MÄKELIN, Yrjö 

(1875–1923) 

Chefredaktör, lantdagsman 

Skomakaren Yrjö Mäkelin fick på 1890-talet personligen och smärtsamt känna av hur arbetarbefolkningen befann sig på samhällets botten. Han blev förkunnare, redaktör, parlamentariker, nationalist och internationalist, borgare och revolutionsman, herre och proletär. Mäkelin stod på höjden av sitt inflytande under rösträttskampen i början av 1900-talet och i den revolutionära händelseutvecklingen 1917. Vinnarsidan i inbördeskriget 1918 dömde honom till döden för landsförräderi. Dödsdomen mildrades till fängelse, och 1922 benådades Mäkelin i en allmän amnesti. Han fängslades dock på nytt året därpå.

Barnen växte upp fort i den Mäkelinska storfamiljen i Tammerfors; Yrjö, familjens förstfödda, gjorde redan som elvaåring långa arbetsdagar i sin fars verkstad och begav sig fem år senare ut i världen. Han hade gått ett år i folkskola, var kunnig i skomakaryrket och hade mycken energi, mer än vad som behövdes för att lappa skor. Under krisåren 1893–1894, då han var verksam i en stor skoaffär i Helsingfors, upplevde han sitt arbete som slavgöra. Arbetsdagen var lång, 14 timmar, arbetet utfördes i ett mörkt rum där maten serverades vid skomakarbänken och dessutom sjönk lönen efter hand. 

År 1897 gifte sig Mäkelin med den politiskt aktiva Ellen Vuorenmaa och flyttade till Björneborg. Där träffade han den före detta skomakaren Eetu Salin, som predikade socialism. Mäkelin tog intryck av Salin och var redan 1899 med om att grunda arbetarpartiet i Åbo, i egenskap av representant för arbetarföreningen i Björneborg. Året därpå blev han chefredaktör för Kansan Lehti i Tammerfors. Mäkelins målmedvetna självstudier och redaktionella erfarenheter samverkade till att han snart utvecklades till en stridbar författare med polemisk udd. 

Arbetarpartiet var kluvet i två grupperingar: de mer vänstersinnade (”broholmarna”) i kretsen kring Edvard Valpas och Helsingforstidningen Työmies, och de mer högersinnade Åbo och Tammerforsborna som slöt upp kring Taavi Tainio och tidningen Länsi-Suomen Työmies samt kring Mäkelin och Kansan Lehti. Valpas ansvarade för partiets linje; han var en ortodox marxistisk teoretiker som gjorde åtskillnad mellan renläriga och irrläriga och som efter storstrejken fick flankstöd av akademiska socialister. 

Under sina sex år vid Kansan Lehti verkade Mäkelin till fromma för arbetarbefolkningen, speciellt i rösträttsfrågan. Han verkade också för Finlands statliga rättigheter, officiellt inom det passiva motståndet och i hemlighet inom Kagalen. Det som var speciellt och enligt mången motstridigt med Mäkelin var att han förenade socialdemokratiska och konstitutionella strävanden. Han var likväl en visionär: arbetarklassen kunde bara befria sig själv, inte genom att sänka sig till massa utan genom att kämpa mot ”huvudlös partidisciplin” och mot ”allt slags auktoritetstro”. Arbetarklassen hade ingen makt men kunde ges statligt, samhälleligt och ekonomiskt inflytande och allmän och lika rösträtt, vilket gjorde folk till ansvarskännande medborgare. Mäkelin förfäktade allmän rösträtt i en broschyr 1903 och i det rösträttsprogram som godkändes enhälligt vid partimötet i Forssa samma år. Då generalguvernör Ivan Michailovitj Obolenskij året därpå besökte Tammerfors framförde Mäkelin, som ledare för en delegation vald av arbetarna, arbetarklassens och hela landets gemensamma politiska krav inför generalguvernören; av den borgerliga sidan fick han beröm för sitt agerande, och partimötet fördömde inte hans handlande. 

Under storstrejken 1905 var Mäkelin tammerforsarnas ledare. Den proklamation för Finlands folk som han skrev utgick från att tsarväldet i Ryssland måste störtas, vilket skulle göra det möjligt för Finland både att återfå rättigheterna och att utvidga dem; han förde rentav fram tanken på självständighet. I Helsingfors avtog Mäkelins entusiasm, eftersom de konstitutionellas och arbetarbefolkningens gemensamma front splittrades. Storstrejken infriade inte Mäkelins förväntningar, men den åskådliggjorde massornas styrka och påskyndade de reformer för vilka han hade kämpat. 

Under storstrejkens efterspel tillspetsades konflikten med broholmarna, och Mäkelin beslöt att lämna Kansan Lehti. När hans egen tidning Oikeus visade sig olönsam, blev han huvudredaktör för tidningen Kansan Tahto i Uleåborg. Nu vidtog en decennielång period under vilken Mäkelins inflytande i partiet minskade, medan han fick större inflytande i tidningsvärlden och lantdagen. Mäkelin var lantdagsledamot 1908–1910, 1914 och 1917. Han krävde att hans partikamrater aktivt skulle delta i lantdagsverksamheten och att de politiska ledarna skulle stärka folkets fientliga inställning till den ryska regimen, även om det medförde att man måste ge avkall på partiprinciperna. Som gammal medlem av Kagalen, de tidigare förtrycksårens hemliga motståndsorganisation, blev Mäkelin inspirerad av den nya jägarrörelsen, som organiserades för att i hemlighet utbilda ett aktivt motstånd mot den ryska överhögheten, och förkunnade 1914 att inget folk hade blivit en nation ”med papper i handen”. Två år senare begav sig hans äldste son Leo till Tyskland för att delta i den militära utbildningen. 

Mäkelin välkomnade den ryska marsrevolutionen 1917 med en poetisk ledare, och i en proklamation som tillkom på hans initiativ uppmanades arbetarbefolkningen till enighet och ansvarsfullhet med egna nationella krafter. När senatsfrågan diskuterades efter marsmanifestet föreslog Mäkelin en socialistisk senat eller en senat där socialisterna skulle få utnämna de borgerliga medlemmarna; när Oskari Tokois senat bildades, hade Mäkelin redan återvänt till Uleåborg. 

Under den första lantdagen 1917 var Mäkelin på toppen av sin politiska bana: han var ordförande i grundlagsutskottet och vid Otto Ville Kuusinens sida en auktoritet inom sin grupp. Han uppfattade tydligare än mången annan vilka möjligheter som öppnade sig för Finland då tsardömet störtades, men han kunde inte styra den snabba utvecklingen inom ett parti som så plötsligt hade fått makt och ansvar. Tvärtemot sina tidigare ställningstaganden kopplade Mäkelin nu samman de statliga och sociala frågorna och krävde oavhängighet, så att man genom klasskampen kunde ”ordna drägliga förhållanden åt den arbetande befolkningen”. Man har ansett det ofattbart att han under revolutionens år 1918 accepterade ett ”skriftligt agitationsuppdrag” av den röda regeringen; i själva kriget deltog han inte, delvis på grund av att han blev sjuk, delvis på grund av att han förbigicks av ytterlighetsmän som kommit till makten. 

Efter inbördeskriget fängslades Mäkelin och dömdes till döden för landsförräderi. Han bad inte om att bli benådad, trots att bl.a. inrikesministern Heikki Ritavuori föreslog det. Straffet omvandlades till livstids fängelse, vilket Mäkelin avtjänade först vid Sörnäs tukthus, där han var cellkamrat med sin gamla vän Eetu Salin till dennes bittra slut, och sedan vid tvångsarbetsanstalten i Ekenäs. Då han 1922 vid den allmänna amnestin blev villkorligt frigiven återvände han till Uleåborg och till redaktörskapet vid den kommunistiska tidningen Pohjan Kansa, från början av 1923 Uusi Pohjan Kansa. Vid denna tid fängslades dock Mäkelins maka Ellen, som energiskt hade fortsatt sin mans arbete sedan 1918. 

Det blev betungande för Mäkelin att försörja sin stora familj, och han hade dessutom problem med hälsan och ekonomin. När han i augusti 1923 häktades, anklagad för kommunistisk verksamhet, tog han en överdos sömnmedel i häktet hos statspolisen i Helsingfors och dog sålunda för egen hand. 

Arbetarbefolkningen i norr förenades i en strävan att åstadkomma ett gravmonument över Yrjö Mäkelin. Monumentet avtäcktes 1928 på begravningsplatsen i Uleåborg. I maj 2003 grundades i samma stad Yrjö Mäkelin-seura, vars uppgift är att omhulda nordfinländsk arbetarkultur samt nedteckna dess historia. 

Venla Sainio 

Yrjö Esaias Emanuel Mäkelin, pseudonymer Risto Koutaniemi, Riitahuhdan Esa, född 1.6.1875 i Tammerfors, död 18.9.1923 i Helsingfors. Föräldrar skomakarmästaren Vilhelm (Vilho) Mäkelin och Paulina Florentina Hellman. Gift 1897 med Elisabeth (Ellen, Liisa) Vuorenmaa. 

PRODUKTION. Sananen valtiollisesta äänioikeudesta (1902); Etsi oikeuttasi Mietelmiä äänioikeusasiasta (1903); Työväen vaaliopas (1906); Provokaattori. Näytelmä 1:ssä näytöksessä (1908); Oikeusjuttu vallankumouksen puuhaamisesta (1910); Pikku-joulu N:n pitäjän pappilassa (1910); Taloudellinen kehitys ja sen seuraukset (1914); Paljastus. Näytelmä 1:ssä näytöksessä (1914). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Yrjö Mäkelins samling, Folkets Arkiv; Yrjö Mäkelins samling, Arbetararkivet. Lantdagens protokoll 1908 II−1910, 1914, 1917. J. Heikkilä, Kansallista luokkapolitiikkaa. Sosiaalidemokraatit ja Suomen autonomian puolustus 1905−1917 (1993); K. Kalemaa, Eetu Salin. Legenda jo eläessään (1975); V. Kanerva, Yrjö Mäkelin. Suomalaisia sosialisteja 1 (1943); A. Kujala, Venäjän hallitus ja Suomen työväenliike 1899−1905 (1995); T. Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918−1923 (1996); M.-L. Salkola, Julistaja ja poliitiikko. Yrjö Mäkelinin elämä ja toiminta (1967); H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen (1961). 

BILDKÄLLA. Mäkelin, Yrjö. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4978-1416928957584

Upp