Eetu Salin var tillsammans med Taavi Tainio den marxistiska arbetarrörelsens grundare i Finland. Salin har karakteriserats som en väldig talare: bland mera bildade oratorer fick man leta länge efter en sådan andens och ordets gigant. Agitatorn och den självlärde tänkaren Eetu Salin gick den reformatoriska vägen men såg sig moraliskt skyldig att stödja det röda upproret. Dödsdömd men benådad avled han i fängelse.
Skomakaren Johan Salin i Asikkala uppfostrade sin förstfödde son och namne, som blott två år gammal blivit moderlös och kallades Eetu, i sådan tukt att pojken som liten ständigt rymde hemifrån och det för gott när han var 14 år. Det var i Helsingfors som han både inledde och avslutade sin gesällvandring. Redan som tjugoåring var han färdig skomakarmästare och socialist. Själv konstaterade han senare att ”socialismen i Finland fick sin början när Eetu Salin kom i skomakarlära”.
I början av 1890-talet flyttade Salin även officiellt till Helsingfors, blev medlem i arbetarföreningen och började öppet agera mot den s.k. wrightska arbetarrörelsen. Rätt snart blev han bekant med Taavi Tainio, lagerbokförare och biträde vid arbetarföreningens bibliotek. Meningsfränderna blev två synliga och ljudliga parhästar som i vissa kretsar fick rykte om sig att vara vettvillingar och bråkmakare. Strejkåret 1896 kom för Salin att bli ett märkesår. Efter att ha lett huvudstadens ”bättre folk” till seger i skomakarstrejken fick han emotta en ”nationalgåva” av dem, som gjorde det möjligt för honom att resa till Sverige för att studera svenska och socialism. Innan han återvände planerade han tillsammans med Tainio och Kössi Koskinen i Stockholm hur den röda ideologin skulle spridas i Finland enligt principen om boskillnad från borgarna under mottot ”herrarna och ni – arbetarna och vi”.
År 1899, året för februarimanifestet, blev Salin vald till ordförande för Helsingfors arbetarförening. Den välunderrättade arbetarklassen grupperade sig i rättskampens främre led, med Salin som en av de mest framträdande. Han kom emellertid att känna sig åsidosatt under namninsamlingen för den stora adressen. När orsakerna till händelserna utreddes var redaktionen för Työmies (Arbetaren) en mycket osäker arbetsplats föra alla parter, även för huvudredaktören Matti Kurikka och redaktören Eetu Salin. Redan följande år flyttade Salin med sin unga hustru Ida till Hyvinge och grundade där ett folkkök. Modellen var tagen från Tyskland, där trycket från arbetsgivarna gjorde att många av arbetarrörelsens ledare tvingades bli egna företagare.
Salins företag var framgångsrikt och medgången fortsatte även i Björneborg, dit Salins flyttade 1902 och där de en tid ledde rentav två folkkök. Att vara arbetsgivare var visserligen en tagg i köttet på socialisten Salin men hindrade honom inte från politisk verksamhet. Han deltog i storstrejkskommittén och undertecknade den så kallade röda deklarationen, han var ledamot av Björnborgs stadsfullmäktige liksom av stadens arbetarförening, grundade Sosialidemokraatti och redigerade tidningen 1906–1908, samt blev socialisternas befullmäktigade lantdagsman från Åbo och Björneborgs läns norra valkrets vid andra lantdagen år 1909.
Efter att Sosialidemokraatti rapporterat om att redaktörerna vid Arbetaren hade åtalats för majestätsbrott och deklarerat att det hade blivit förbjudet att förkunna sanningen, dömdes redaktör Salin till tio månaders fängelse, ett straff som han också avtjänade. När lantdagsarbetet visade sig bestå av detaljknåpande tröttnade Salin på denna form av folkvälde, som han själv tidigare så ivrigt hade verkat för. Åren efter storstrejken innebar att Salins position inom partiet förändrades. Akademiska socialister – prästsöner och prästsvärsöner som han kallade dem – började tränga undan partiveteranerna som hade vandrat självstudiernas steniga väg.
Salin var hemfallen åt rusdrycker, vilket han även själv medgav. Efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff kompenserade han för den påtvingade nykterheten under fängelsetiden på ett sätt som försvårade familjelivet och spred ryktet om att han råkat på glid. Svårigheter både i det offentliga och privata livet lockade honom ut i världen, och han reste till Förenta staterna. Om hans år i Amerika 1911–1912 är inte mycket känt, men han skrev huvudsakligen i den av Tainio grundade Raivaaja (Pionjären). Samtidigt fortsatte Ida Salin familjens företagsverksamhet i Björneborg. Efter att ha återvänt från Amerika grundade Salin tidskriften Uusi Yhteiskunta (Det nya samhället). I den ville han, som en välkomstpresent från Nya världen, för arbetarna formulera sin egen parlamentariska linje.
Under åren som gick blev paret Salin allt förmögnare, tack vare Ida Salin. Eetu Salin kunde ibland på skämt tala om ”oss kapitalister”. Innan makens Amerikaresa köpte paret Salin fastigheten med folkköket och efter hans återkomst en liten gård i Ylöjärvi, där de, efter några inledande motgångar, på ett fördomsfritt sätt experimenterade med sina odlingar. Vanliga Ylöjärvibor visste inte riktigt vad de skulle tro om socialisten, restauranginnehavaren och jordbrukaren, som om sommarkvällarna promenerade till båtbryggan i vit sommarkostym, med halmhatten lätt på sned och de koketta glasögonen på näsan för att ta emot sin hustru, som anlände från Björneborg.
Skyddskåren i Ylöjärvi hade visserligen en klar ståndpunkt beträffande Salin: ”den största demagogen och skurken på orten.” Det fanns många skäl till att Salin lämnade landet. Kanske han hade inspirerats av sin litterära och samhälleliga förebild Leo Tolstoj, kanske arbetarrörelsens skapande och belönande fas var förbi och tiden hade kommit att lämna bestående spår i hemlandet. Kanske han ryckts med av amerikafinnarnas pionjäranda, kanske han, väl medveten om sin egen svaghet, ville fly stadens frestelser.
Paret Salin hade en välordnad tillvaro när marsrevolutionen 1917 väckte ”den gamla stridshästen”, som inte på många år hade vandrat i främsta ledet. På partikongressen i juni stödde Salin maktlagen men varnade för de ryska bajonetterna. Han fick stöd och i valet som hölls efter det att lantdagen upplösts blev han för andra gången invald. På partikongressen i juni föreslog procedurutskottet under hans ledning att de anarkistiska kampmetoderna skulle förkastas, och i sitt eget anförande frånsade han sig en politik där ”man slår huvudet i väggen”. Partiet slog emellertid in på en ödesdiger väg som också kom att betyda Salins fall. ”I ett kvartssekel har jag följt arbetarrörelsen, hur skulle jag kunna överge den nu när den gör dumheter”, motiverade han sitt deltagande. I Väinö Linnas torpartrilogi formulerar skräddaren Halme, en fiktiv Salin, sitt beslut att överta ledningen av den röda civilförvaltningen i Pentinkulma i nästan identiska ordalag.
Efter kriget hävdade Salin att han inte var särskilt förtrogen med de kritiska händelserna i början av 1918. Ovetande var han knappast, för han var medlem av både partirådet och partikommittén fastän han inte deltog i alla möten. Dessutom var han huvudredaktör för Kansanvaltuuskunnan tiedonantoja (Folkdelegationens meddelanden).
Innan kriget var slut försvann Salin från Helsingfors, vistades någon tid på Väinö Tanners gård i Grankulla och undkom de första hämndaktionerna. I juli 1918 fängslades han dock och dömdes till döden för landsförräderi. Domen omvandlades till tio års tukthus, men han hann endast avtjäna straffet fram till april 1919. Salins cellkamrat i tukthuset i Sörnäs var en gammal bekant från Björneborg, Yrjö Mäkelin, som senare beskrev Salins sista tid som en titanisk dödskamp. Salin dog av hunger, köld och förtvivlan. Mäkelin följde honom, i hög grad av samma skäl, frivilligt 1923.
Salins sista resa möjliggjorde det besegrade partiets första offentliga framträdande efter kriget. Ett begravningsfölje på 20 000 personer marscherade medan ”Internationalen” ljöd, från Helsingfors arbetarhus till begravningsplatsen, Sandudds nya begravningsplats, med vajande röda fanor. Innan man hade kommit så långt, hade partikommitténs ordförande Väinö Tanner förhandlat med polismästaren i Helsingfors om tillstånd för begravningsföljet att tåga med röda fanor, och Taavi Tainios hustru Olga Tainio hade överlåtit familjens släktgrav för partiets bruk.
Venla Sainio
Johan Edvard Salin, född 18.3.1966 i Asikkala, död 6.9.1919 i Helsingfors. Föräldrar skomakaren Johan Gustav Salin och Anna Sofia Taavetintytär. Gift 1898 med Ida Maria Koponen.
PRODUKTION. Kansan tahto eli tuomiopäivän saarna. Puhe eduskuntamuutoksesta (1906); Tyrmässä I (1909); Verot vallankumouksen vaikuttimina (1914).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eetu Salins arkiv, Arbetararkivet; Lantdagens protokoll 1909 (II), 1917 (II). V. Huhta, Eetu Salin. Suomalaisia sosialisteja I (1943); K. Kalemaa, Eetu Salin. Legenda jo eläessään (1975); M.-L. Salkola, Julistaja ja poliitikko. Yrjö Mäkelinin elämä ja toiminta (1967); H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen (1961); H. Soikkanen, Kohti kansan valtaa. Suomen sosialidemokraattinen puolue 75 vuotta. I, 1899−1937 (1975); H. Soikkanen, Johan Edvard Salin. Tiennäyttäjät II (1967); Suomen työväenliikkeen historia (1976); T. Tainio, Neljästi linnassa – neljästi eduskunnassa. Taavi Tainion ja hänen perheensä vaiheita (1977).
BILDKÄLLA. Salin, Eetu. Arbetararkivet.