Under sin mer än femtioåriga författarbana har Lassi Nummi verkat både som diktare och prosaist. Hans lyrik växlar från koncentrerade betraktelser till mer omfattande sviter; ett utmärkande drag är det omedelbara förhållandet mellan människan och naturen. Nummi har också behandlat förändring, åldrande och avsked.
Uppväxtmiljön under ungdomsåren gav starka impulser för Lassi Nummis utveckling till diktare. Fadern som var präst och en musikalisk moder tog väl hand om sina tre konstnärligt begåvade söner: den äldste brodern Yrjö Kalevi (Yki) Nummi blev designer och målare och den yngste, Seppo, en mångsidig musiker. Lassi Nummi, den mellersta brodern, gav redan under skoltiden i Kuopio prov på sina litterära färdigheter och sitt läsintresse. Då familjefadern mot slutet av 1940-talet blev pastor vid centralfängelset i Sörnäs, flyttade familjen Nummi till Helsingfors, där sönerna lätt fick kontakt med kulturlivet och konstnärer inom olika områden, vilket blev avgörande för deras framtid.
År 1948 gav Lassi Nummi under pseudonym ut äventyrsberättelsen Timanttiajo (Diamantloppet) och året därpå inte mindre än tre böcker under eget namn, diktsamlingarna Intohimo olemassaoloon (Passion för tillvaron) och Vuoripaimen (Bergsherden) samt en personlig miniatyrroman, Maisema (Landskap). Genom en anonym berättare och en gåtfull berättelse som stegvis utvecklas, blir Maisema ett nyskapande exempel på experimentell modernism, som har ett bestående värde. I berättartekniken framträder också huvuddragen i Nummis senare prosa. Redan i ungdomsdikterna anas grundelementen i Nummis lyrikersjäl: en vibrerande sång och sinnenas öppna glädje, men också patetisk plåga och närvaron av en gåtfull ångest. Dikterna i Vuoripaimen utmärks av en kinesisk rytm- och bildvärld som härstammar från föräldrarnas år som missionärer i Kina.
Sedan samlingen Tahdon sinun kuulevan (1954, Jag vill att du skall höra) har Nummis dikter varierat mellan korta aforistiska betraktelser och omfattande sviter som är musikaliskt uppbyggda och återspeglar en undersökande och fördjupnande livsåskådning. I dessa lever det storslagna och det intima sida vid sida. Det omedelbara förhållandet mellan människan och naturen är centralt i Nummis lyrik: hav och älvar, de österbottniska slätterna, ängar och träd har sin egen personliga och människonära uppgift. Nummi har även skrivit diktcykler i anslutning till olika kulturmiljöer, där det nyfikna jaget iakttar förhållandet mellan nutid och historia och spanar långt utöver de egna gränserna.
År 1959 gifte Nummi sig med sjuksköterskan Pirkko Aho. Man kan lätt föreställa sig dragen hos Pirkko Nummi, som sedermera blev översköterska vid Helsingfors universitets centralsjukhus, i de många dikter som tillägnats den älskade livskamraten och som ofta utstrålar en öm humor. I dikterna, som behandlar förändring, åldrande och avsked, förekommer polyfona spänningar och klara bilder av skönhet och modiga moraliska ställningstaganden.
Nummis dikter har inspirerat många kompositörer. De första tonsättningarna stod brodern Seppo Nummi för. Bland senare kompositörer märks Leonid Bashmakov (”Requiem”), Mikko Heiniö (symfoni nr 2, ”Nattens och kärlekens sånger”), Olli Kortekangas (sångcykeln ”Syvä ilo”), Ilkka Kuusisto (”Madrigaaleja”) och Aulis Sallinen (”Elämän ja kuoleman lauluja”). Hans lyrik har översatts till många språk. Nummi har deltagit i dagsaktuella konst- och kulturbegivenheter både som kritiker och inom olika organisationer. Åren 1969–1972 var han ordförande för Finlands författarförbund, och han satt under flera år i ledningen för PEN-klubben i Finland.
Lassi Nummi var redaktör vid tidningen Uusi Suomis kulturavdelning 1968–1975 och därefter kolumnist. Ett viktigt inslag i hans livsgärning var hans långa och förtjänstfulla verksamhet i bibelöversättningskommittén. Nummi promoverades 1986 till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet och 2000 till teologie hedersdoktor. Genom sina söner Markus och Ilari har han haft direktkontakt med nyare fenomen inom litteratur och konst. När familjegemenskapen utökades med den första sondottern, öppnade sig en ny erfarenhetskrets för skalden, som gav namn åt samlingen Isoisän runot ja muita (1999, Farfars dikter och andra).
Irmeli Niemi
Lauri (Lassi) Juhani Yrjönpoika Nummi, född 9.10.1928 i Helsingfors, död 13.3.2012 i Helsingfors. Föräldrar prosten Yrjö Alarik Nummi och Ida Maria Mahlberg. Gift 1959 med översköterskan Pirkko Inkeri Aho.
PRODUKTION. Timanttiajo (under pseudonymen Jukka Kangas, 1948); Intohimo olemassaoloon (1949); Maisema (1949); Vuoripaimen (1949); Ristikot. Novelleja, kuvia, balladi (1952); Viha (1952); Tahdon sinun kuulevan. Neljä sikermää (1954); Taivaan ja maan merkit (1956); Kuusimittaa ja muita säkeitä (1963); Keskipäivä, delta (1967); Runoilijan kalenteri 1959–1960, kuultua, nähtyä, koettua (1968); Toinen kalenteri 1961–1963, kuultua, nähtyä, koettua (1969); Linna vedessä (1975); Lähdössä tänään (1977); Heti, melkein heti (1980); Runot 1947–1977 (1978); Maisema ja muuta proosaa (1980); Kaksoiskuva (1982, Dubbelbild 1985); Hiidentyven (1984); Matkalla niityn yli (1986); Joulukonsertto. Runoja ja puhetta joulun aikaan (1987); Maailma, yhä. Valikoima runoja (1988); Karu laidunrinne (1989); Runoja 1949–1988 (1989); Requiem (1990, på svenska 1994); Portaikko pilvissä (1992); Hengitys yössä (1995); Rauha (1995); Seitsemän kirjaa. Runot 1978–1995 (1997); Isoisän runot ja muita (1999); Välimeri (2000); Perillä, valmiina lähtöön. Runosarja Ylioppilastutkinnon 150-vuotisjuhlaan (2002); Olemassa toisillemme (2003); Kaikki elämän valo. Runot 1996–2007 (2008).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Kajannes, Maisema ulkona ja sisällä on sama. Kognitioanalyyttinen tutkimus Lassi Nummin proosasta (1997); Suuri fuuga. Artikkeleita 70-vuotiaalle Lassi Nummelle (1998); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Lassi Nummi. Författare i Finland (1983); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (4. rev. uppl., 1989).
BILDKÄLLA. Nummi, Lassi. 1958. SKS/Litteraturarkivet.