Eero Haapalainen, som 1918 begav sig från Finland till Ryssland, var den förste ordföranden för Finlands första fackliga centralorganisation, Finlands Landsorganisation. Han spelade en viktig roll när vänsterpolitiken radikaliserades 1905–1906 och 1917–1918, han var medlem av folkkommissariatet och överbefälhavare för röda gardet samt journalist och vetenskapsman. Haapalainen handlade hela sitt liv intensivt och oöverlagt, vilket förklarar varför han kallades ”Hurja-Eero” (Vilde Eero).
Eero Haapalainens far, Aaro Haapalainen, var av bondesläkt men flyttade tidigt till Kuopio, där han arbetade som timmerman. Modern skötte hemmet och skaffade sig extra inkomster som sömmerska; hon skickade sina syarbeten till Minna Canths tyghandel för försäljning. Föräldrarna såg till att deras son Eero fick gå i skola och hoppades att han skulle anträda den kyrkliga banan. Efter att han genomgått realskolan och ett tvåårigt handelsinstitut flyttade Haapalainen 1901 till Helsingfors där han blivit antagen till den juridiska fakulteten vid universitetet.
Det aktiva politiska livet i huvudstaden började inom kort dra till sig den impulsive och hetlevrade studenten. Han lämnade universitetet 1903, anslöt sig till Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och påbörjade sin verksamhet som redaktör vid tidningen Työmies. Det var synbarligen en nära bekantskap med de ryska bolsjevikerna som ledde till att Haapalainen anslöt sig till anhängarna av vänsterflygeln inom det socialdemokratiska partiet. Åren 1905–1906 gick Haapalainen med i det röda gardet, deltog i förberedelserna för upproret på Sveaborg och verkade som redaktör på Viborgstidningen Työ.
Haapalainen valdes 1907 vid det konstituerande mötet i Tammerfors till ordförande för Finlands första fackliga centralorganisation, Finlands Landsorganisation (LO); organisationen bestod av 18 regionala fackföreningar. Följande år blev han huvudredaktör för organisationens tidning och kvarstod på denna post fram till 1918. Haapalainen tvingades redan 1911 avgå som ordförande för LO på grund av dryckenskap. Sålunda fick han sin första offentliga dom på grund av sin svaghet för alkohol. Haapalainen blev ombudsman för Sågverksarbetarförbundet och medlem av redaktionen för förbundets tidning.
Haapalainen visade sig 1917–1918 vara en övertygad förespråkare för radikala åtgärder. I januari 1918 blev han ordförande för den exekutiva kommittén och lotsade händelserna mot uppror. Sedan revolutionen brutit ut hörde han som inrikeskommissarie och överbefälhavare för det röda gardet till ledningen för folkkommissariatet. När kriget var som häftigast förorsakade överbefälhavarens eldfängda och otåliga lynne stor skada för röda gardets verksamhet. Kriget började vända sig till förlust för de röda och läget vid fronten var kritiskt. Haapalainen fick vredesutbrott, fattade oöverlagda beslut och söp. Till slut avskedades han som överbefälhavare. Som frontkommendör stred Haapalainen till slutet av kriget, och när de andra medlemmarna av folkkommissariatet flydde vägrade han att överge Viborg. En månad senare lyckades han fly med motorbåt till Petrograd.
Sedan han flyttat till Ryssland verkade Haapalainen som chef för ett specialregemente i Perm sammansatt av finska frivilliga rödgardister. Därefter var han verksam vid de finska organisationernas centralbyrå i Petrograd. Sommaren 1918 deltog Haapalainen i Finlands kommunistiska partis (FKP) konstituerande möte och anslöt sig till det ryska kommunistiska partiet. År 1920 grundades den karelska arbetarkommunen och Haapalainen kommenderades till Petrozavodsk, där olika ekonomiska uppgifter och partiuppdrag sysselsatte honom.
Haapalainens kunnighet, mångsidiga skolning och omfattande politiska erfarenhet uppskattades och respekterades i Sovjetkarelen, trots att den forne överbefälhavarens otyglade karaktär förorsakade mycket bekymmer för myndigheterna. Hans självständiga natur tillät honom inte att underkasta sig partidisciplinen, han grälade med ledarskapet, lydde inte befallningar och drack tappert, i likhet med många finska emigranter på den tiden. Haapalainen avskedades 1925 från kommunistpartiet ”trots sina revolutionära förtjänster och sin goda skolning och bildning” och sändes att arbeta i Uhtua (sedermera Kalevala).
På 1930-talet inleddes det kanske mest betydelsefulla skedet i Haapalainens liv. I maj 1931 blev han chef för den revolutionsvetenskapliga avdelningen vid det nygrundade forskningsinstitutet i Sovjetkarelen. Forskningsinstitutet var den första akademiska läroinrättningen i den autonoma republiken, och Haapalainen var i själva verket den förste yrkeshistorikern i området. Avdelningen hade inga andra fast anställda, varför Haapalainen etablerade ett nätverk av intresserade forskare för institutets vetenskapliga program. Institutet samlade in minnesanteckningar som skrivits av dem som deltagit i revolutionen och i inbördeskriget i Finland. Det skrevs också historiker över republikens storföretag och sovchoser, bl.a. traktorfabriken i Onega och skidfabriken i Petrozavodsk. Det material som Haapalainens avdelning samlade in under fem års tid är mycket omfattande och fortfarande vetenskapligt betydelsefullt. För boken Punainen raataja samlade Haapalainen in och redigerade fram till hösten 1935 totalt 606 biografier, av vilka 383 över finska rödgardister och 223 över ryska eller karelska partisaner.
Haapalainen lyckades publicera ett flertal arbeten 1931–1935, bl.a. några dokumentsamlingar och undersökningar rörande inbördeskriget i Karelen och den revolutionära verksamheten i Finland 1905–1907. Som Haapalainens sista arbete utgavs 1935 boken Kommuuni Kylväjä (Kommunen Kylväjä) om den lantbrukskommun som amerikafinländare i början av 1920-talet grundade i norra Kaukasien. Under kampen mot den ”finska borgerliga nationalismen” hösten 1935 avskedades Haapalainen från institutet ”på grund av sin oduglighet”.
”Vilde Eero” var trogen sig själv ända till slutet. År 1937 letade den sovjetiska säkerhetstjänsten, Folkkommissariatet för inrikes ärenden (NKVD), efter deltagare i den s.k. Gylling-Rovio affären, då Haapalainen uppmanat finnarna till motstånd samt till att befria Edvard Gylling från fängelset. När Haapalainen anhölls den 26 oktober 1937 gick han till handgripligheter mot NKVD-tjänstemännen och försökte avlägsna dem från sin lägenhet. Anklagelsen mot honom var enligt standardformuläret: ”Medlem av en kontrarevolutionär nationalistisk organisation, folkfiende.” Haapalainen dömdes till döden av en trio från Folkkommissariatet för inrikes ärenden i Sovjetkarelen. Han avrättades 27 november 1937 i Suolusmäki utanför Petrozavodsk och begravdes i en massgrav med 37 andra samtidigt avrättade. Ett år senare, hösten 1938, avrättades hans son, ingenjören vid skidfabriken i Petrozavodsk Toivo Haapalainen. Bägge rehabiliterades 1956.
Irina Takala
Eero Haapalainen, född 27.10.1880 i Kuopio, död 27.11.1937 i Petrozavodsk. Föräldrar plåtslagaren Aaron Fredrik Haapalainen och sömmerskan Miina Kinnunen. Gift 1905 med Naimi Maria Eskola.
PRODUKTION. Työväenjärjestöt ja työnantajaliitot (1913); Työehtosopimuksesta ja teollisuusperustuslaillisuudesta (1917); Työläisen ja talonpojan aapinen. Punainen raataja. Leningrad (1930); Kollektiivinen talous ja millä tavalla sen järjestämme. Leningrad (1930); Suomen työväen ensimmäinen nousu. Muistelmia ja katsauksia vallankumousvuoden 1905 tapauksiin Suomessa. Leningrad (1931); Neuvosto-Karjalan vaiheista. Leningrad (1933); Kommuuni Kylväjä. Petroskoj (1935).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Karjalan yhteiskunnallisten ja poliittisten liikkeiden ja järjestöjen valtionarkisto, Petrozavodsk; Riksarkivet. J. T. Lappalainen, Punakaartin sota (1981); E. Niemi, Kohtalon rattaissa. Eero Haapalaisen elämänvaiheita. Neuvosto-Karjala 9.10.1988, 12.10.1988; H. Rautkallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); O. Rinta-Tassi, Kansanvaltuuskunta punaisen Suomen hallituksena (1986); M.-L. Salkola, Työväenkaartien synty ja kehitys punakaartiksi 1917–18 ennen kansalaissotaa (1985).
BILDKÄLLA. Haapalainen, Eero. Arbetararkivet.