LILLE, Bengt Olof


(1807–1875)


Professor i kyrkohistoria


Professorn i kyrkohistoria Bengt Olof Lille umgicks med betydande 1800-talspersonligheter som Runeberg, Cygnaeus och Snellman. Han skrev dikt sporadiskt och var medlem av tre psalmbokskommittéer. I präst­utbildningen införde han kyrkohistoria, ett för tiden nytt undervisningsämne i Finland, och förmedlings­teologin, som härrörde från Tyskland.

 

”’Benedictus’ är allvarlig och sirlig till sitt väsen som en blivande professor i kyrkohistoria ägnar och anstår, men här i ringen av nära vänner och bekanta ’brast rävskinnet’, som Runeberg brukade säga, och han hör till de gladaste bland de glada. Han sjunger sina glättiga visor, som han själv diktat, improviserar och är munter till överdåd.” Så löd Fredrika Runebergs karakteristik av den unge Bengt Olof Lille.


 

Bengt Olof Lille skrev 1822 som 14-åring in sig som medlem i Viborgska student­avdelningen vid akademin i Åbo. Hans far, provinsialläkaren Anders Lille, bekostade sin sons studier, varför denne till skillnad från t.ex. J. J. Nervander och J. L. Runeberg inte behövde försörja sig som informator. Lille avlade examen med laudatur i grekisk litteratur, latin och naturhistoria och studerade matematik, österländsk litteratur, allmän historia, litteraturhistoria, praktisk och teoretisk filosofi samt fysik och kemi.


 

År 1826, då Lille var 18 år gammal, höll han å studenternas vägnar ett ­latinskt sorge­tal över kejsar Alexander I, och 1833 överlämnade han tillsammans med J.V.  Snellman en adress till Nikolaj I under dennes besök i Helsingfors. Lille avlade filosofie kandidatexamen 1827 med vitsordet maxime dignus, med 22 av 33 röster. Han fick filosofie doktorsgrad vid den sista promotionen i Åbo vid filosofiska fakulteten. Den medellöse Runeberg deltog i promotionen i en frack som Lille hade anskaffat.


 

Lille beslöt sig för den lärda banan. Efter att universitetet hade flyttats till Helsing­fors inledde han studier i teologi, även om en akademisk bana inom det grekiska eller latinska språket först hade föresvävat honom. Han var med om att bilda Lördagssällskapet och deltog i dess strävanden. Han skrev i Helsingfors Morgonblad och var med om att grundlägga både Helsingfors lyceum och Finska Litteratursällskapet. Vid lyceet undervisade han i religion samt i logik och etik. Efter att Lördagssällskapet upplösts upprätthöll Lille vänskapsband med såväl Nervander, Snellman och Runeberg som med J. J. Nordström. Innan han blev lärare verkade han som biblioteksföreståndare för Viborgs studentavdelning. Han var kurator för Savokarelska avdelningen på 1830-talet och inspektor för densamma 1842–1852.


 

Efter att ha färdigställt sin licentiat­avhandling företog Lille en studie­resa till Tyskland. Han hade för avsikt att forska i exegetik, men under resan kom han att intressera sig för den nya tyska kyrko­historien. Till detta intresse bidrog professorn i kyrkohistoria i Erlangen, ­Johann Georg Veit Engelhardt och ­August Neander­ i Berlin. Under sin resa träffade Lille ett flertal tyska teologer, såsom Karl Daub, H. E. G. Paulus och August Twesten­ samt den dansk-tyske Henrik Steffens. Lille beundrade och högaktade Neander, och som sitt forskningsområde valde han urkyrkans historia, som också var Neanders specialitet. Under resan var Lille ombudsman för Finska Litteratursällskapet och försökte övertala Friedrich Rückert att översätta Kalevala till tyska. Lille behärskade finska mycket bra, och han beundrade Kalevala och Kanteletar, som han också översatte till svenska. Han deltog i många projekt som drev det finska språkets intressen.


 

Efter återkomsten till Finland blev Lille färdig teologie doktor och docent. År 1840 utnämndes han till professor i kyrkohistoria, som den enda kompetenta sökanden. Hösten 1840 började Lille hålla föreläsningar i vilka han definierade kyrkohistorien som disciplin och tog upp metod- och källfrågor. Han var den förste regelrätte kyrkohistorikern vid universitetets teologiska fakultet, eftersom den tidigare undervisningen i kyrkohistoria uteslutande hade bestått i Nya testamentets exeges. Lilles professorsspecimen blev dock hans sista vetenskapliga arbete; förberedandet av föreläsningar jämte personliga motgångar försvårade hans egen forskning.


 

Efter faderns död tog Lille hand om dennes efterlämnade skulder, sina syskons försörjning och sin psykiskt instabila mor. Han gifte sig två gånger, men vartdera äktenskapet varade i bara fyra år. Sina känslor och föreställningar om äktenskaplig lycka redogjorde han för i sina brev till bland andra Runeberg. Lille skrev 1861 ett förtvivlat brev till denne i vilket han berättade om sin sons födelse och om hans ­andra hustrus bortgång till följd av kompli­kationer i samband med förlossningen. Lille var en bruten man, och Nordström fruktade att han inte skulle klara av att ta hand om sina barn. Lille var själv nära att dö i kolera 1858. Han hade gått i borgen för några lån, och som ett resultat av det gäldansvar dessa borgensförbindelser senare ledde till blev han uppenbarligen så skuldsatt att han var tvungen att låna pengar av bland andra Lönnrot.


 

För sina studenter föreläste Lille om alla perioder i kyrkohistorien. De ämnen som oftast togs upp var urkyrkans historia och reformationen. Under läsåret 1853–1854 höll Lille de första föreläsningarna som berörde Finlands kyrkohistoria. Bevarade brottstycken av föreläsningarna vittnar om att teologiska fakulteten blev en skola i nationellt tänkande för prästerskapet. Hur Lilles föreläsningar förändrades framgår också av hans kulturhistoriska granskning 1860–1861 av kyrkohistorien. Lille var förmedlingsteolog och introducerade denna teologiska riktning i Finland. I likhet med sin lärofader Neander godtog han inte ­hegelianismen, som han ansåg vara oförenlig med den kristna tron. Han ansåg att Friedrich Schleiermacher var en teologins reformator. Lilles uppfattning om kyrkohistorien har en del beröringspunkter med Schellings tidiga filosofi.


 

Lille blev 1853 medlem av Finska hushållningssällskapet, och strävade efter att främja mjölkhushållningen och uppfödningen av nötboskap i sitt prebendepastorat Sjundeå. En tid var han prorektor vid universitetet och kom tillsammans med Alexander Armfelt överens om detaljerna vid Gabriel Reins entledigande från rektorsämbetet. Efter pensioneringen hade Lille litterärt skriftställarskap i sikte, men den 1874 utgivna antologin Mosaiker­ innehåller endast fyra dikter av Lille, alla skrivna i hans ungdom. På 1850- och 1860-­talen deltog Lille aktivt i psalmbokskommittéer och skrev flera egna psalmer för den svenskspråkiga psalmboken. Av Lilles barn blev Axel Lille sedermera känd som tidningsman och ordförande för Svenska folkpartiet.


 

Tarja-Liisa Luukkanen


 

Bengt Olof Lille, född 12.11.1807 i Heinola, död 25.4.1875 i Sjundeå. Föräldrar provinsial­läkaren, medicine doktorn Anders Johan Lille och ­Maria Charlotta Stenius. Gift med (1) Ida Gustava ­Waenerberg 1847, (2) Eugenia Aurora Beijer 1857.


 

PRODUKTION. Dissertatio Theologica de initiis ­ministerii ecclesiastici (1837); Dissertatio exegetica in secundae Pauli ad Chorintios espistolae capitis III versus 4−18 (1838); Dissertatio Theologica patrum ecclesiasticorum seculi secundi et tertii de indole et auctoritate ministerii ecclesiastici sententias sistens (1839); Om tidens rörelser inom den christna kyrkan (1847). Se även T.-L. Luukkanen, B. O. Lille ja kirkkohistorianopetuksen alkuvaiheet Aleksanterin yliopiston teologisessa tiedekunnassa (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. O. Lilles samling, Nationalbiblioteket; Lönnrotiana, Finska Litteratur­sällskapets arkiv; J. L. Runebergs och J. J.  Nordströms brevsamlingar, Svenska litteratursällskapet i Finland; A. Lilles samling, Åbo Akademis bibliotek. K. Allardt-Ekelund, Fredrika Runeberg (1945); T.-L. Luukkanen, B. O. Lille ja kirkkohistorian­opetuksen alkuvaiheet Aleksanterin yliopiston teologisessa tiedekunnassa (2000); T.-L. Luukkanen, Sääty-ylioppilaasta ensimmäisen polven sivistyneistöön. Jumaluusopin ylioppilaiden sukupolvikehitys ja poliittis-yhteiskunnallisten näkemysten muodostuminen 1853−1918 (2005); E. Murto­rinne, Finlands kyrkohistoria III. Autonomins tidevarv 1809−1899. Skellefteå (2000).


 

BILDKÄLLA. Lille, Bengt Olof. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4784-1416928957390

 

Upp