Fabian Collan förkovrade sig i det finska språket under en tid då kunskaperna i detta språk fortfarande var ganska ringa bland de bildade. Även om Collans verksamma tid blev kort ägnade han sig ivrigt åt forskning och skriftställarskap i fosterländsk anda.
Sedan han blivit student 1834 blev Fabian Collan en av de ledande krafterna inom den savolax-karelska avdelningen och en hängiven förespråkare för finskheten. För universitetets och den egna nationens försiktiga hållning i frågan hade han föga förståelse. Det främsta föremålet för hans kritik var nationens kurator, sedermera inspektor, Bengt Olof Lille, som Collan efterträdde 1840–1844. Collan avlade kandidatexamen med filosofi som huvudämne 1839 och promoverades till magister följande år. Redan under studietiden skrev han bidrag till Helsingfors Morgonblad, och i Helsingfors Tidningar publicerades noveller i vilka Collan skildrade folklivet i sin hembygd.
Collan präglades starkt av Kalevala, som gavs ut 1835, och han planerade själv ett forskningsarbete om finländsk mytologi. Arbetet genomfördes aldrig men 1838–1839 publicerade han ett antal artiklar som behandlade Kalevala. Under sin studietid planerade Collan också en roman om de savolaxiska truppernas öden i kriget 1808–1809. Inte heller detta arbete, som enligt planerna skulle bli omfattande, genomfördes. Det är i alla fall värt att notera att Collan haft för avsikt att skildra finska kriget i skönlitterär form tidigare än J. L. Runeberg. Den första delen av Fänrik Ståls sägner gavs ut 1848. Collan publicerade 1840 en mindre artikel i ämnet i Helsingfors Morgonblad. Åren 1841–1844 var Collan huvudredaktör för Helsingfors Morgonblad och sekreterare i Finska Litteratursällskapet, som hade grundats tio år tidigare.
Somrarna 1841 och 1842 tillbringade Collan i Sverige, där han bedrev forskning i historia. Han tillhörde den tidiga generation historiker som gärna lät källor och urkunder utgöra det väsentligaste av den vetenskapliga framställningen. Med sin avhandling De reformationis in Fennia initiis (1843; Om begynnelsen af reformationen i Finland), blev han docent. Enligt historieprofessorn Gabriel Rein var avhandlingen banbrytande; tidigare hade reformationen i Finland till stor del behandlats enbart i anslutning till Paul Juustens biskopskrönika. Det nya och förtjänstfulla med Collans arbete var att det byggde på arkivstudier och omfattande läsning av forskningslitteratur. I slutet av 1842 blev Collan utnämnd till extraordinarie amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek och i augusti året därpå till docent i historia.
Collans talrika uppdrag garanterade honom inte en acceptabel ekonomi, och erbjöd honom inte heller möjlighet till vetenskaplig forskning. Eftersom inga lämpliga universitetstjänster var lediga flyttade Collan därför 1844 till Kuopio, där han blev lektor i historia vid det nyinrättade gymnasiet. Åren 1844–1850 var han därtill gymnasiets rektor och undervisade också i finska. Collan beskrevs som en omtyckt och inspirerande lärare. I pedagogiskt syfte sammanställde han en Finsk språklära (1847) och anlitade i sitt läroboksarbete M. A. Castréns sakkunskap.
Collan hade inte gett upp tanken på en akademisk bana men bytte ämne från historia till filosofi. År 1850 publicerades hans doktorsavhandling De Socrate philosopho et cive, supplicio capitis affecto (Om Sokrates som filosof och medborgare drabbad av dödsstraff), liksom en avhandling för adjunkturen i filosofi: De notione necessitatis Hegeliana (Hegels uppfattning om det nödvändiga). Collan promoverades till filosofie doktor (primus) 1850 och utnämndes till adjunkt i filosofi i augusti 1850. Hans tio år äldre kollega, tidningsmannen J. V. Snellman, hade sökt professuren i filosofi men kunde av politiska skäl inte utnämnas. I teorin öppnades därför vägen till en professur för Collan.
Den lågavlönade tjänsten som adjunkt tryggade inte Collans ekonomi, och därför åtog han sig att redigera Finlands Allmänna Tidning 1850–1851. Han hann dock inte sköta sin tjänst i mer än ungefär ett halvår. Collans allmänna hälsotillstånd hade alltid varit dåligt, sedan han som barn lidit av engelska sjukan (rakit). I början av 1851 blev han allvarligt sjuk och dog kort därpå. Den lärobok i historia han hade påbörjat – Lärobok i gamla tidens historia – slutfördes aldrig, men delar av manuskriptet har bevarats. Trots Collans förtida bortgång efterlämnade han en anmärkningsvärt omfattande skriftlig kvarlåtenskap.
Tarja-Liisa Luukkanen
Fabian Collan, född 18.12.1817 i Idensalmi, död 17.2.1851 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden, teologie doktorn Pehr Johan Collan och Christina Elisabeth Crohns.
PRODUKTION. De reformationis in Fennia initiis (1843); Erik Fleming. Biografiskt utkast. Suomi 4/1844; De Socrate philosopho et cive, supplicio capitis affecto (1850); De notione necessitatis Hegeliana (1850); Bidrag till Savolaks’ och Carelens historia under konung Gustaf I:s tid. Suomi 2/1851; Valda skrifter. Utg. V. Vasenius (1872). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Släkten Collans samling, Nationalbiblioteket; H. Kellgren, Minne af Fabian Collan. Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1851; J.V. Snellman, Samlade arbeten II−VI (1992−1996).
BILDKÄLLA. Collan, Fabian. Teckning. Museiverket.