James Finlayson grundade 1828 Finlands första mekaniserade bomullsspinneri i Tammerfors. Verksamheten gav med tiden upphov till en hel fabriksmiljö och lade grunden för den industriella utvecklingen i Tammerfors. Den långa rad av byggnader som restes runt Finlaysons fabriker utgör fortfarande en viktig del av stadslandskapet närmast forsen Tammerkoski.
James Finlayson kom till Finland 1820 i femtioårsåldern. Han var en av flera verkstadsmekaniker som från Skottland och England begett sig till Europas randområden i början av 1800-talet. Den brittiska ingenjörskonsten hade på kort tid gett landet ett försprång framför konkurrentländerna i fråga om verkstads- och fabriksindustri. Den brittiska regeringen försökte hindra utvandringen av ingenjörer till länder som var mindre utvecklade i industriellt avseende, men privata företagare som Finlayson såg affärsmöjligheter såväl i det tyska språkområdet som i Ryssland. Länderna i Östeuropa var i allmänhet politiskt konservativa och där var det vanligt att regeringarna finansierade uppförandet av ett slags industriella enklaver – i det snabbt industrialiserade Manchesters efterföljd – inom ramen för en i övrigt mindre utvecklad ekonomi. För utvecklingen av sådana industriella centra var förekomsten av hantverk och hemslöjd en viktig bakgrundsfaktor.
James Finlayson föddes i Glasgow i en skotsk kväkarfamilj med anspråkslös social bakgrund. I sin hemstad hade han skaffat sig en god praktisk utbildning som tekniker med spinnmaskiner som specialitet och var där verksam vid olika textilfabriker. År 1798 tog han anställning på Alexandrowska verken i S:t Petersburg och blev verkmästare vid maskinverkstäderna i det närliggande Kolpino. Som kväkare var Finlayson en varmt troende människa och kom i den ryska huvudstaden i förbindelse med inflytelserika personer som var religiöst engagerade. Den viktigaste kontakten blev den skotskfödde teologen John Paterson, överombudsman för det brittiska bibelsällskapet i Ryssland och Finland. Då Paterson besökte Finland 1819 åtföljdes han av Finlayson, som när han kom till Tammerfors insåg ortens förutsättningar för fabriksindustri. Finlayson vände sig direkt till kejsaren och anhöll om privilegier som tullfrihet för export till Ryssland, rätt till vattenkraft i Tammerkoski, gratis tomtmark och statliga lån – privilegier som i långa stycken beviljades med stöd av senaten i Finland.
År 1820 flyttade James Finlayson med sin hustru Margaret till Tammerfors, som två år tidigare hade fått rättigheter som fristad. James Finlayson erhöll ett räntefritt statslån på ett ansenligt belopp för att bygga upp en mekanisk verkstad i Tammerfors. Under de två första åren uppfördes ett gjuteri och en verkstad. Förväntningarna på framgång och tillväxt infriades inte. Efterfrågan var svag, man hade problem med tillgången på råvara, d.v.s. högklassigt järn, och på maskindelar. Redan 1823 tvangs Finlayson konstatera att verksamheten var olönsam. Av rädsla för att förlora redan investerade medel beviljade staten Finlayson ett nytt lån för att starta ett ull- och bomullsspinneri, på villkor att företaget åtog sig att utbilda entreprenörer för finländsk fabriksindustri.
Fabriken fick en ny produktionsinriktning med den hantverks- och hemslöjdsverksamhet som Finlaysons hustru hade startat i Tammerforsområdet. Margaret Finlayson hade samlat handvävare från den omgivande landsbygden inom ramen för en centraliserat produktionssystem och även startat ett tvätteri i fabriksfastigheten.
Finlaysons försökte sig först på lin- och yllegarnsproduktion, men av lönsamhetsskäl övergick de 1827 till att förädla bomull. Det bomullsspinneri som grundades året därpå blev ett framgångsrikt företag. Spinneriets produkter befäste snart sin ställning på den finländska marknaden och man började också exportera till S:t Petersburg. James Finlayson stod för marknadsföringen och Margaret Finlayson ledde väveriet.
James och Margaret Finlaysons insatser i Tammerfors, speciellt deras sociala arbete, har satts i samband med deras konfessionella bakgrund som kväkare och med kejsar Alexander I:s intresse för religiösa frågor. John Paterson verkade i bakgrunden och drev på saken då Tammerfors stad beviljades fristadsrättigheter. För övrigt vilade makarna Finlaysons verksamhet på sund ekonomisk grund samtidigt som deras projekt var färgade av den speciella världsbild och verksamhetslust som förknippas med kväkarna. De var osedvanligt måna om sina arbetstagare och sin omgivning.
På 1830-talet började man bygga ut den kommunala infrastrukturen i Tammerfors; det grundades sjukhus och barnhem. Etableringen av nya fabriksanläggningar möjliggjordes av stadens ökade folkmängd och av det teknologiska kunnande som började finnas på orten.
I Finlaysons spår anlände nya brittiska entreprenörer till Finland, bl.a. engelsmannen John Barker och skotten David Cowie, som förutom i Tammerfors uppförde nya industrianläggningar också i Åbo och Fiskars.
Makarna Finlayson flyttade tillbaka till Skottland 1838 efter att ha avyttrat sin verksamhet. Därförinnan hade de gett Tammerfors prägel av en växande industristad, ett finländskt Manchester. Dock fick dessa brittiska mekaniker med sina rötter i upplysningstiden inte något bestående inflytande på finländsk ingenjörsutbildning. Den kom från slutet av 1840-talet att organiseras enligt preussisk modell.
När James Finlayson 1836 sålde sina trots allt ganska anspråkslösa fabriker, sin stora industritomt, sin rätt till halva vattenkraften i Tammerkoski och rätten att exportera tullfritt till Ryssland, ändrade sig förhållandena på orten radikalt. Köpare var ett kapitalstarkt konsortium i S:t Petersburg, bestående av medicine doktorn Gustav Adolf Rauch, handlanden Samuel Nottbeck och den förmögne skotske kväkaren William Wheeler. Dessa bildade bolaget Finlayson & c:o.
Konsortiets storstilade utbyggnadsplaner baserade sig på noggranna studier av avsättningsmöjligheterna i kejsardömet. Mot James Finlaysons c:a 2,6 ton bomullsgarn per år var deras mål 80–90 ton bomullsgarn och inemot en miljon meter bomullstyger, kvantiteter som man kom upp till i mitten av 1840-talet. Drygt hälften såldes i S:t Petersburg. Tammerforsanläggningens väldiga maskinpark installerades i en sex våningar hög fabriksbyggnad som saknade motstycke i Finland. John Barker verkade som teknisk ledare vid sidan om platschefen i Tammerfors, Ferdinand Uhde, som var en tyskfödd affärsman från S:t Petersburg. År 1860 efterträddes Uhde som verkställande direktör av William von Nottbeck. Under hans tid uppfördes ett tiotal nya fabriksbyggnader som fördubblade fabrikens kapacitet.
Under ett halvt sekel från mitten av 1840-talet var Finlayson & c:o Nordens största enskilda industrianläggning. Finlayson, som 1908 ombildats till aktiebolag, hade då utvecklats till en hemmamarknadsindustri och skilsmässan från Ryssland 1917 fick liten inverkan. År 1934 slogs Finlayson samman med landets näst största bomullsfabrik och bytte namn till Oy Finlayson-Forssa Ab. År 1963 förvärvades Vasa Bomull Ab och tio år senare Björneborgs Bomull Ab. Utbredd frihandel medförde sedan stora lönsamhetsproblem för inhemsk bomullstillverkning och hela Finlayson uppgick i Asko-koncernen 1986.
Finlaysons forna storhet manifesteras alltjämt av det väldiga industrikomplex jämte park och arbetarbostäder som präglar stadsbilden i Tammerfors. Bland utländska entreprenör som vid 1800-talets början slog sig ned i Finland var James Finlayson den förste vars företagsamhet lade grunden för en modern industri.
Panu Nykänen och Per Schybergson
James Finlayson, född 1771 i Glasgow, död 18.8.1852 i Edinburgh. Gift med Margaret Wilkie.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G.V. Lindfors, Finlaysonfabrikerna i Tammerfors, I. 1820–1907 (1938); P. Schybergson, Entreprenörer inom Finlands fabriksindustri i början av 1800-talet. Från medeltid till 1900-tal. Skrifter utgivna av Historiska Samfundet i Åbo IX (1977).
BILDKÄLLA. Finlayson, James. Okänt konstverk. Foto: Eric Sundström. Museiverket.