RUNEBERG, Fredrika


(1807–1879)


Författare


Fredrika Runeberg – född Tengström och gift med Johan Ludvig Runeberg – utgav två historiska romaner och en samling prosaberättelser. Hon fick tidigt erfarenhet av tidningsredigering, och i sitt författarskap förblev hon medarbetare i tidningar och tidskrifter. Hon var också en lågmäld men bestämd förespråkare för kvinnors rättigheter.


 

Liksom sin blivande make – som var hennes syssling – kom Fredrika Tengström till världen i Jakobstad. Men familjen flyttade tidigt till Åbo, där hennes far blev kamrer i finansexpeditionen i senaten i det nya storfurstendömet. I ungdomen skrev Fredrika Tengström en gång i ett brev till en väninna att hon aldrig kunde låta bli att med ”riktig högfärd” tänka på att hon bland sina släktingar kunde räkna tre män ”hvilkas namn blifvit så hedradt som Porthan, Chydenius och Tengström”. Den Tengström hon här tänkte på var sin farbror, biskopen, senare ärkebiskopen, och akademikanslern Jacob Tengström, en sällsynt mångsidigt verksam man som efter finska kriget energiskt arbetade för att hans landsmän skulle acceptera rysk överhöghet och svära kejsaren tro och huldhet. Efter Fredrikas fars tidiga död var det ärkebiskopen som blev hennes beskyddare, och hans i samtiden kontroversiella politik kom med tiden att sätta spår i hennes författarskap: i båda sina historiska romaner tar hon upp frågan i vilken utsträckning Finland är skyldigt att visa Sverige lojalitet.


 

I sina självbiografiska anteckningar Min pennas saga, som publicerades först långt efter hennes död, berättar hon både om sin läshunger och sina tidiga skriverier men gör också klart hur begränsande tidens kvinnoroll var: ”Att unga flickor af herrskapsklassen skulle lära sig fransyska, hade numera blifvit en gifven sak, äfven tyska var numera ej ovanligt, men utom en vanligen ganska löslig språkkunskap, samt något litet historie och geografi, nästan i utanlex form, var nästan alt annat vetande ännu förbjuden frukt, och mer och mer började jag förstå att så var, och gömde mina ’Eulers bref i fysiken’ och dylikt, så troget att ingen utom hemmet skulle få aning om att jag vågade syssla med slika vådliga ämnen. Mina skrifverier anade ingen, ej ens min syster.” Om det var något hon var bitter på i livet så var det att hon inte förunnades en bättre utbildning, att hon – och kvinnor i allmänhet – fick nöja sig med ”snömos”.


 

Under hela sitt liv återkom hon gång på gång till att kvinnor ingalunda är mindre begåvade än män men att deras prestationer ohjälpligt blir sämre om de inte ges en utbildning som är likvärdig med männens. Hon betonar också att utbildning ingalunda gör kvinnor till sämre husmödrar. Hon beskriver åskådligt hur missanpassad hon som ung kvinna var i kvinnorollen: ”Jag trodde mig vara så ful, så obehaglig, så i allo bristfällig och felande att jag trodde mig ej kunna af någon bli afhållen, och var tungsint och grubblande med föga glädje af lifvet och mina 17 eller 18 år.” Här gäller det emellertid att komma ihåg att hon skriver in sig i något som i själva verket är en kvinnolitterär tradition, representerad av bl.a. tidens största svenska kvinnliga författare, Fredrika Bremer: vad vi ska föreställa oss är snarast den fula ankungen som med tiden ska bli en svan.


 

Fredrika Tengström och den blivande nationalskalden Johan Ludvig Runeberg blev närmare bekanta i ärkebiskopsgården sommaren 1828 och drogs till varandra på grund av sina gemensamma litterära intressen. De första sex åren efter deras bröllop 1831 var på många sätt Fredrika Runebergs lyckligaste: ekonomiskt var det visserligen knappt och hon fick streta med att ta hand om ett hushåll som var mycket stort inte bara därför att barnen började komma utan därför att det också fanns flera inackorderingar – bland dem den unge Zacharias Topelius – men hon hade stimulansen av det regelbundna umgänget i det så kallade Lördagssällskapet, där hon tillsammans med sin man fick träffa bl.a. J. V. Snellman, Elias Lönnrot, M. A. Castrén och J. J. Nervander. Hon fick också hjälpa sin man med tidningen Helsingfors Morgonblad, som han var ansvarig för. I själva verket blev hon Finlands första kvinnliga redaktör: ”Det finnes någon årgång af Morgonbladet, som jag till större del än Runeberg ombesörjt”, skriver hon.


 

År 1837 flyttade familjen till Borgå, där Runeberg fått anställning som lektor vid gymnasiet, och i småstadsmiljön blev Fredrika Runebergs liv både ensammare och tyngre. Familjen växte: hon födde i allt åtta barn varav två dog som små, det första, den enda dottern, hade dött redan i Helsingfors. Hon förväntades föra ett gästfritt hus, och det var Runeberg gästerna kom för att träffa – också några unga kvinnor som han förälskade sig häftigt i. Själv fick hon tidigt nedsatt hörsel, vilket bidrog till att isolera henne. Hon engagerade sig visserligen i Fruntimmersföreningen och var med om att grunda en skola för fattiga flickor. Hon ägnade mycken kärlek och omsorg åt sin trädgård, framför allt åt sina blommor. Men det var skrivandet som blev hennes egentliga tröst och tillflykt, även om hon i Min pennas saga om Borgåfruarna noterar att de ansåg varje stund en kvinna använde till läsning eller skrivande ”nästan som en stöld ur mannens kassa”.


 

Uppmuntrad av Snellman började hon under signaturen –a –g publicera korta prosaberättelser i hans Litteraturblad. Inspirerad av både Fredrika Bremer och C. J. L. Almqvist blandar hon fantasi, allegori och realism. De flesta av berättelserna handlar om kvinnovillkor, framför allt om kvinnors utsatthet, och många utspelas på exotiska platser vilka Fredrika Runeberg – som själv aldrig kom utanför Finlands gränser – läst om och drömt om: Sibirien, Söderhavsöarna, Arabien. År 1861 samlade hon dem till en bok med titeln Teckningar och drömmar.


 

Hennes första historiska roman, Fru Catharina Boije och hennes döttrar, torde ha legat i stort sett färdig redan 1843, men det förekom henne okvinnligt att publicera sig i en genre som ingen manlig författare i Finland ännu använt sig av, så hon lät den ligga till 1858, då Zacharias Topelius redan publicerat Hertiginnan af Finland och ett par delar av Fältskärns ­berättelser. Liksom Topelius är hon inspirerad av Walter Scott, som för henne liksom för många andra i hennes generation var ungdomens stora läsupplevelse, men hon anlägger ett tydligt kvinnoperspektiv. Romanen utspelas under stora ofreden och visar hur kvinnor under de exceptionella förhållanden som ett krig utgör i själva verket får en större frihet än annars.


 

Fredrika Runeberg ifrågasatte aldrig att kvinnan skulle underordna sig och lyda sin man – hon har själv med något som liknar masochistisk förtjusning beskrivit Runebergs hänsynslösa dominans – men just därför ansåg hon att det var av största betydelse att kvinnan själv skulle få välja den man hon gjorde sig så beroende­ av och – inte mindre viktigt – lära känna honom innan hon binder sig. I Fru Catharina Boije och hennes döttrar förälskar sig den äldre dottern Margaretha i den raske men ofrälse kaptenen Magnus Malm, som gör henne sällskap och utgör hennes stöd när hon flyr undan kosackerna som bränt hennes hem. Hennes bördsstolta mor gör allt för att få äktenskapet upphävt och ger med sig först när den yngre dottern Cecilia dör i sorg över att den svenske adelsman hon sedan länge varit förlovad med och trott sig älska visar sig vara henne ovärdig i moraliskt avseende.


 

Också Fredrika Runebergs andra historiska roman, Sigrid Liljeholm (1862), utspelas under oroliga förhållanden, närmare bestämt under klubbekriget, och till skillnad från den tidigare romanens Cecilia förmår Sigrid bryta med den fästman hon blivit besviken på och lever vidare som en självständig kvinna som ägnar sig åt välgörenhetsarbete. Sigrid Liljeholm är den första romanhjältinna i vår litteratur som varken gifter sig eller dör, och just det faktum att hon frivilligt avstår från äktenskap bidrog till att romanen åtminstone i en manlig kritikers, C. G.  Estlanders, ögon framstod som osannolik. Fredrika Runeberg tog Estlanders kritik hårt, och när sedan Runeberg året därpå drabbades av ett slaganfall fick hon fullt upp med att sköta honom, läsa högt för honom, överhuvudtaget hålla honom sällskap och försöka hålla humöret uppe hos honom. Hon fortsatte visserligen att skriva – så småningom också lyrik men hon publicerade sig bara i tidskrifter.


 

Fredrika Runeberg var också en alldeles utomordentlig brevskriverska. Hon skrev fort för hon hade alltid ont om tid, och man uppfattar att hon skrev som hon talade, med många finlandismer som är levande än idag. Hon skrev till sina väninnor, hon skrev till sin äldre syster Carolina, som också var gift Tengström, hon skrev till sönerna, som i tur och ordning flög ut i världen. Hennes brev till äldste sonen, skulptören Walter Runeberg, utgavs 1971. Här berättar hon inte bara om J. L. Runebergs hälsotillstånd och humör, om de andra sönerna, om vem som förlovar sig, gifter sig eller dör utan också om dagspolitiken, om vad lantdagen uträttar (glad är hon inte minst när beslutet om kvinnors myndighet går igenom), om fennomanernas framsteg, om händelser i kulturlivet, om missväxt och svält. Hon är intresserad av allt han upplever: ”Hur går det med italienskan, kan du något?”. ”Synes dig katholska gudstjensten tilltalande eller frånstötande? Politiseras mycket i Rom? Hörs Garibaldi där nemnas och på hvad sätt?” Hon vill ha en Romkarta och en skiss över Walters bostad. Hon förmanar honom att tänka på sin klädsel och att skaffa sig kontakter, och hon är verksam för att skaffa honom mecenater och publicitet. Hennes generositet omfattar också svärdottern Lina, som hon förmanar att inte bli ”en sån der liten köksmyra.”


 

Efter Runebergs död i maj 1877 började Fredrika Runeberg genast reda upp i hans papper och förbereda utgivningen av Johan Ludv. Runebergs Efterlemnade Skrifter, vars första del utkom 1878. Hon flyttade till Helsingfors, där hon hade flera av sina närmaste – bland dem systern – men hann aldrig riktigt rota sig innan hon dog den 27 maj 1879. Nekrologerna följande dag försåg henne genomgående med epitetet ”den store skaldens efterlämnade maka”.


 

Sin roll som författare summerade Fredrika Runeberg själv med orden: ”Nå väl. Må min pennas saga hafva varit en dröm, en och annan stund af bitterhet har den gett mig, mångfallt mera dock af tröst och verklig glädje.”


 

Merete Mazzarella


 

Fredrika Charlotta Tengström, fr.o.m. 1831 Runeberg, pseudonym –a –g, född 2.9.1807 i Jakobstad, död 27.5.1879 i Helsingfors. Föräldrar kamreraren Karl Fredrik Tengström och Anna Margareta Bergbom. Gift 1831 med skalden, lektorn, professorn Johan Ludvig Runeberg.


 

PRODUKTION. Fru Catharina Boije och hennes döttrar. En berättelse från stora ofredens tid (1858; faksimile 1979; övers. till finska 1881, ny uppl.1981); Teckningar och drömmar (1861; ny uppl.1991); Sigrid­ Liljeholm (1862; övers. till finska 1983); Anteckningar om Runeberg. Min pennas saga (1946); Brev till sonen Walter 1861−1879. Köpenhamn, Rom, Paris (1971). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Allardt Ekelund, Fredrika Runeberg (1957); M. Mazzarella, Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru (2007); A. Rahikainen, Johan Ludvig & Fredrika Runeberg. En bildbiografi (2003); T. Rosenlund, Tre kvinnor − tre pennor. En studie av Fredrika Runebergs, Adelaïde Ehrnrooths och Annie Furuhjelms journalistiska insatser i den finlandssvenska dagspressen (1998); Å. Stenvall, Den frivilligt ödmjuka kvinnan. En bok om Fredrika Rune­bergs verklighet och diktning. Stockholm (1979); H. Westermarck, Fredrika Runeberg. En litterär studie (1904).


 

BILDKÄLLA. Runeberg, Fredrika. Dagerrotypi (detalj): Joseph Desarnod, 1846. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4595-1416928957201

 

Upp