Paul Hendunen var alla män av folket, och som disponenter för fabrikerna fick de uppgifter och ansvar enligt förmåga. Arppes bolagsman Herman Hallonblad gjorde stora donationer för att förbättra förhållandena i Karelen. Arppes två svärsöner, lektor Arvid Genetz och folkskoleinspektör Axel Berner blev kända representanter för karelianismen.
Veijo Saloheimo
Nils Ludvig Arppe, född 19.12.1803 i Kides, död 9.12.1861 i Värtsilä. Föräldrar lagman Nils Arppe och Margareta Sofia Wegelius. Gift med (1) Jeanette Charlotta Porthan 1841, (2) Matilda Porthan 1845, (3) Amalia Kristina Seitz 1856.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Mustelin, Nils Ludvig Arppe, Finländska gestalter VIII (1969); O. Mustelin, Nils Ludvig Arppe. Karjalan teollisuuden perustaja (1973); M. Pekonen, Wiikin veljesten Kuopio vuodelta 1845. Korsteeni 1995; M. Tennes, Ruukinpatruuna Nils Ludvig Arppe teollisuuslaitostensa maaomaisuuta kartuttamassa (1955).
BILDKÄLLA. Arppe, Nils Ludvig. Museiverket.